Skip to content

Topp 5: Bob Hunds fyndigaste låttitlar

29 december, 2012

Att lyssna på Bob Hund är en emotionell hissåkning, men jädrigt långt ifrån hissmusik. Precis när man som mest börjar luta sig tillbaka i en melodi blir man omkullvräkt av en kreverande gitarrexplosion. Som om man skulle få vila. Nej du, varenda sinne ska hållas på helspänn, man får helt enkelt skylla sig själv om man inte är med.

Jag minns en gång i slutet av 90-talet när jag förutom Lloyd Cole även skulle se Bob Hund för första gången på endagsfestivalen Kalas på Münchenbryggeriet i Stockholm. På väg ut ur tunnelbanestationen Mariatorget stod en snubbe och talade i en telefonautomat, ni vet en sån som tog telefonkort innan dom helt försvann när alla skaffade mobiler. Det jag reagerade starkast på var hans skjorta, vilket gjorde att man direkt kände att det var något särskilt med honom. Skjortan var grå och lila-cerise i botten och hade ett mönster som inte med ord går att förklara. En massa rutor och annat omvartannat. I hela färgskalan. Hans ansikte var också av den sorten man inte ser överallt i folkmassor.

Programmet för kvällen var omstuvat så att Bob Hund spelade tidigare än först aviserat. Tydligen hade Stockholm Stad krävt pengar för att tillåta konsertspelning efter 23.00, rykten sade 75.000:-, vilket Thomas Öberg under spelningen illustrerade med att gnida tummen och pekfingret mot varandra och dela ut först gult och sedan rött kort till de giriga och fyrkantiga byråkraterna. På sätt och vis kanske man ska vara tacksam för att dom retat upp Öberg, för han var på sitt mest fräsande och frustande humör, och avslutade med orden(inte helt utan sarkasm): ”Tack Stockholms Kommun! Nästa år, då jävlar!” Och konserten blev något i hästväg.

Väl framför scenen hade jag dessutom insett vem det var jag uppmärksammat uppe vid T-banan. Det var Conny Nimmersjö. Och skjortan var ungefär samma kaos som det som strömmade ur förstärkarna. Istället för musik; förvirring, typ. Därför kan man inte heller lyssna på dom när som helst. Bob Hund-klockan kan inte bara ringa och så ska man spela dom. Man måste känna ett sug efter dom, det är då upplevelsen blir som störst.

Förutom egen-/vansinnigheten som dominerar deras bakvända rock är den excentriske Thomas Öbergs otyglade scenpersonlighet och schvungfulla sångtexter det mest centrala. Inte minst kvickheterna som även avspeglar sig i låttitlarna.

Det här är mina personliga favoritlåttitlar(länkar till Spotify):

”F.Ö. Stal hon mitt hjärta”(från Stenåldern Kan Börja, 2001)

”Nu är vi här! Nu är vi här! Nu är vi här! Var är vi?”(från Düsseldorf EP, 1996)

”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem; men det gör jag, tror jag”(från Bob Hund, 1994)

”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”(från Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk, 2009)

”Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss”(från Jag Rear Ut Min Själ! Allt Ska Bort!!!, 1998)

From → Topp 5

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: