#510. The Hollies “Carrie Anne”, 1967

Spotify: The Hollies “Carrie Anne”
Sällan hör man dom nämnas i samma mening som The Beatles, The Rolling Stones eller The Who. Man kan fråga sig varför. Eller också inte. The Hollies problem var att dom var för snälla. Och med den egenskapen är det svårt att som popgrupp attrahera de(=många popfans) som vill ha något utmanande, något farligt.

Därmed inte sagt att dom var hopplösa. Långt ifrån. Maken till popmelodier får man leta efter. Här var vi ett problem till, åtminstone till en början. Dom skrev inte låtarna själva förrän ett par album in i karriären. Således ej heller samma kredd som dom andra.

Men deras stora, stora tillgång(förutom poplåtarna) var inte så pjåkig: stämsången. För även om vi oftast älskar Beatles för deras förmåga att blanda sina röster med varandra slog dom inte Hollies på fingrarna i den bemärkelsen. Stämbanden från Graham Nash, Allan Clarke och Tony Hicks var som ihoplaminerade.

Tydligaste exemplet: ”Carrie Anne”. Låten skrevs som en hyllning till Marianne Faithfull, men det vågade inte Nash erkänna förrän nästan 30 år senare. Stämsången är så sanslöst snygg att man skulle göra en Ang Lee-film av den om det gick.

Från gång till annan dyker låten upp av slump i bilen, och en sån som jag har fruktansvärt svårt att låta bli att sjunga med för full hals. Därför brukar jag ge utlopp för min bästa falsett, samtidigt som min fru gestikulerar åt mig med att dra ett finger över sitt struphuvud. Jag gissar att det inte betyder att hon älskar mig mer än någonsin just då. Men det brukar jag skita i. Det är dom farligaste killarna som får dom finaste tjejerna.

Det vet hon också. Innerst inne.

Tror jag.

Bonusfakta: skådespelerskan Carrie-Anne Moss som föddes 1967 döptes efter låten, som hennes mamma tyckte om.