Skip to content

Nya Ansikten: Katarina Gunnerholm ”England EP” – Brittisk indiefolks nästa storhet är svensk

16 juli, 2013

Somliga går över ån – eller Nordsjön – efter vatten. Somliga gör det av en anledning, och hittar det de söker. I London.

Katarina Gunnerholm, talangfull sångerska och låtskrivare ursprungligen från Stockholm, hade redan tidigt ett stort intresse som upptog en inte oansenlig del av hennes tid: musiken. Under högstadieåren bildade hon sitt första powerpop/punkband tillsammans med sina tre bästisar, helt enligt DIY-boken utan att kunna spela ordentligt: ”Alla låtar hade tre ackord och titlar som ‘Pet song’, ‘Cherrie & apples’, ‘Harry Potter’ och den stora hitlåten ‘I Wanna Marry Your Shoes'”.

Intresset hängde kvar när hon började på Viktor Rydberg-gymnasiet, det gjorde dock inte bandet: ”Det var sjukt kul men vi blev 16, började gymnasiet och bandet splittrades. Det var då jag började skriva mer låtar till mig själv och tänkte ‘det här var ju faktiskt kul det med'”. Hjältarna i boken var och är flertalet av de stora legenderna som Joni Mitchell, Tom Waits, Leonard Cohen, Dolly Parton och Emmylou Harris, men även mer samtida som Antony and the Johnsons, Rufus Wainwright, Ane Brun, Hello Saferide/Säkert! och till exempel The National. Samtliga med sitt egna, högst unika uttryck.

Det där med att gå över ån av en anledning var min åsyftning på Gunnerholms flytt till London, som var ett högst målmedvetet, och lyckosamt karriärsdrag:

”Mellan 2009 – 2011 jobbade jag till och från i England, och våren 2011 bestämde jag mig för att söka in på musikskolan The Institute med tanken ”det är nu eller aldrig”. Jag bestämde mig för att om jag kom in på skolan skulle det vara värt att satsa på musiken helt och hållet. Hösten 2011 flyttade jag till London permanent och började första terminen.”

I en mångmiljonstad med en anstormande indiefolkvåg som bara väntade på att nå sin kust har tajmingen blivit optimal för en svensk stjärna i vardande, även om hon själv inte anpassat sin stil efter omgivningen, utan bara råkat vara på rätt plats i rättan tid. Eventuellt har detta gett henne fler möjligheter att spela inför publik, tack vare att andra duktiga singer/songwriters med liknande inriktning också började göra sig populära ungefär i samma veva.

”London har varit en fantastisk plats att utvecklas på som låtskrivare. Det finns oändliga möjligheter till att visa upp sig, spela på barer och nätverka med andra musiker. Det har varit viktigt för mig att ta tillvara på det utbudet eftersom det hjälpt mig bli säkrare och det är bästa sättet att testa styrkan av ens material. Jag vet aldrig hur bra en av mina låtar är förrän den har testats på publik. Om man lyckas beröra; då har man lyckats.”

En person som spelat en viktig roll i utvecklingen av Katarina Gunnerholms karriär har varit den brittiska folkrockartisten(och en av mina personliga favoriter) Thea Gilmore:

”Jag lärde känna Thea Gilmore och hennes man Nigel(Stonier, musiker och producent) när jag bodde i England förut. Vi pratade mycket om musik men jag vågade inte spela något för dem, de var ju proffs och i mina ögon var jag bara en 18-årig skitunge som kunde ungefär åtta ackord på gitarr, men när jag började på skolan och hade jobbat på mitt låtskrivande hamnade låtarna på Soundcloud och Youtube och det var då de fick höra mitt material på riktigt. Nigel (Theas man och producent) var intresserad och erbjöd sig att producera min EP när jag kände att jag var redo.”

I mars i år spelades skivan in i Manchester, och Gilmore körar på två av dess fyra spår, ”The Roaring Sea” och ”Let Him Be Mine”. Draghjälpen från sin vän och mentor fortsatte direkt veckan därpå, då Gilmore var gäst hos Janice Long i BBC2 och bad om att få spela titelspåret från Gunnerholms EP, ”England”.

De fyra låtarna på England håller enormt hög klass, och om det är tack vare låtskrivarstudierna på The Institute eller naturbegåvning kan vi låta vara osagt. Titelspåret går från försiktig till full attack och tillbaka igen. ”The Roaring Sea” är en kuslig titt i backspegeln mot något obehagligt i det förgångna, det hotfulla havet illustrerat med påslaget eko för den akustiskt plockade gitarren kompletterat med effektfulla elgitarrer. De starkaste sångerna är ”Sadness Is A Part Of A Loving Heart” och ”Let Him Be Mine”, två sånger om inte helt smärtfri kärlek. Ett tema som gjort för Gunnerholms smått vemodiga, sorgsna röst, som har lite av Annika Norlin(Hello Saferide/Säkert!) i sig, logiskt nog.

Att det framstår som om jag tror att svågerpolitik och den lyckliga lotten av att ha kända vänner vore nyckeln till framgång är jag fullt medveten om. Däremot speglar det inte på något sätt verkligheten. Vad Katarina Gunnerholm är lyckligt lottad med är dels en talang utöver det vanliga, och dessutom förmågan att göra något vettigt av den. Med eller utan kända vänner skulle hon nå precis lika långt med sin musik. Fördelen för oss som lyssnar är att vi snabbare fått privilegiet att avnjuta den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: