Skip to content

Nya Ansikten(Intervju): The Will In These Skies “Wilderness: Equator” – Mytisk indiefolk

13 October, 2013


Lyssna via WiMP

Den där drivkraften. Var sjutton hittar man den? Ibland tycker man att man fått saker uträttade i livet. Sedan får man några mail och inser att det har man inte alls det. Att vara kreativ och samtidigt en “doer” som ser till att saker avslutas och färdigställs är en mycket svår kombination. Väldigt många tror att de behärskar den. Få gör det. En av dem är konstnären, indiefolkmusikern och “pank och fågelfri”-ideologen The Will In These Skies, aka Ida Bergman.

Debuten Wilderness: Equator kom ut härom veckan, och är en lågmäld resa genom naturen, havet, världen och ens inre. Det larmades förra veckan om att förskolebarn av idag inte har någon ro i kroppen, att det hela tiden måste hända något, men när någon väl funnit något själsligt i stillheten mår barnet också bättre och växer i sig själv. När jag själv lyssnar på ny musik blir det också en liknande rastlöshet ibland, vilket jag ofta har lite ångest över. Det är som att man inte tar sig tid till att låta något växa in i ens sinne, och därigenom missar man något mer andligt, sådant som inte går att sätta fingret på riktigt. Precis så är det att lyssna på The Will In These Skies. Man måste ta sig den tid som krävs för att känna hur det mytiska, spirituella och smått övernaturliga renar själen.

Nu ska ni också få chansen att lära känna henne och hennes musik. Ta er den tiden. Och rena själen.

Vem är The Will In These Skies?

– Jag går under pseudonymet The Will In These Skies, men är folkbokförd som Ida Bergman. Jag är 27 bast, uppvuxen i Gagnef i Dalarna. En del känner igen mig för att min syster Amanda(Hollingby Matsson, gift med Kristian Matsson aka The Tallest Man On Earth) kallas för Idiot Wind och sjunger i Amason och ibland dyker jag upp på scenen där hon är, om jag också är där. En del känner igen mig för att jag startade Göteborgs Indiekör för ett par år sedan. Några minns mig som Devil In These Guys. Andra känner igen mig för HELT andra saker jag skapat, för galna anekdoter som deras vänner berättat, och fattar inte alls att jag gör musik… och många känner inte igen mig alls. Vilket är helt naturligt eftersom att jag själv känner igen mig som sökare och vagabond. 

Jag brukar helt enkelt inte stanna särskilt länge på en plats eller i ett sammanhang eftersom att jag älskar att resa lite för mycket. Och om resan handlar min musik. Och så skapar jag den också ofta: på resande fot. Jag lever lite i cykler. I perioder reser jag och lever väldigt intensivt. Sen blir det overload och då kommer jag hem och isolerar mig, för att bearbeta vad jag upplevt, omsätter det till konst och musik. 

Du har precis släppt din skivdebut. Berätta.

– Sen 2011 har jag jobbat med min skivdebut. Det blev två skivor. Wilderness: Equator som släpptes idag och Wilderness: Taiga som kommer senare. De handlar kort och gott om magi, om olika aspekter av livet i det vilda… Låtarna utgör en kronologisk berättelse. 

Jag har alltid gillat att skapa atmosfärer i musiken. Rum och bilder. I mina öron har jag alltid hört musik för en hel jävla symfoniorkester men så är det alltid bara jag ensam som ska genomföra det, vilket blir nåt slags Moment 22. Mestadelen av spåren lägger jag själv, körer och instrument. Och ljudteknik kan jag ju inget om utan det är bara känsla och trial and error som gäller, aldrig läst en bruksanvisning bara kört på ändå på gott och ont. Jag är dock glad att jag fått med mig lite vänner som spelat en del på Wilderness: Equator. Och för att andra vänner lånat ut sina instrument till mig. Det gör mycket för resultatet. På Taigan är jag helt själv och den är som Taigan… mer avskalad och kall än Wilderness: Equator.  Det blir ju rätt lo-fi när man jobbar så här, och en del prestationsångest kring det, men i slutänden tröstar jag mig med att jag ju älskar lo-fi och många bands EPs men tröttnar så fort de får för mycket pengar till cool utrustning eller en alltför snajdig producent.

Det hela framstår för mig som lite av ett konceptalbum, fast i två delar.

– Jag växte upp med Pink Floyd. I tidiga tonåren lyssnade jag mycket på The Wall sen dess har det känts självklart för mig att jobba med album i konceptform, och som om det vore en film. Jag skapar musik utifrån synestesi, alla ljud har färg och material, jag drivs av att beskriva landskap i musik. Equator utspelar sig i tropiska miljöer och musiken är skriven så att den ska  återge miljön kring berättelsen. Samma på Taigan men där har historien gått vidare, kylts ned på nordligare breddgrader, landskapet ändras och med det ändrar jag instrumenteringen. Soundet blir kyligare, mindre psykedeliskt och worldinfluerat, mer folkigt, rakare, kallare och ensligare. Men det är också en sida av mitt liv.

På Equator har jag repat en del av låtarna med band innan jag spelat in dem och bjudit in kompisar att lägga spår. På Taiga har jag lagt varenda spår själv och låtar har improviserats fram under inspelningen, några under bara en dag, några till och med på en timme eller två. Dessutom kom det med två covers, men de fyllde en funktion, de är också en del av berättelsen, för mig. Hade jag jobbat med en producent hade jag kanske blivit pushad att tänka mer utifrån lyssnarens perspektiv, nu kan jag skita i det. Jag gör vad jag vill och om någon vill ta del av det så är det en bonus, inte ett ändamål.  Är Taiga sämre än Equator? Nej inte alls tror jag, men annorlunda.  

Om du skulle få möjlighet att jobba med någon producent och ha ett skivbolag i ryggen, tror du det skulle ändra dig något precis som andra?

Åh, klart det finns delar av mig som drömmer om att ha symfoniorkestrar, fantasiproducenter, revisorer och peppmorsor och en hel stab som kan hjälpa mig att göra mitt allra, allra bästa. Samtidigt är jag en frihetsknarkare. Jag vill kunna bryta upp när jag vill utan att vara skyldig någon något. Jag skulle aldrig skriva på ett kontrakt som tvingar mig att producera något under ett visst antal år, sånt begriper jag mig bara inte på. Ordet “skivkontrakt” känns ganska dött i dessa tider. Jag lever ju nära inpå människor som livnär sig som musiker. Jag ser faran som finns både i att släppa ifrån sig för mycket ansvar, ge ansvaret till fel person men också motsatsen, hur lätt man bränner ut sig om man tror att man ska kunna fixa allt själv. 

Hur gick det till när du spelade in skivorna?

– Jag har spelat in grunder till Equator i en replokal. Jag har spelat in flygel och delar av slagverk när jag varit husvakt åt Amanda och Kristian.  Det mesta är så klart inspelat i de olika sovrum jag haft under åren jag jobbat med det här. På Kurt Vilecovern(“Baby’s Arms” som finns med på Wilderness: Taiga) riggade jag upp allt i mitt badrum och samplade mina föräldrars ostämda piano. När jag la leadsång ställde jag en vikvägg formad som ett V och la mitt täcke över. Mysigt värre och syrefattigt. Körer och flöjter är ett collage. Jag har mött människor när jag rest som jag bett spela eller sjunga rakt in i datamicken, några har skickat spår de själva spelat in via mejl. Mixningen gjorde jag i byar i Centralamerika där jag spenderade vintern. och så finns det ju samplingar här och var, från skog och mark. 

Det låter som rena rama fältinspelningarna.

– När jag började göra musik på riktigt 2006 skaffade jag all utrustning  i format som gick att få ner i en ryggsäck. Nu förtiden har jag oftast med mig dator och gitarr, men skiter i externa mickar och allt det där. Det mesta gör jag ändå när jag kommer hem, full av inspiration men med lite distans till vad jag varit med om. Det är svårt att sätta ord på något som man är mitt uppe i. Men om jag måste spela in något bums så gör jag det direkt in i datorn. Så blev det med en del körer och flöjten på “The Hunt” till exempel, som är den första och enda tagningen som gjordes, med ett par trasiga hörlurar och datamicken på ett dragigt hotellrum vid en sjö i Guatemala. Solar man spåret hör man garanterat syrsorna men det gör inget. Den låten ska ju krylla av syrsor ändå.

Du nämnde att andra musiker medverkat. Vilka då?

– Alla som hjälpt till är viktiga. Men om vi ska fokusera på det musikaliska så finns det en briljant kvinna som heter Elina Ahlander som jag har samarbetat med och som gjort väldigt mycket för att få till soundet på Equator med sin leadgitarr. Emma Boman heter hon som hjälpt mig med mixningen. Sen har vi ju flöjtmännen. Erik Lundin spelar på “There Goes Gravity” och han spelar väl med flera band på den psykedeliska scenen; Mylla, Anna-My bl.a. 

På “The Hunt” spelar en man som heter Pascal och som jag hittade vid en sjö i Guatemala. Ett geni som var så avancerad i allt sitt tänkande att han var väldigt svår att förstå. Han var skolad inom indisk musiktradition och byggde sina flöjter utifrån de olika ragornas skala. Det var från början tänkt att han skulle göra “There Goes Gravity” och flera till. Men han hade ingen flöjt som passade västerländska skalor så det blev bara “The Hunt”, men den blev ju perfekt. Undrar vart han tog vägen… 

Sen har vi hela Bergstenska Kollektivet i Falun som består av en samling musiker och konstnärer baserade i Dalarna. Medlemmar därifrån har hjälpt till på många olika vis, lånat ut sina instrument och lagt stämmor här och var. Ja, och så återigen Idiot Wind och The Tallest Man On Earth som inte hörs på skivan men som bistått mig med instrument, mikrofoner, moraliskt stöd, kärlek, tillit, tålamod och sällskap i den ensliga skogen.

Hur lyckas du få ihop allt skapande och alla projekt med att vardagen också fungera? Går det att leva på musiken?

– Många lägger ned sina drömmar om att skapa pga det. Jag försökte gå den akademiska banan fram tills jag var 26 och insåg att jag höll på att utbilda mig till tjänsteman fast jag aldrig skulle kunna tänka mig att arbeta på ett kontor, utan bara var intresserad av världspolitiken. Och så hade jag tur att träffa exempel på att det går att försörja sig som kulturarbetare så dag för dag släppte rädslan och ersattes av en övertygelse om att jag inte hade nåt val, för första gången i mitt liv kände jag mig hel och allt kändes så tvivellöst rätt. Jag kan absolut inte arbeta som statsvetare med ett kulturellt fritidsintresse, det är helt fel för mig, jag skulle dö. Däremot blir jag bara en bättre kulturskapare av att jag har förståelse för världen och politiken. Och pengar dyker alltid upp om man behöver dem, det är min erfarenhet och erfarenheten som dom flesta som vågar satsa gör, Vill man tillräckligt starkt så går det.

Det är en svår balansgång det där med att försöka vara “fri”. Både ekonomiskt och själsligt. Samtidigt som man kan se att när man befinner sig på en viss nivå kan man klara sig själv, men man kanske inte kan nå den nivån om inte någon hjälper en dit till att börja med. Jag tror de flesta kulturskapare idag skulle slippa vara sina egna “entreprenörer”, att någon annan kunde ta hand om allt det där runt omkring som inte handlar om att producera konstnärligt, för dygnen blir ju inte längre för någon yrkeskategori trots att arbetsbördan ökar. Att vara musiker 2013 är 3% musik och 97% mejl, var det någon kompis som sa. 

Men om man skaffar sig ett crew måste ju de också få betalt och det är ju inte så att det finns jättestora intäkter att hämta inom kultursektorn, speciellt inte om man jobbar i en liten genre. Det finns ju så mycket stört i hur den här branchen fungerar. Den har ju absolut inte växt fram med hänsyn till musikernas behov, utan är resultatet av hur teknikutvecklingen rusat på och storbolagen desperat försökt skriva reglerna för sin egen dominanta överlevnad efter den. 

Ord som integritet och rastlöshet dyker upp i mitt huvud…

– Integritet kopplas ibland samman med personer som inte släpper omgivningen nära. Det känner jag inte igen mig i, jag är en öppen person som har lätt att släppa in och bjuda på mig själv, jag har svårt för ytligheter i alla dess former och får alltid passa mig för att inte säga alldeles för mycket. Men jag tror att mänskligheten skulle må bra av lite mindre ängsligt hysch pysch och locket på. Vi har alla våra sorger och tillkortakommanden. Därför har jag en tendens att säga det där som alla tänker men inte vågar. Jag har alltid utmanat normer och konventioner, redan som barn körde jag mitt eget race. 

Men jag väljer noga vad jag vill göra. Jag vill ha livskvalitet för mig själv och allt levande. Livskvalitet för mig personligen betyder tid och frihet till att skapa och älska. Närhet till naturen, mat, regnskydd och värme. Jag vill lämna planeten i bättre skick än jag fann den. Sprida skönhet och hopp. Resten struntar jag i, allt det där som rör status, makt och pengar försöker jag undvika att bli för indragen i. Jag är fattig och okänd men lycklig. Det vore kanske fel att säga att jag är principfast för en av mina principer är att alltid utmana mina förutfattade meningar och rädslor, därmed alltid ifrågasätta mina principer…(skratt)

Jag föddes som en tornado. Jag ville göra ALLT, lära mig ALLT, se ALLT, uppleva ALLT och alltid vara DÄR det händer. Så jag gjorde det så snabbt det bara gick. Men slutade rusa när jag förstod att jag närmade mig ett stup. Jag förstod att jag hade ett hjärta som jag inte tagit hand om, som inte klarade mer av varken stress eller sprickor. Även fast jag hade haft väldigt roligt på vägen, även fast det var passionen som drivit mig dit, så var jag tvungen att varva ner. Pausa, lära mig andas, förstå vad kärlek är och acceptera vem jag är.

Sen dess har jag ägnat några år åt att läka och l finna lugn. Jag hoppas jag alltid får vara en person med mycket energi, nyfikenhet och aptit på livet. Men jag börjar hitta min plats i tillvaron. Mitt utforskande tar sig andra uttryck än det gjorde förr och jag känner mig mer harmonisk än rastlös, men också mer energisk och målmedveten än någonsin. Förr kände jag mig rotlös, nu får jag passa mig för att inte vara skadligt hemkär. Men visst, jag tänker ofta på att det känns skönt att jag släpper min första skiva nu, när jag närmar mig 28 och har haft tid på mig att utveckla mitt musikaliska språk och funnit ro. Jag hade inte samma integritet och lugn när jag var 20. Kanske hade jag lättare förlorat mig då.

Till sist, har du några liveframträdanden inplanerade?

– Planen är att erövra livescenen i vår, senast. Det känns viktigt att komma ut och spela nu och har repat mycket med ett band under sommaren, men min flytt till Göteborg komplicerade allt det där. Så den närmaste tiden kommer jag leta med ljus och lykta efter människor att spela med i Göteborgsområdet.

Songs for Whoever bad Ida göra en spellista med låtar som inspirerat henne. Länkar till spellistorna finns nedan.

1. Lia Ices – Love Is Won
2. Bob Dylan – Main Title Theme(Billy)
3. Van Morrison – Astral Weeks
4. The Byrds – Ballad Of Easy Rider
5. The Irrepressibles – Nuclear Skies
6. Devendra Banhart – Hey Mama Wolf
7. Ali Farka Touré & Toumani Diabaté – Monsieur Le Maire De Niafunke
8. Kurt Vile – Baby’s Arms
9. Daniel Norgren – Moonshine Got Me
10. The Low Anthem – Matter Of Time
11. Youth Lagoon – Montana
12. Grizzly Bear – Granny Diner
13. The Doors – Indian Summer
14. Devendra Banhart – Korean Dogwood
15. Van Morrison – Slim Slow Slider
16. Edward Sharpe & The Magnetic Zeros – All Wash Out
17. Van Morrison – Gypsy Queen
Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: