Skip to content

Nya Ansikten(Intervju): Mathias Lilja ”Mathias Lilja” – Han kan få vara vår Gram

30 mars, 2014

MathiasLilja


LYSSNA VIA WiMP

Kanske är det lite för billigt att introducera Mathias Lilja med en parafras på en First Aid Kit-låt som handlar om en av tidernas mest inflytelserika countrymusiker. Men det kändes väldigt relevant, för det är i den världen närkingen hör hemma. I ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag snappade upp det här albumet, hans första i eget namn, men jag är oerhört glad att jag gjorde det. Även om countrymusiken är på frammarsch här i Sverige tack vare Jill Johnsons rosade veranda är det ett förmodat sammanträffande att vi nu fått en artist som hanterar genren exceptionellt naturligt.

Americanainriktade skivbolaget Rootsy knöt till sig Lilja efter att ha kommit i kontakt med honom i samband med hans medverkan på Bob Woodruffs album The Year We Tried To Kill The Pain, och jag kan inte tänka mig en mer lämplig hemvist. Lyssna bara på sånger som den sorgset vackra ”Don’ Fade On Me” och Gram Parsons-doftande ”Evil”, eller för all del Townes Van Zandt-covern ”No Place To Fall”. Just Van Zandt tillsammans med Parsons, Rodney Crowell och Lyle Lovett gör sig påminda på Mathias Lilja. Ingenting i soundet har lämnats åt slumpen, det märks att det är en hjärtefråga för både Lilja och hans medmusiker att hitta den rätta känslan.

Nu har inte hela artistuppbådet avslöjats ännu, men om inte Mathias Lilja finns med i Rootsys egna Americanafestivaler Rolling Rootsy Revue nu till sommaren är det ett förbannat slöseri med resurser som jag aldrig lär förlåta dem för. För mig är den självbetitlade debuten bland den bästa alt-countryn jag hört sedan Ryan Adams Heartbreaker, och en skiva ett countrysmittat Sverige inte får missa. Han får mer än gärna vara vår Gram. Och så kan vi alla vara hans Emmylou närhelst han vill. Läs Songs for Whoevers intervju med denne kära örebroare här nedan. Och missa inte hans spellista längst ner med egna countryfavoriter, handplockade av en verklig konnässör.

Berätta lite mer om din musik, för de som inte känner dig.

Jag har spelat musik i över tjugo år. Snöade tidigt, redan i trettonårs-åldern, in på gammal musik. Genom band som Cream, Jimi Hendrix, Zeppelin osv hittade jag bluesmusik. Robert Johnson, Elmore James, Howlin’ Wolf, Muddy Waters, alla King (Albert, Freddie, BB) osv, var sådant som gick hett hemma hos mig på den tiden. Runt den här perioden bildade vi vårt första band. Vi var tre killar i fjortonårsåldern som hittade våra föräldrars gamla 70-tals kläder på vinden, främst kvinnokläder. Vi drog inspiration från sent 60-tal/tidigt 70-tal. Efter ett tag, genom förebilder i hemstaden Örebro, övergick vårt intresse mer utpräglat mot 60-talet. Jag blev stort Brian Jones fan och odlade moppfrilla med tajta byxor, svart/vit-randiga tröjor och beatle boots. Utforskade under många år allt som hade med 60-tals musik att göra; amerikansk garagerock, brittisk pop, svensk musik, holländsk dutch beat, psychedelia osv. Från perioden 1994/95-2001 spelade jag i ett band som hette The Strollers och gav ut ett antal skivor. Garagerock med fuzz och Farfisa-orgel. Efter det har jag alltjämt spelat med ett annat retroinspirerat band som heter The Maharajas. Det har varit min egentliga hemvist, kan man säga.

Vad fick dig in på country?

Eftersom jag genom åren har haft ett intresse av att gräva i musikhistorien var det naturligt att komma i kontakt även med country. Band som Byrds och Flying Burrito Brothers har haft stort inflytande på mig, så det var ensprångbräda över till också till lite äldre grejer. För lite över tio år träffade jag en kille som heter Brett som då bodde i Sacramento. Vi träffades genom musik i Stockholm och blev snabbt goda vänner. (Brett är i Nashville nu och spelar i ett band som heter Ranch Ghost). Jag åkte över till Kalifornien och stannade i några veckor. Där kom jag i kontakt med en kille vid namn Dave Gleason, som spelar B-bender Telecaster. Först då fattade jag hur Clarence White kunde få till ett sådant vansinnigt bra gitarrspel på Byrds-skivorna (Sweetheart Of The Rodeo m.fl.). B-bender är en sak du installerar i gitarren för att få den att låta som en steel-guitar, för dem som inte vet. Jag gillade redan Gram Parsons och allt det där, men mitt intresse fördjupades efter det. Vi åkte och såg Buck Owens på hemmaplan i Bakersfield, vilket var grymt kul. Såg överhuvudtaget mycket bra musik under min vistelse där. När jag kom hem skaffade jag direkt en B-bender hos Halkan i Stockholm och satte igång att skriva egen musik (utanför Maharajas alltså) mer seriöst. Sedan har det med tiden blivit mer och mer akustisk prägel på det jag gör. Jag har en stor kärlek till 60-tals folkmusiken som Jackson C. Frank, Simon & Garfunkel, Davey Graham och det också.

Kan du säga lite om inspelningarna av albumet?

Sedan lång tid tillbaka är Clas Olofsson och Fredrik Landh två goda vänner som jag i lite olika sammanhang har spelat ihop med. De har kompat mig under lång tid med mina soloprylar och äger och driver även en studio i Örebro som heter Studio Rymdklang. Vi hade pratat länge om att sätta ihop ett band och spela in en platta med det jag/vi höll på med. Vi ringde Henrik Wind, (multiinstrumentalist som spelat med The Strollers, Nikola Sarcevic, The Peepshows m.fl.) och frågade om han ville spela bas. Vi satte igång inspelningarna men avbröts, på ett lyckligt vis, av Bob Woodruff som var på Skandinavien-turné och ville göra en skiva i Rymdklang. Vi la mitt åt sidan ett tag och gjorde hans skiva The Year We Tried To Kill The Pain, som släpptes på Rootsy. Hela den upplevelsen gav mig en hel del inspiration när vi väl fortsatte spela in mitt igen. Det var också på så vis det blev aktuellt att Rootsy även skulle ge ut min skiva, då dem gillade även den.

Det vi strävade efter generellt under inspelningen var att låta kärnan i varje låt få lysa genom. Jag skriver allt på akustisk gitarr och vill helst också att varje låt ska kunna framför endast på akustisk gitarr. Därför utgick vi från det och byggde varje låt med en sparsmakad tanke hela tiden. Vi lät varje låt växa ut som mycket som vi tyckte var nödvändigt rent arrangemangsmässigt. Stort fokus lades på trumljudet som vi ville skulle kännas levande, akustiskt och dynamiskt. Vi har byggt allt på skivan ganska mycket utifrån just trumljudet. Alla grunder är gjorda live och sen har vi gjort diverse pålägg på det. Det viktigt för mig att låta samtliga i bandet sätta sin prägel på hur slutresultatet skulle bli. Vi har haft en öppen dialog kring arr på låtar osv och vi har stött och blött en del.

Hur ser du på låtskrivande?

Jag tar låtskrivande på ganska stort allvar, tror jag. Jag tenderar att ibland vara lite för självkritisk, vilket inte borde vara så konstigt med tanke på hur mycket sjukt bra musik det redan finns därute. Jag börjar oftast med en melodi eller några ackord. Sedan kommer ganska snabbt några textfraser som bildar någon slags skiss till vad låten ska komma att handla om. När jag har ackord och melodi relativt klart börjar jag jobba med texten. Jag har med tiden börjat se hur struktur och hårt jobb är det som gäller egentligen. Att sitta ner och bestämma sig för att få något gjort. Inte alltid ger det resultat, men de gånger det gör det är värt mödan. Tidigare hade jag nog en lite romantiserad bild av att inspiration skulle komma till mig som en blixt från klar himmel. Problemet med den inställningen är bara att det blir lite väl långa perioder av ingenting. Sedan skriver jag inte hela tiden. Jag är inte jätteproduktiv vad gäller kvantitet. Det kan hänga ihop med min självkritik och att jag ratar mycket. Men jag har alltid en drös låtidéer som ligger som jag kan återvända till när jag bestämt mig för att sitta ned och skriva.

Inspiration och influenser är ganska identifierbara, kan du nämna lite om dem?

Väldigt mycket. Townes Van Zandt har länge varit en inspiration. Alla självklara; Dylan, Neil Young, Steve Earle. De jag nämnt ovan; Byrds, Burrito Bros, Gram Parsons. Jag återvänder hela tiden till Sweetheart Of The Rodeo, det är för mig ett perfekt album som jag aldrig tröttnar på. Gene Clark är fantastisk också. Självklart gillar jag nyare saker som Raising Sand(Robert Plant & Alison Krauss-albumet, red:s anmärkning…), Union Station. Sara Jarosz upptäckte jag nyligen. Det är väldigt ”duktig” musik, men också väldigt bra. Hela alt-country scenen har mycket bra; Jayhawks, Uncle Tupelo, Son Volt, Handsome Family. Gillar att lyssna på bra flatpicker gitarrister också, som Clarence White, Doc Watson, Tony Rice m.fl. Louvin Brothers och Everly Brothers tillhör favoriterna rent generellt. Och såklart outlaw countryn; David Allan Coe, Waylon, Kris Kristofferson. Jag kan hålla på hur länge som helst. Vad som i slutänden präglar min musik är ju svårt att avgöra. Jag antar att allt man hört, country eller inte, finns där i bakhuvudet någonstans när man skriver musik. Böcker och film kan ju också ses som inspiration.

Hur viktigt är det för trovärdigheten att hitta det autentiska soundet och hur gör man?

Jag tror att om du skriver musik, böcker eller vilket slags konstnärligt uttryck du än ägnar dig åt, är du en produkt av allt som föregått dig och som du själv har sugit åt dig av. Trovärdig tänker jag att du blir om det upplevs som att det du uttrycker är ditt eget. Alla inspireras av något och paralleller och likheter kommer således alltid att finnas. Någonstans är det väl upp till var och en att avgöra om något känns trovärdigt för dem eller inte. Jag har svårt att uppfatta något som trovärdigt, till exempel, där man lånar en samtida artists hela uttryck och låtsas som att det är ens eget. Där man konkret har tagit ett sätt att sjunga, eller använda sin röst som gör det uppenbart vart det kommer ifrån. Är originalet mycket bättre dessutom, finns det ju inget skäl att nöja sig med kopian. Sen kan musik ha en bra ram eller genre för att inom den skapa intressanta saker. Jag tror inte att min musik är unik på något sätt, men jag strävar efter att låta som mig själv. Och det måste finnas ett visst mått av acceptans i det, tänker jag; det är vad det är, varken mer eller mindre. Det kan ju vara lite smärtsamt, men jag tror det är viktigt att inte gömma sig för mycket om man vill göra något som upplevs som just trovärdigt.

Autentiskt sound är också något som går att problematisera hur mycket helst. Om du menar autentiskt sound för genren country, så handlar väl mycket om själva instrumenteringen. Pedal-steel, ett visst sätt att spela gitarr osv. Samtidigt finns det ju en oerhört bred palett av hur country kan låta. För mig handlar det väl om att skapa en ljudbild som jag gillar och som jag trivs med själv. Och där har jag ju mina referenser om hur jag tycker det låter när musik låter bra. Jag gillar när saker låter okonstlad och jag gillar den traditionella rockbands-uppsättningen på instrument; trummor, bas och gitarrer. Så om trovärdighet kommer ur ett autentiskt sound, jag vet inte, kanske. Jag tror att ett ärligt uttryck väger tyngst i sammanhanget, det andra kommer på köpet.

Vilken är världens bästa låt?

”Lucille” med Little Richard.

Vad står på agendan just nu och framåt?

Just nu jobbar vi på gig i vår/sommar. Och hoppas på att skivan kan få lite exponering. Allt kommer att uppdateras på hemsidor osv.

LYSSNA VIA WiMP Besök och gilla Mathias Liljas Facebook-sida

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: