Skip to content

Retro: The Creeps ”Blue Tomato”, 1990

28 maj, 2014

LYSSNA PÅ ”BLUE TOMATO” VIA WiMP

Denna text skrevs för WiMP-bloggen och WiMP Magazine där den också publicerats.

En enkel inledning på en text om Älmhults garagerockare-omvandlade-till-hipsters The Creeps vore att de lika gärna kunde ha arbetat för IKEA. Man skriver lätt så. Men ett band som The Creeps tar liksom inte anställning hos något så ”Svenssonskt” som IKEA. Man går sin egen väg istället. Och blir ett av vårt lands största popakter någonsin.

Puritanerna vill förstås inte höra talas om annat än att ett klassiskt The Creeps-album heter antingen Enjoy The Creeps eller Now Dig This!. Och man kan fråga sig varför någon som undertecknad, som håller den Lyres-osande ”Down At The Nightclub” som deras största sång, då sitter och skriver vackra ord om en helt annan av deras skivor. Men Blue Tomato, bandets tredje album, hade något som de båda föregångarna saknat: star quality.

Tre faktorer satte topplistebollen i rullning för den redan etablerade, tajta kvartetten från det småländska bondesamhället: 1) Clarence Öfwerman, producenten som bandet träffade i samband med deras turné som förband till Roxette, 2) Smash, framgångsrik Herngren & Holm-skapad komediserie i SVT, samt 3) lyckosam, modeinriktad, tidsenlig och prisbelönt musikvideo till ”Ooh – I Like It!”. Utifrån dessa fann de stora massorna att de faktiskt gärna hade en soulröst med pondus i radio dagligen, vilket de fick i form av Robert Jelinek som inte gav ifrån sig något annat än perfekt fraserade Stax-framträdanden. ”Right Back On Track” blev en funkig andrahit från albumet, näst efter ”Ooh…”, som lika gärna kunde ha fångats i en Alabama-studio, med en knäckande andrastämma från Zemya Hamilton och ett funkigt groove till vilket ingen normalt fungerande människas ben kunde hålla sig stilla.

Man kan ha invändningar mot Öfwermans radioorienterade produktion, mot en fräckhet som försvann i takt med att förpliktelserna mot skivbolaget WEA skulle uppfyllas, mot att äktheten från deras vara i otakt med samtiden urholkades när de lämnade de små scenerna för de stora. Men några hyss lyckades de allt genomföra, och att Blue Tomato blivit ett album som sällan nämns när tidernas största svenska alster räknas är inget annat än ett svek.

Jag får en stund med en av bandets grundare, trummisen Patrick ”Putte” Olsson(numera i Americana-på-svenska-gruppen HONKS), och det blir lite snack om musikers möjligheter och omöjligheter att överleva på musiken innan han drar sig till minnes hur allt ledde fram till att de blev Sveriges populäraste outsiders:

Berätta den fantastiska sagan om hur lilla Älmhults The Creeps blev hela världens The Creeps.

– Vi var inte beredda på att allt skulle bli så stort som det blev. Vi trodde ju att det blev större och större för alla band. Först med Enjoy The Creeps då vi turnerade sjukt mycket, vi var aldrig hemma. Tyskland, Italien, Frankrike, Spanien, 60-talsvågen var så stor i de länderna. Dock blev det inte så mycket England.

Från början var det mycket garagerock för er, men sedan svängde ni mer åt soulen för varje album?

– Mmm, vi hade ju alla olika referenser, jag själv lyssnade mycket på AC/DC och punk. Just där 1983-1985 var det ju bara skit som spelades i radio, det absolut värsta pisset någonsin ute på discona. Det gjorde att väldigt många sökte sig tillbaka, och helt plötsligt upptäckte man The Sonics, The Pretty Things, Them och sånt. På 70-talet var det väldigt många mods i Älmhult, vilket var väldigt konstigt. Vi växte upp i ett stort hus där det bodde en kille vars föräldrar var döda, och där hängde vi hela tiden. Alla som fick stryk av raggarna; hårdrockarna, punkarna, syntarna, modsen och alla outsiders samlades där och tillsammans blev det världens bästa skivsamling. Deep Purple, Misfits, The Who, The KinksFront 242 och allt där emellan. I och med att Hot Stuff Records(legendarisk postorderskivaffär, red:s anm.) fanns i Älmhult blev det också naturligt. Alla fick någon sorts grundutbildning i hur musik skulle vara.

– Något som skilde pojkarna från männen var sångarna som fanns bland oss. Det tog ett tag innan Robban(Jelinek) kom på att han sjöng så jävla bra, men sedan när han väl upptäckte det var det bara en väg framåt. Efter en spelning på Ritz i Stockholm fick vi kontrakt med WEA/Warner för att spela in Now Dig This!. De hyste in oss i Polarstudion på nätterna då den stod oanvänd, och det blev rena himmelriket för oss. Vi tvingades byta ut alla våra instrument och utrustning, för allt gav plötsligt missljud ifrån sig som inte hade hörts i studios där vi tidigare spelat in!

– Sen drog vi ut på turné igen 1988, och fick recensionerna för Now Dig This! faxade till någon bensinmack i Italien. Den blev oerhört hyllad där hemma, och så satt vi där i någon landsortsby. När vi kom hem skulle vi göra en turné med albumet, men först var vi med i TV för första gången i Sverige, i programmet Gig(1989 – avsnittet finns tillgängligt i SVT:s Öppet arkiv). Alla musikintresserade tittade ju på det programmet, och över en natt ringde varenda bokare och ville boka om till betydligt större lokaler än de ”fritidsgårdar” vi skulle ha spelat på.

Var det i samband med det som ni fick åka på turné med Roxette?

– Ja, efter att plattan kommit ut läste vi att Marie Fredriksson tyckte vi var Sveriges bästa band och sen fick vi veta av vår manager att vi skulle vara förband till dom. Vi fattade ju ingenting! När vi var uppe i Silence-studion uppe i Koppom kom Hasse(Ingemansson, organist) på att ”scenerna är säkert skitstora, vi måste ha någon dansrutin eller nåt”. Så vi stegade upp i ett stort rum och började öva in steg samtidigt som vi skrev ”Intro”(startspår på Blue Tomato, red:s anm.), inklusive några uppsydda jättefula caper med texten. Sedan kom vi till premiären i Halmstad och fick veta att det skulle vara 20.000 i publiken. Efter soundcheck kände vi att måste öva mer, så vi åkte ut i skogen på någon grusväg där vi mätte upp 18 meter och började köra ”Beat the groove…” och räknade ”1, 2, 3” som världens sämsta Let’s Dance-deltagare.

– För oss var det ett djävulskt hårt jobb, men det betalade sig för vi hade 30 minuter totalunderhållning med våra små medel, precis som man måste ha innan Roxette körde igång.

Och det var i den vevan ni träffade Clarence Öfwerman som producerade Blue Tomato?

– Precis, och det var liksom helt naturligt för oss att nästa platta spelar vi in med Roxettes producent. Vi tänkte att ”nästa år kör vi själva en sådan turné”, man fattade inte nivån. Det hade ju varit uppåt, uppåt hela tiden för oss, så varför skulle inte det fortsätta? Vi kom överens i slutet av turnén om att jobba ihop och rätt vad det var befann vi oss i Polar-studion igen. Hur alla låtar skrevs, det har jag ingen aning om, Robban bara hade dom.

Även om Robert Jelinek var den som skrev alla låtar måste väl ändå ni andra ha haft en hel del inverkan på exempelvis arrangemang?

Robban har alltid gjort väldigt riffbetonade låtar, så det man spelade på trummorna spelade man även med basen, gitarren och hammondorgeln. Han hade oftast riffen klara och visade hur vi skulle spela, därefter blev det upp till oss att forma låten tillsammans.

– För min egen del var det helt nytt att spela efter click-tracks som höll takten. Dom gjorde specialrytmer åt mig med konstgjorda congas och bongotrummor, som lät helknäppa i öronen. På grund av det spelade jag rätt stifft och trist på det här albumet mot för vad jag brukar göra, men det blir så när man sitter där och det ska vara ”på riktigt”. Annars hade jag ju gjort det helt annorlunda, men när Clarence sa att man måste ta om det då tog man om det, så klart.

Hur kom ”Ooh – I Like It!”, med sina coola grooves och nonsensrim, till?

– Grejen var att vi inte ens ville släppa den låten. Vad jag minns var vi i en studio i Malmö och spelade in demos och njöt av det fina vädret ute på ståltrappan när vi började slänga ut lite ord och rim. Innebörden av Blue Tomato var nåt vi funderade över; alltså, det är ju en planet, och folk som kommer därifrån har jävligt mycket groove, och då ska vi ner på jorden och rensa upp bland folk som inte har något groove. Så själva låten började som ett stort garv för oss när vi slängde ur oss oneliners om allt och alla som saknar groove. Vi spelade in den och tyckte den lät jävligt bra, men den var inte riktigt vår grej. Sedan testade skivbolaget den på ungdomar och alla ville höra ”Ooh – I Like It!”. Man fick den där hitlåten alla ville ha, men samtidigt blir det lite av ett rockbands förbannelse när den där ursprungliga urkraften i en svettig klubblokal byts ut mot picknickfiltar på Sofieros gräsmatta.

Samtidigt hade ni ju några fler, som ”Right Back On Track” och ”SMASH!” från TV-succén med samma namn.

– Vi kände Felix(Herngren) som hade gjort videon till ”Don’t Go Away”. Sedan har Hasse och Felix jobbat vidare i alla år med Papi Raul, Dan Bäckman osv, så dom klickade direkt. Felix ville ha en låt med tennistema, så då gjorde vi ”SMASH!”.

Apropå videos, hur gick inspelningen av videon till ”Ooh – I Like It!” till?

– På den tiden var inte populärmusiken så kopplad till kommersialismen, men vår manager John Gray fick höra att man skulle göra en ny reklamfilm åt H&M, och dom hade hyrt in ett videocrew från USA som använde någon ny sorts film som tog fram färger på ett helt nytt sätt men som var så jävla dyrt. Vi gjorde ett byte så att dom fick refrängen på ”Ooh – I Like It!” mot att vi fick låna detta videocrew i en dag. Så någon sprang ut på Drottninggatan och frågade lite folk som såg balla ut om dom ville komma in och dansa i den här videon med alla ballonger i olika färger. Förutom att vi även ringde Kayo, som vi kände via Warner, deltog även en modell som var H&M:s nya ansikte. Hon var så kort att hon fick stå på en telefonkatalog och dansa!

– MTV tyckte att det var något helt nytt när dom såg videon, och den rullade hela tiden. Vi vann en MTV Video Award med den före Sinead O’Connors ”Nothing Compares 2 U” och Laid Backs ”Baker Man”. Men vi sket i att hämta priset i USA och åkte och fiskade istället. Ett tag blev det nästan löjligt med all uppmärksamhet. Vi vann även någon utmärkelse från GT och vår basist Anders(Johansson) hämtade ut någon affisch, tavla och priset innan vi stack iväg ut på någon krog. Morgonen efter frågade vi vart han hade gjort av grejerna, varpå han svarade ”…jag lade det ju i bilen, i bagageutrymmet.” Problemet var att vi inte hade någon bil, så dom såg vi aldrig röken av…

Ni vann en Grammis också?

– Ja, för Årets Bästa Svenska Artist. Inför själva galan stod det tydligt i inbjudan ”Mörk kostym”, så vi gick direkt och hyrde oss varsin vit smoking. Folk trodde att det var uppgjort när vi vann, men det var det inte. Direkt efter ceremonin flögs vi i privatplan till Bergen i Norge där Grammisgalan sändes med några timmars fördröjning på ett ställe på storbildsskärm. Precis när sändningen nådde fram till ögonblicket där vi tar emot priset gick ridån upp och så stod vi där i samma kläder och började spela.

Vilken är din favoritlåt från Blue Tomato?

– ”Right Back On Track”, det är ju en jävligt bra låt. Det finns någon singelversion där en blind pianist har gjort något groove. Jag har den själv bara inspelad på kassett, det är ett sånt jävla sväng! Vi spelade in den själva först, sedan fick han komma in och lägga piano på den. Jag vet inte hur man får tag på den, jag tror att omslaget har vårt namn plus pianistens, men jag är osäker. En sak som gjorde oerhört starkt intryck på mig var när hela plattan var klar, och vi fick sätta oss i ett mörkt rum i studion med en grogg i handen och lyssna på skithög volym. När ”Way Cool” började gick det riktiga rysningar genom kroppen.

Sedan när ni skulle turnera plattan gick du och blev sjukskriven mitt i allt?

– Ja, jag opererades för slitage i axeln och gick på sprutor, men var med på scenen iförd klänning och mitella. Tror det handlade om fem gig och det var trummisen i DiveJimmy Lindberg, som fick den sköna upplevelsen att spela inför 10.000 personer på Storsjöyran…

Skivan kom ut i slutet av 1989, fast officiellt 1990?

– Ja, det var det första nya albumet det stod 1990 på, fast av någon anledning gick det att köpa redan i december 1989. Vi åkte runt på skivsigneringar i Jönköping, Göteborg, Malmö och så vidare. Vi kom upp till Stockholm strax före jul 1989 och det dök upp 15 personer i skivaffären. Dom tog gärna våra autografer på en gammal platta trots att det var fullt med Blue Tomato-affischer överallt, men vi var ändå rätt nöjda. Sedan gick jul- och nyårshelgerna och någon vecka in på 1990 gjorde vi samma resa på nytt, och då fick vi ha poliseskort både på NK i Stockholm och i Nordstan i Göteborg! Det var flera tusen som kom. Varannan köpte CD:n som då var ett rätt nytt format. ”Ooh – I Like It!”-videon hade under tiden slagit igenom med dunder och brak, och pressen utsåg oss redan då till årets genombrott.

Genomslaget var mycket riktigt enormt. Musiknördar som jag själv köpte plattan lika väl som mina tjejkompisar som lyssnade på Wet Wet Wet. Men när ”kännare” talar om The Creeps idag handlar det nästan bara om era två första plattor. Varför?

– Det är ju lite så folk fungerar när något blir för stort och för allmänt – då finns det alltid de som tycker att ”jag föredrar deras tidigaste album” och så vidare. Men vi gjorde nog ett jävla intryck, för min fru var med i skolorkestern och där spelade dom ”Ooh – I Like It!”!

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: