Skip to content

Eternal Life: 20 år med Jeff Buckleys ”Grace”- Intervju med Mick Grondahl(Svensk version)

8 september, 2014

Av Tommy Juto

Artikel som tidigare publicerats av WiMP Magazine i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och Polen.

Sådana skivor görs inte längre säger man. Johodå, det görs de visst det. Man sade så redan 1994 och så gick Jeff Buckley och gjorde en ”sån skiva” i alla fall. Så man ska akta sig för att vara alltför definitiv, för är det något som stora artister alltid kommer att göra så är det att vända ut och in på definitioner.

När Grace gavs ut för tjugo år sedan lät den inte som något annat. Den låter fortfarande inte som något annat, och om du skulle höra något dylikt är det för att något annat i så fall låter som Grace. Jeff Buckley framstod som ett eget väsen varhelst han spelade och sjöng; en sångröst som skapt för att trollbinda, ett utseende som gjort för en modellkarriär, en kreativitet som avsedd för storverk, ett uttryck som inte var av denna världen. De låtar han själv skrev drog inspiration från all sorts musik, såväl psalmer som hårdrock, precis som hans breda palett av covers vilka han helt omformade till sina egna. Grace satte glasögon på en närsynt värld, och plötsligt kunde den se detaljer inga linser tidigare kunnat urskilja.

Albumet var så före sin tid att världen dessutom behövde lite tid för att inse dess storhet. “Bandet” Jeff Buckley (för det var ett band, enligt frontfigurens eget sätt att se det) spelade det under nästan tre års turnerande i takt med att intresset ökade. Några år senare skulle det äntligen göras en uppföljare med titeln My Sweetheart, The Drunk, och ingen förväntade sig något annat än att nivån skulle höjas ytterligare ett snäpp från debutalbumet. I Jeff Buckley såg världen ett underbarn, en artist och person som var kapabel till så gott som allt förutom att gå på vatten. En förmåga man, som det så ödesdigert skulle utveckla sig, ironiskt nog önskar att han också hade besuttit.

En som i högsta grad var med och skapade Grace var danske basisten Mick Grondahl (född Michael Grøndahl), den person som på allra närmast håll såg förloppet från ax till limpa. Grondahl och Buckley träffades i ett skede där Buckley började skapa sig ett namn på mindre klubbar i New York, mest noterbart kaféet Sin-é i East Village. När ryktet hade börjat sprida sig om den trollbindande underhållaren med den flygande sångrösten började skivbolagen flockas och det blev till slut Sony Music som drog det längsta strået. Grondahl minns sitt första möte med Buckley:

Jeff och jag träffades första gången i källaren till en kyrka på Columbiauniversitetets område. Jag hade gått backstage för att hänga med bandet, Glim, som jag kommit för att se den kvällen. Jag kände hur jag sakta drogs mot en gestalt bredvid mig som omsorgsfullt satt och gjorde i ordning sin gitarr. Bilden av honom där i neonljusets sken är fortfarande tydligare än någonsin – klädd i rutig skjorta, ytterst koncentrerad, svepandes nerför gitarrhalsen, helt oberörd av människorna runt omkring. Senare den kvällen genomförde han en vacker spelning. På efterfesten kom vi i samspråk om bluesmusik. Några månader efteråt såg jag att han skulle spela på New Music Seminar. Innan spelningen vandrade han runt i lokalen och jag hörde honom sjunga ”LA Woman”, så jag stämde in och sjöng sista versen. Han kände igen mig och vi bytte telefonnummer. När vi träffades hemma hos honom och jammade uppstod helt enkelt en känsla av möjligheter. Han gillade att jag var dämpad och spelade enkelt. Jag tyckte väl att han redan var ett enmansband, så min inställning var ”håll det enkelt och utöka vartefter det förhoppningsvis utvecklar sig framåt”.

Att döma av hans musik verkade Jeff vara en sårbar, introvert artist, men det var inte alls så han var, eller hur?

Jeff var många saker, och hans person innehade en sårbarhet som gjorde honom stark och beredd att ta risker. Jeff var som en flod. Han gav och gav samtidigt som han sög åt sig av omgivningen. Han var född ledare och kapabel att fängsla de som fanns i hans omgivning med sin humor och sin blotta närvaro.

En tidig inspirationskälla var före detta Captain Beefheart-gitarristen Gary Lucas, som Buckley träffade 1991 i samband med en hyllningskonsert till sin far – den kultförklarade sångaren och låtskrivaren Tim. Även om han hela tiden sett styvfadern Ron Moorhead som sin riktige far kunde arvet från Tim tydligt urskiljas av andra, men han hade själv tidigare inte velat kännas vid detta. En isig yta som nu börjat smältas ner en aning. Efter hyllningskonserten blev Jeff under en period medlem i Gary Lucas band Gods and Monsters (som han snart skulle växa ur), och albumets två inledande låtar ”Mojo Pin” och ”Grace” påbörjades av de båda musikerna tillsammans.

I vilken utsträckning anser du att Lucas influenser kan höras på resten av albumet?

Jag kan inte påstå att jag hör Gary mer än på de två spår han skrev med Jeff. Jag gillar det han gjorde med Captain Beefheart och hans senaste skiva. Låtar som ”Last Goodbye” och ”Eternal Life” skrevs långt före deras samarbete. ”Lover You Should Have Come Over” skrevs innan vi träffades medan ”Dream Brother” och ”So Real” skrevs under respektive efter tiden för inspelningarna av Grace i Bearsville Studios i Woodstock.

Bearsville Studios blev alltså platsen där Grace skulle komma att spelas in tillsammans med den numera legendariske, då glödhete producenten Andy Wallace, som hade varit ljudtekniker på Nirvanas Nevermind. Går man igenom Wallaces meritlista står Grace verkligen ut bland all grunge och alternativrock i mittfåran.

Att jobba med Andy i Bearsville var en höjdare. Jag var mest van vid 8- eller kanske 16-kanalsstudios. Andy kunde förvalta den kreativa energin och styra låtarna mot en mer koncentrerad insats. Till exempel hade ”Lover You Should…” en ytterligare vers som ströks trots att den hade varit lika fängslande som de kvarvarande.

“Grace” var i min bok en extraordinär låt, full med olika lager av atonala ackord och allt. Vad tror du gjorde att den fungerade så bra?

Ja, jag har själv alltid beundrat vad Jeff gjorde med Garys olika riff. Men jag vet inte riktigt vad som fick den att fungera. Jag menar, den går i valstakt, 3/4, och vi försökte undvika dess begränsningar. Vad jag gillar är bildspråket Jeff använder i sångtexten, arrangemanget och trumspelet Matt Johnson bidrog med, för att inte tala om Jeffs röst och att han gick med på ett bassolo!

Apropå bassolo, var det ditt basriff i inledningen av “Last Goodbye”?

Faktum är att basriffet i inledningen av ”Last Goodbye” var det enda Jeff instruerade mig att spela, så han var den som låg bakom det. Resten av låten arbetade vi fram tillsammans och jag ändrade basgångar vartefter vi spelade in.

Jeff har sagt att den vackra ”Dream Brother” var första låten ni skrev tillsammans med Matt Johnson. Hur kom den till?

– “Dream Brother” kom till första gången vi någonsin träffade Matt i studion. Jeff frågade mig om jag hade några riff. Jag funderade lite och började sedan spela basgången som jag hade skrivit hemma medan jag repade. Min uppfattning var att det var ett intressant stycke och att det upplät mycket utrymme åt andra instrument. Jeff tog det till sig direkt och började spela slingan man kan höra på skivan, medan Matt fyllde i låtens skelett och lade sedan på vibrafon. Det, vårt första rep, var en fantastiskt sammansvetsande upplevelse.

Trots all sin prakt var Grace inte helt utan brister. Till exempel passade den otympliga, grungiga ”Eternal Life” inte riktigt in, och borde enligt undertecknad ha varit den låt som skulle ha tagits bort för att ge rum åt ”So Real”, vilken skrevs och lades till i sista stund på bekostnad av den minst lika bedårande ”Forget Her”. En uppfattning som delas av Grondahl:

Jag håller med dig om “Eternal Life”. Den versionen har inte åldrats väl. Instrumentalt är den bra framförd, men den saknar bettet som den hade när vi körde den live. Med facit i hand hade det varit bättre att behålla ”Forget Her”. Jeff hade dock invändningar mot den sången av personliga skäl. Den påminde honom om en tjej han ville…ja, glömma.

När Sony signade Buckley gjorde man det på väldigt lösa grunder. Han hade knappt några egna låtar, han hade inget band, han visste inte vilken riktning hans musik skulle ta. Men det rådde inga som helst tvivel på vilken unik talang han besatt, inte minst bevisat med hjälp av alla covers han omvandlade på sitt vis i sina fängslande liveframträdanden.

Jeff var känd för sin stora repertoar av covers. Finns det några som ännu inte har sett dagens ljus, eller finns det någon specifik cover som du önskar hade spelats in?

– Jag tror inte att det finns några Jeff-covers som väntar på att bli upptäckta. Vem vet? Någon kan ha en bootleg av en av hans tidigaste spelningar innehållande någon cover. Men jag tror att de alla finns tillgängliga. Jeff kunde göra om nästan vilken låt han ville sett till hans omfång och förmåga att imitera. Jag hade gärna hört honom sjunga Lennons ”Jealous Guy” eller ”#9 Dream”.

”Hallelujah” är tveklöst ett av de mest rörande framföranden som någonsin spelats in. Tycker du att den har fått sina rättmätiga hyllningar, eller har den överexponerats med åren?

”Hallelujah” är en sång som jag med stolthet kan säga att jag såg honom sjunga mer än någon annan levande människa. Jag brukade göra det till en grej att gå ut i publiken för att höra den och hans improvisationer. Så jag tycker att den har hyllats rättmätigt och att hans versioner kommer att leva vidare.

David Bowie har sagt att Grace är hans favoritalbum genom tiderna. Kommentar?

Det är en ära när någon som Bowie håller den här skivan så högt. Jag träffade honom en gång och han verkade, för att vara britt, vara ganska entusiastisk.

Allt såg ut att kunna bli en fortsatt framgångssaga och karriären, som trots allt var i sin linda, skulle ta nästa steg med Grace uppföljare My Sweetheart, The Drunk. Jeff hade rest till Memphis före bandet för att installera sig, och samma kväll som de övriga satte sig på flyget dit åkte han och en roadie ner till strandkanten vid Wolf River, en biflod till Mississippifloden. Med sig hade de en bergsprängare och i ett infall gav han sig till tonerna av barndomshjältarna Led Zeppelins ”Whole Lotta Love” fullt påklädd ut i vattnet för en simtur, men försvann under ytan när han drogs ned av strömvirvlarna från en förbipasserande båt. Hans kropp påträffades sex dagar senare vid stranden där bluesens centrum, Beale Street, möter floden. Om det var en chock för omvärlden går det knappast att föreställa sig vilket trauma det måste ha varit för Grondahl och de andra vännerna i bandet vid ankomsten till Memphis den kvällen:

– Beträffande hans bortgång kan jag bara säga att ordet ”trauma” är väldigt passande. Under minst 12 år tänkte jag på honom varje dag. Som man säger, alla handskas olika med döden. Tack och lov fick jag en dotter och nu tänker jag på Jeff varannan dag.

Trots att Grace tillsammans med den föregående EP:n Live At Sin-é var de enda officiella skivor som gavs ut under hans korta karriär har det flödat ut desto fler under åren som gått sedan hans bortgång, såväl deluxeutgåvor som liveinspelningar, samlingar och demos. Fans och skivbolag försöker gärna lyfta på varenda sten i jakten på rariteter, vilket kanske inte alltid är av godo.

De postuma utgåvorna har blivit lite för många. Samtidigt, med internets generösa natur, är det ändå inte mer än rätt att de inspelningarna också ges ut i något format, menar Grondahl.

Vad saknar du mest hos Jeff?

– Det jag saknar mest hos honom är hans närvaro och hur han fick dig att känna dig som den enda personen i rummet eller varhelst vi umgicks. Han hade en stark förmåga att vara sympatisk mot alla och, som det verkade, han kunde förstå dina känslor så att du inte kände dig ensam. Hans medkänsla var genuin. Professionellt, tja, där räcker det med att säga att han var otrolig att jobba med och han hade bra idéer för våra låtar. Han kunde lyfta vilken idé som helst till en ny värld. Han var väldigt öppen, välkomnande och försökte få fram det bästa hos människor. Jeff var inte tävlingsinriktad på det där småaktiga sättet man ofta ser inom musik eller livet i övrigt. Han var en verklig människa som levde sitt liv längs en helt annan tidslinje.

Sorgen och saknaden efter någon har ingen ände, men så länge man vårdar minnena ges man möjligheten att glädjas när man plockar fram dem från gång till annan. För oss som inte fick förmånen att lära känna människan Jeff Buckley är Grace det allra finaste minnet vi har av honom. Så vårda det ömt. Och plocka fram den då och då. Som hans mor Mary Guibert är inne på i texthäftet till den sedermera utgivna ‘Sketches for’ My Sweetheart, The Drunk: det är musiken som är det sanna arvet efter honom.

Foton: Jimmy Ienner, JR./Sony Music Entertainment

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: