Skip to content

Mixtape: Så Jävla B!

23 oktober, 2015

Som många kunnat konstatera sedan länge söker jag inte vanligtvis upp artister med anledning av att jag hört deras största hit och därför vill köra just den på repeat. Visst händer det också, men någonstans inom mig finns drivkraften att gräva efter mer. Ofta är lyckan som störst när man finner något man vet att man är relativt ensam om, därmed inte sagt att jag letar udda Dylan– eller Springsteen-bootlegs med den tvåhundrafemtionde liveversionen av ”Idiot Wind” eller ”The River”.

På den tiden man köpte vinylsinglar började jag alltid med att spela B-sidan. A-sidan visste man i regel var man hade, men många gånger var det det okända som var mest spännande, förutsatt att det var en artist som också hade något att komma med. The Beatles(det kanske är ett orättvist exempel jämfört med andra) gjorde knappt en dålig B-sida och var banbrytande med att göra dubbla A-sidor på ”Penny Lane/Strawberry Fields Forever”. Bara för att man återfinner något på baksidan behöver inte det betyda att syftet var att gömma undan något och fylla ut med nånting marginellt mer betydelsefullt än en blank vinylsida utan spår.

Och B-sidorna(notera pluralis) på 90-talet ska vi bara inte tala om. Där handlade det inte om att slänga ihop en baksida till en singel inte. Nänämensan, oftast skulle man ge ut två versioner av CD-singeln, en 7″-singel och, som om inte det räckte, även en kassettsingel. Snabbt överslaget snackar vi minst 4-5 extra låtar, vilket innebar att om man som populär artist gav ut tre hitsinglar från ett album så tvingades man spela in ett helt extra album enbart till singlarna. Detta var naturligtvis helt ohållbart i längden för de flesta artister.

Noel Gallagher ägnade exempelvis inte en tanke åt att guldkorn som ”Round Are Way”, ”Acquiesce”, ”Underneath The Sky” och ”Talk Tonight” nog borde sparas inför inspelningarna av Oasis tredje album, det svulstiga Be Here Now vars titel borde ha varit en uppmaning till dess upphovsmän som skenat iväg i fullständig hybris. Ohållbart blev det till slut även för topplistebossarna som genomskådade taktiken att utnyttja fansens begär för sälja flera utgåvor av samma låt och mot slutet av årtiondet ändrade reglerna.

Målet har varit att inte ta med några låtar som återfunnits på ordinarie album, utan helt enkelt tvättäkta B-sidor. I den här listan återfinns kanske inte världens bästa baksidor. De flesta är inte alls de givna. Ingen ”Yellow Ledbetter”, ingen ”Killing Of A Flashboy”, ingen ”Rain”. Det här är bara en lista. Och några kärleksfulla ord om dess innehåll.

The Stone Roses ”Going Down”(från ”Made Of Stone”, 1989)

Alla vet vi ju att ”Mersey Paradise” är typ den bästa B-sidan någonsin vid sidan av The Beatles ”Rain”, men ”Going Down” refererar i texten till ”Jack The Dripper” Pollock, från vilken omslaget till debutalbumet är inspirerat: ”Passion looks like a painting, Jackson Pollock’s No. 5”.

Led Zeppelin ”Hey Hey, What Can I Do”(från ”Immigrant Song”, 1970)

Ja, vad finns här att säga? Inte bara en av tidernas bästa B-sidor eller folkrocksånger, utan en av tidernas bästa låtar alla kategorier. Inte mycket Led Zep gav ut var undermåligt kring albumet III, men någonstans borde utrymme ha funnits för ”Hey Hey…”.

The Jayhawks ”Tomorrow The Green Grass”(från ”Blue”, 1994)

Om ”Blue” var en av de mest finstämda countryfolksånger som någonsin gjorts var dess komplement dess raka motsats. Titellåten till bandets fjärde album fick inte ens plats på det, till stor del antagligen för att den spretade ut från helheten kopiöst. Powerpop, gitarronani och oemotståndliga Beach Boys-körer gör den dock till den perfekta B-sidan.

The Triffids ”Convent Walls”(från ”You Don’t Miss Your Water”, 1985)

David McComb drog tidigt upp riktlinjerna för Born Sandy Devotional med allt ifrån det vackra vykortsomslaget till låtordningen. Så pass att albumet blev för packat med låtar han ville ha med, så ”Convent Walls” fick helt enkelt inte plats. Istället hamnade den på en maxisingel med en Otis Redding-cover.

Weezer ”I Just Threw Out The Love Of My Dreams”(från ”The Good Life”, 1996)

Songs From The Black Hole var ett rockoperainspirerat konceptalbum berättat genom flera sångares röster, däribland Joan Wasser(aka Joan As Policewoman), som Weezer skulle ha gett ut efter den blå debuten. Projektet övergavs dock och några låtar hamnade på Pinkerton eller som B-sidor. ”I Just Threw Out The Love Of My Dreams” hade lätt kunnat platsa på ett album men petades förmodligen för att den sjungs av basisten Rachel Haden(en gång medlem i The Rentals och syster till Josh Haden i Spain), till dags dato den enda låt bandet gett ut med någon icke-medlem på leadsång. Kuriosa i sammanhanget: några musikaliska fans som hittade varandra på ett internetforum tog upp den tappade tråden och färdigställde sin egen version av Songs From The Black Hole som gavs ut 2012 under namnet Operation Space Opera.

Crowded House ”Recurring Dream”(från ”Now We’re Getting Somewhere”, 1986)

När gitarristen Craig Hooper hoppade av The Mullanes, bandet Neil Finn startade efter att Split Enz splittrades, bytte den kvarvarande trion namn till Crowded House. Debutalbumet var redan under tillverkning, men ”Recurring Dream” utelämnades på grund av att Hooper var medkompositör till låten. Istället parades den ihop med den minst uppmärksammade singeln bandet någonsin gav ut, ”Now We’re Getting Somewhere”. Ett par år senare blev låten pånyttfödd när den inkluderades på soundtracket till tidstypiska åttiotalsdramat Tequila Sunrise med hockeyfrillorna Gibson och Russell mitt emellan Michelle Pfeiffer.

Eddie Cochran ”Cut Across Shorty”(från ”Three Steps To Heaven, 1960)

1960 var begreppet sexpack inget annat än något man kunde dricka, men i alla tider har pojkar hållit på och mätt snopplängd för att imponera på tjejer. Eddie säger inte rakt ut vad ”Shorty” har, men inte är det pengar och utseende i alla fall.

Yazoo ”Situation”(från ”Only You”, 1982)

Om Stevie Wonder hade spelat in ”Superstition” på tidigt 80-tal hade resultatet inte legat långt ifrån det här.

Elvis Costello & The Attractions ”Imperial Bedroom”(från ”Shabby Doll”, 1982)

Okej, ”Shabby Doll” gavs endast ut på singel i Frankrike, men tekniskt sett räknas den.

Pet Shop Boys ”The Ghost Of Myself”(från ”New York City Boy”, 1999)

När det kommer till B-sidor har Neil Tennant och Chris Lowe alltid gjort så mycket mer än alla andra. Elektronisk akt som de är hade de lätt kunnat nöja sig med att breda ut oräkneliga remixer som utfyllnad på sina singlar, vilket de i viss mån också gjorde, men inte utan någon eller några nya låtar. ”The Ghost Of Myself” har inte bara Britney Spears vålnad över sig i beat och pianohook, utan kom till när Tennant läste att människor kan spöka för sig själva. Han påbörjade en berättelse om ett förhållande han hade med en tjej kring skiftet mellan 70- och 80-tal och det blev således hans heterosexuella jag som nu kommit för att spöka för hans nutida, homosexuella dito. Och det här är alltså bara ett alster ur deras stora ocean av ”utfyllnad”. Man blir mållös.

U2 ”Lady With The Spinning Head”(från ”One”, 1992)

Låg på baksidan till en av tidernas största tårdrypare, den episka ”One”. Den lite psykedeliska ”Lady…” var dock en helt annan historia. Enligt The Edge hade bandet flertalet brottningsmatcher för att få till den, så pass att den spillde över i hela tre andra låtar på Achtung, Baby: ”The Fly”, ”Ultraviolet (Light My Way)” och ”Zoo Station”.

Depeche Mode ”Fools”(från ”Love In Itself”, 1983)

Apropå remixer går det förstås inte att undgå tanken på världens största och världens näst(efter Kraftwerk) viktigaste syntband. Till skillnad från kollegorna i Pet Shop Boys kändes det som att man slöade till efter första decenniet i karriären och slutade tilldela riktigt skarpa låtar till singlarna. En förklaring kan ha varit att den allsmäktige Alan Wilder för varje album ägnade allt mer tid åt studioarbete och arrangemang och fick allt mindre tid över till att komponera. Eller njäe… Så många skrev han inte. Men han skrev ett par av mina favoriter som hamnade på två på varandra följande singlar. ”In Your Memory”, med sina aviga takter och industrisamplingar, låg på baksidan av ”People Are People”. Endast halvåret tidigare backade ”Fools” upp ”Love In Itself”, och även om sampling var det roligaste påfundet någonsin vid den här tiden är låtens ryggrad ett simpelt ploppande Vince Clarke-mönster. Intressant i sammanhanget är det sätt Dave Gahan sjöng på; i likhet med flera andra spår från samma era valde han den mer återhållsamma vägen, en bra bit från den muskulösa rock’n’roll-gud han skulle bli när han släppte lös urkraften senare i karriären. Närmast kommer jag att tänka på Bob Dylan och hur han lät på Nashville Skyline. Inte för att de båda herrarna låter tillnärmelsevis likadant, utan för att skillnaden mellan variablerna är jämförbar.

Lloyd Cole & The Commotions ”Her Last Fling”(från ”Brand New Friend”, 1985)

Under Napster-eran roade sig folk med att rippa sina vinyler och göra egna samlingsalbum. Mycket var förstås både sopig ljudkvalitet och usla låtval, men på något sätt lyckades jag nosa upp en samling svåråtkomliga B-sidor med Lloyd Cole som inkluderade båda solo- och Commotions-åren. Här är en favorit.

Unbelievable Truth ”Revolution”(från ”Higher Than Reason”, 1998)

Inte bara en Yorke gjorde bra grejs som inte fick plats på album. Thoms bror Andy Yorke och bandet Unbelievable Truth väckte ett visst intresse i slutet av 90-talet, men fick finna sig att leva i skuggan av Radioheads skugga, ungefär. Givetvis förminskar inte det deras verk. Du som råkar ha absolut gehör kan för övrigt känna obehag när du lyssnar. Minns jag rätt ligger tonarten en halvton fel.

Del Amitri ”In The Frame”(från ”Roll To Me”, 1995)

Justin Currie är en erkänt begåvad låtskrivare vilket givetvis också lyser igenom i B-sidekatalogen. För ”In The Frame” hade han ambitionen att skriva en låt i stil med Evan Dando eftersom han var en smula besatt av The Lemonheads 1993. Han tog med en DAT-bandspelare till keyboardisten Andy Alston i Glasgow och spelade in den med enbart akustisk gitarr och harmonium(tramporgel) för att därefter lägga på sångstämmor i London. Vad en så förträfflig sångs öde beträffar uttryckte Currie det bäst: ”As was often the case, we threw away one of our best songs on a UK only single format”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Dexy’s Midnight Runners ”Breaking Down The Walls Of Heartache”(från ”Geno”, 1980)

Redan innan filmen The Commitments gjordes på 90-talet fanns det ett band som i verkligheten inte låg alltför långt ifrån det uppdiktade. Dexys som var ett hopkok av vänner, bekanta och annat löst folk i Birmingham var aldrig rädda för att lägga upp sina influenser på bordet. Singeln ”Geno” var, förstås, en hyllning till soulsångaren Geno Washington. Många B-sidecovers var ett nödvändigt ont för att uppfylla kraven från skivbolaget, men den här gamla Northern Soul-favoriten av Johnny Johnson & The Bandwagon från 1968 täckte nog in precis allt Dexys själva ville stå för: tempo, blås, hjärtekross och en axel att gråta ut mot.

Lenny Kravitz ”Someone Like You”(från Are You Gonna Go My Way?, 1993)

Såklart. Såklart att någon skulle göra en B-sida inspirerad av den kanske bästa B-sidan någonsin. Denne någon blev Lenny Kravitz, han som var John Lennon, Stevie Wonder och Led Zeppelin i en och samma skepnad. Ekon från ”Rain” ligger i basgången och trumtakten, om än inte lika yvigt spelade som The Beatles gjorde. Däremot hade jag gärna hört några baklängesgitarrer också, men det kanske hade varit för mycket?

 

From → Krönikor, Musiktips

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: