Skip to content

Way Out West 2016: The Libertines

13 August, 2016

160812_The-Libertines_olle-kirchmeier_5717

Foto: Olle Kirchmeier

Av Tommy Juto för Kulturbloggen.

The Libertines på Way Out West

Fredag 12 augusti

Betyg 2

De klarade av första provet: de dök upp. Eller Pete Doherty dök upp, ett dygn senare.

The Libertines är ett kringresande spektakel som ibland bestämmer sig för att spela rock’n’roll om de kan hålla sams, om omgivningen har tillräckligt med tålamod och om nämnde Doherty klarar av att stå på benen en timme i sträck. Mytbildningen är stor. Beroende på vem som skvallrar heter det att han tar heroin under kontrollerade former eller att han numera bara dricker alkohol och inte tar några tyngre grejer. Oavsett vad som är sant eller ej går han och dricker slattar redan efter första låten och när han vinglat runt ett tag är det inte svårt att föreställa sig honom med partyhatt på skallen och uppstoppad iller i näven.

Hatkärleken mellan Doherty och kumpanen Carl Barât är mest kärlek den här kvällen och det är lite gulligt när Barât både tillgivet kysser Doherty på kinden och återkommande ser till att han får ordning på grejerna. För det strular. Gitarrer är ostämda och låter inget bra, den akustiska åker ut i publiken så att bandets entourage får vädja om att få den tillbaka. Sladdrigt musicerande ingår i paketet såväl på skiva som levande, men Doherty spelar bitvis så risigt att det låter som att han inte ens kan synka anslagen i Guitar Hero. Han meckar och håller på med reglagen på elgitarren så att den för en stund knappt hörs, såvida ljudteknikern inte medvetet drog ner volymen på den.

Om det är en prövning att försöka hantera intrycken under en Libertines-spelning lär det knappast matcha utmaningen att vara deras råddare/vårdare. Rytmsektionen gör allt de kan för att hålla något slags stadga och ögonblick av storhet flimrar förbi när de båda frontmännen möts i sångkyssar där deras läppar endast skiljs åt av mikrofonen och när alla kemikalier i receptet nästan hittar rätt i Don’t Look Back Into The Sun och Can’t Stand Me Now. Att ett riktigt piano släpats upp på scenen enbart för You’re My Waterloo ger också några extra isbitar i groggen.

The Libertines skall vara oberäkneliga. Ett visst mått av ”men alltså…”-reaktioner är obligatoriska och ingenting är givet, men när tålamodet prövas i den här utsträckningen är det allt mer sorgset fingrarna undermedvetet letar efter ordet ”föredettingar” på tangentbordet. Och det är det väl ingen som vill redan nu?

Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: