Skip to content

Way Out West 2017: Mac DeMarco

12 augusti, 2017

Foto: Robin Andersson

Av Tommy Juto för GAFFA.

Mac DeMarco på Way Out West

Fredag 11 augusti

Betyg 2 av 6

Ni vet, det där med att bjuda på sig själv. Ibland kan det vara något bra. Ibland inte riktigt lika bra.

Personligen gillar jag när det händer något på scenen. När upplevelsen blir till något mer än att några tråkmånsar bara lufsar in och river av den på förhand fastnålade låtordningen, lägger ner instrumenten, vinkar och ler lite pliktskyldigt mot sin publik och mentalt redan förträngt gigget samma ögonblick de kliver in bakom backdropen.

Mac DeMarco har släppt några album nu, varav Salad Days från 2014 vann många lyssnare tack vare attraktiva melodier, ostiga keyboards och de där skinande gitarrslingorna karaktäriserade av Chorus-pedalen. Lika mycket som det alltid tilltalat har jag haft svårt att hitta in ordentligt, därför hoppades jag bli övertygad om låtarnas kraft i dess levande skepnad.

Kanadensaren steppar in som en annan gycklare och är uppenbart inställd på att ha så lattjo det bara går, vilket han också deklarerar genom att berätta hur han somnade för tidigt kvällen innan och det nu sannerligen är dags för party. Solen skiner, de har tidig slot och landsmaninnan Feist spelar senare. Humöret är på topp och den avslappnade stilen är rätt befriande till en början.

En klunk Jameson ur flaskan, sedan är On The Level igång och de första låtarna rullar på fint. Några låtar in hivar DeMarco elgitarren i golvet med motiveringen att den ändå är en ”piece of shit” men ersätter den med sin akustiska och fortsätter utan avbrott. Det blir några klunkar Jameson till. En nedsparkning av en förstärkare känns som en ansats till att vara badass. Keyboardisten Alec Meen faller spontant in i pianoriffet till Bruce Hornsby & The Ranges The Way It Is och övriga hakar på i lite osammanängande coverjam, följt av en marginellt mer ordentlig cover på Vanessa Carltons megahit A Thousand Miles.

Hela akten kan förstås vara en gimmick med medvetet överspel, men det blir alldeles för tramsigt för att vara roligt såvida man inte är en del av bandet. Huvudsaken verkar vara att de har kul i alla fall, vilket accentueras av gitarristen Andy White som högtidligt berättar att hans senaste besök på Max hamburgerrestaurang resulterade i att han bajsade på sig två gånger på tio minuter. Vad kul. *vikermigdubbelavskrattochslårmedhandflatornapålåren*. Eller inte.

Gränsen för när flams och galna upptåg går från lyckat till misslyckat är ofta svår att veta var den går, men det är aldrig så tydligt som när man passerat den. Jag hade gladeligen ägnat fler tecken i den här texten åt något så trivialt som att det trots allt framfördes en del levande musik, men varför skulle jag när de själva är så uppenbart ointresserade av den. Nu återgår jag till albumen igen.

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: