Skip to content

Way Out West 2017: Pixies

12 augusti, 2017

Foto: Jakob Ekvall

Av Tommy Juto för GAFFA.

Pixies på Way Out West

Torsdag 10 augusti

Betyg 4 av 6

Jag tillhör de som med en dåres envishet hävdar att musik i grunden är generationsfri. Att alla kan uppskatta allt, oavsett kön, ålder eller annat. Men här kommer jag från Linnétältet och en spelning av en ung popstjärna som Tove Styrke. Till en spelning av medelålders rockstjärnor. Låt oss endast konstatera att det finns demografiska skillnader. Entusiasmen är behjärtansvärt nog densamma hos respektive fans.

När jag först ser de slitna instrumenten blir jag full i skratt. Black Francis gitarr är prydd av skavanker från åratal av turnerande. Sentida basisten Paz Lenchantin bär en elbas som ser ut att ha gått i klinch med en svarv och kommit undan med blotta förskräckelsen.

Åldern och fysiken hos både publik, band och redskap till trots, det är fortfarande ingen som avgrundsvrålar ”aaaarrgh” som Francis. Joey Santiago är Mr Cool själv, elegant klädd i kostymväst och smäck. Åldermannen David Lovering må alltmer likna K-G Bergström, men bankar fortfarande förtjänstfullt på där bakom trumsetet under kontinuerlig ögonkontakt med Lenchantin som i sin tur halva tiden står med ryggen mot publiken med undantag för sina sånginsatser.

Låtmaterialet lider inte av några som helst ålderskrämpor, men det gäller att inte göra det alltför lätt för sig. Pixies betydelse för alternativrocken kan inte underskattas. Ger det dem då rätt att göra vad fan de vill? Ja, det gör det. Och det gör de.

Visst, det är inga främlingar till låtar de spelar under första tre fjärdedelarna av kvällen, men det är många som inte skulle platsa på en tio-i-topp över fansens favoriter. Gissa hur mycket Bostonkvartetten skiter i det? Avsevärt.

De blixtrar till folks glädje stundtals till med HeyWave Of Mutilationoch Monkey Gone To Heaven, men kväser effektivt den begynnande euforin med att i nästa ögonblick spela Vamos eller Um Chagga Lagga. En del åskådare börjar faktiskt lämna, men de ser inte ut att tillhöra ursprungsfansen om vi uttrycker det så.

Exakt här står det klart att i det här skedet av konserten avgörs vilken approach man måste ha till ett band som Pixies. De ska vara svårfångade. De tar själva inga fångar. Man måste lida lite innan man får leva lite. De som inte har fattat den grejen är också de som lämnar. Vill man verkligen kunna skörda frukterna från Bostons finest får man fan inte vara rädd för att skita ner sig.

Därför blir också avslutningen en gyllene nostalgitripp med DebaserWhere Is My Mind? och Neil Young-covern Winterlong för de som hade tålamod att på vägen kanske inte få exakt den låtlista de önskat.

Vilken belöning ändå. Ha! Ge upp för tidigt och gå ni bara. Era jädra medgångssupportrar där.

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: