Skip to content

Popaganda 2017: Jonathan Johansson

3 september, 2017

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Jonathan Johansson på Popaganda

Lördag 2 september

Betyg 3 av 6

Det är då en himla tur att musiken finns som konstform. Särskilt för de som har så infernaliskt svårt att låta allt kanaliseras ut via kroppsspråk och tal. Jonathan Johansson är inte den som lattjar runt i onödan, det känner alla till. Inte minst sedvanligt körsjungande systraduon VAZ som mot slutet av spelningen försöker reta igång den trulige skåningen, väl medvetna om hans olust till spex. Det går sådär. Vi talar ändå om en person som vid ett tillfälle går fram till det orangemålade mickstativet för att säga ”ja, ja” som mellansnack.

Johansson drar fingrarna genom sin tjocka kalufs, förmodligen i en helt omedveten poetisk accentuering, och sjunger inledningsfrasen ”Du har din hand i mitt hår…” i Stromboli Brinner. Har man för avsikt att omgärda sin konst med ett romantiskt skimmer är hälften vunnet redan när den omnämns, den italienska vulkanön som symboliserar kärleksolycka galore ända sedan Ingrid Bergmans rollfigur Karin rusade uppför sluttningen för att göra slut på sitt miserabla äktenskap.

Ibland när jag lyssnar på Jonathan Johansson tänker jag att ”snyggare musik än så här går väl knappast att göra?”. Jag älskar de väl avvägda arrangemangen, de inplacerade små detaljerna, det återhållsamma svänget. Men det är som om han satt en fasad framför sig, en osynlig mur ingen annan släpps igenom. Allt hade tjänat på om den intressanta person musiken blottar kunde visa sig lite oftare.

Befriande nog rämnar fasaden en smula i absolut sista skedet när Johansson tänkt köra en äldre låt men blir varse om att tiden håller på att rinna ut. Ställd inför faktum går han direkt på publikfavoriten Sommarkläder. I brådrasket glömmer han bort att sätta sitt capo på gitarren vilket resulterar i oförstående blickar från bandet när de inser att förinspelade keyboardslingor lindrigt sagt inte kommer att låta särskilt bra om de startas. Johansson löser det dock smidigt med att tajma in den påtvingade tonartshöjningen efter första versen.

Man är inte mer än människa. Inte ens Jonathan Johansson.

”Påtvingade tonartshöjningen …”. Det ni.

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: