Skip to content

Popaganda 2017: Jonathan Johansson

3 Sep, 2017

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Jonathan Johansson på Popaganda

Lördag 2 september

Betyg 3 av 6

Det är då en himla tur att musiken finns som konstform. Särskilt för de som har så infernaliskt svårt att låta allt kanaliseras ut via kroppsspråk och tal. Jonathan Johansson är inte den som lattjar runt i onödan, det känner alla till. Inte minst sedvanligt körsjungande systraduon VAZ som mot slutet av spelningen försöker reta igång den trulige skåningen, väl medvetna om hans olust till spex. Det går sådär. Vi talar ändå om en person som vid ett tillfälle går fram till det orangemålade mickstativet för att säga ”ja, ja” som mellansnack.

Johansson drar fingrarna genom sin tjocka kalufs, förmodligen i en helt omedveten poetisk accentuering, och sjunger inledningsfrasen ”Du har din hand i mitt hår…” i Stromboli Brinner. Har man för avsikt att omgärda sin konst med ett romantiskt skimmer är hälften vunnet redan när den omnämns, den italienska vulkanön som symboliserar kärleksolycka galore ända sedan Ingrid Bergmans rollfigur Karin rusade uppför sluttningen för att göra slut på sitt miserabla äktenskap.

Ibland när jag lyssnar på Jonathan Johansson tänker jag att ”snyggare musik än så här går väl knappast att göra?”. Jag älskar de väl avvägda arrangemangen, de inplacerade små detaljerna, det återhållsamma svänget. Men det är som om han satt en fasad framför sig, en osynlig mur ingen annan släpps igenom. Allt hade tjänat på om den intressanta person musiken blottar kunde visa sig lite oftare.

Befriande nog rämnar fasaden en smula i absolut sista skedet när Johansson tänkt köra en äldre låt men blir varse om att tiden håller på att rinna ut. Ställd inför faktum går han direkt på publikfavoriten Sommarkläder. I brådrasket glömmer han bort att sätta sitt capo på gitarren vilket resulterar i oförstående blickar från bandet när de inser att förinspelade keyboardslingor lindrigt sagt inte kommer att låta särskilt bra om de startas. Johansson löser det dock smidigt med att tajma in den påtvingade tonartshöjningen efter första versen.

Man är inte mer än människa. Inte ens Jonathan Johansson.

”Påtvingade tonartshöjningen …”. Det ni.

Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggers like this: