Albumrecension: Faråker “Början På Slutet”, betyg 5/5

10 Apr, 2014

Först av allt: det här är ingen recension, det är en direkt order. Ska du lyssna på ett enda svenskt album år 2014 som det hittills sett ut ska du börja med Början På Slutet. Men det här är snarare slutet på början, och det som följer lär knappast vara slutet.

Olle Blomström signalerade om något riktigt stort med albumets förtrupper; först med “Ellinor” som blev sommarens finaste Ted Gärdestad-ballad förra året, och härförleden med fördröjda uppföljaren och kampsångsrefrängade “Sista Fajten”. Efter att ha hört samtliga spår på fullängdsdebuten känner jag mig förvirrad. Vilka var det nu som var singlar? “Stå På Tå” och “Allt Faller”? “Zombiekärlek” och “Paparazzi”? “Villa Dovre” och “Om”? Allt är nämligen lika helgjutet och minnesvärt. Allt är lika värt att vilja köra på repeat. Allt får mig att vilja sjunga och spela med fast jag inte kan alla orden och ackorden. Ännu, vill säga.

Blomström uttrycker det bäst själv i nämnda “Stå På Tå”: “Jag ställer mig på tårna och skriker så högt jag kan att allting är så jävla braaaa!”

Jag har sett instrument som bockat och bugat för att få spela melodier som inte ens når upp till hakan på de här elva spåren. Jag har sett mikrofoner som gjort vågen av att få ta emot ord som inte ens varit till hälften så uppriktiga som i de här elva texterna. Nu får kung Håkan och alla andra ursäkta, för det här är ett album som kan konkurrera med …Och Stora Havet om att vara det bästa i modern svensk tid. Vad titeln Början På Slutet beträffar hoppas jag innerligt att den inte alluderar till just Jakob Hellman, för blotta tanken på ett scenario där en så fulländad debutant ånyo skulle dra sig tillbaka får mig att börja fundera över om det finns någon mening med något alls.

Grammisjuryn kan strunta i att ta nomineringar i beaktande för vissa kategorier i år. Det här är facit.

Bästa spår: Alla