In Memoriam: Kurt Cobain 1967-1994

Jag har alltid varit för bekväm för att spontanövernatta på folks soffor. Trassla med kontaktlinser utan att ha med sig glasögonen, sova oroligt i fosterställning bara för att vakna till femtielva gånger av att ett ben eller en arm eller hela kroppshyddan är på väg över kanten ner i golvet. Nej, då var det alltid bättre att rumla hem utan att passera Gå.

Varför jag valde att ändå göra det den här natten är lika oklart som minnesbilderna från kvällen som föregick den. Kanske var det för att jag var i färd med att flytta till Stockholm för gott och ville minnas Uffes legendariska fylleslags-etta ovanför dåvarande Hemköp. Få med mig the full experience en sista gång.

Ledbruten under en filt på en kall och gnekande skinnsoffa, dessutom bakfull som en örn, kvicknade jag icke desto mindre till av att MTV flimrade på tjockteven och det enda namn som ideligen nämndes var Kurt Cobains. Min första syn var fotot av två livlösa ben och inte ens en bakfull örn behövde lång tid att räkna ut vad som hänt.

När jag för en enda gångs skull vaknade upp i någon annans soffa var det då ett jävla sätt att göra det på.