Posts from the ‘Topp 5’ Category

• Songsforwhoever on Instagram

  En av de första (oskrivna) regler jag lärde mig när jag väl blev insatt nog att förstå bättre: man bär inte en artists tischa på vars konsert man närvarar. Köpa artistens tischa på vägen in, ja. Men bära den inköpta tischan väl där inne, nej. Men vad om artisten själv på scen bär sin egen tischa då? Vad fan gäller i det läget? Phosphorescent-Matthew - Matt, som jag först kallade honom innan han vänligt men tydligt underströk att det är det fullständiga namnet som gäller - är ändå inte mycket för regler. För vem skulle börja mecka med trummaskiner, ekon och synthesizers mitt i en relativt komfortabel indiefolkkarriär? Och med enkla, repetitiva ackord plötsligt komponera sin största sång någonsin med Song for Zula? The Mission. Butterfly On A Wheel. Ja, jag talar om gothbandet The Mission och att jag drar paralleller mellan den låten och Song for Zula. Samma regelbrott. Samma förenkling. Samma känslosamhet. Samma genombrott. Jag kan både förklara det och samtidigt inte. För hur många har inte haft samma ambitioner och fallerat? Matt... Matthew! - hade aldrig hört talas om vare sig The Mission eller Butterfly On A Wheel när vi talades vid för några veckor sedan och han skrev nogsamt ner titeln på en lapp. Parallellen en kobent jävel från Kramfors hade mage att dra till hans stora stund. Jag hörde själv över telefonlinjen hur han krafsade med en penna, okej? Fucka med formeln. Bryt mot reglerna. Ta konsekvenserna om det går åt helvete. Skörda i bästa fall frukterna av framgång och vänj dig vid tanken på hundratusentals människors beundran. Men stå för allt i världen inte och stampa på samma fläck. För det är då DIN publik kommer till dina spelningar iförd DIN tischa. #phosphorescent @pustervik

  Kacey Musgraves! Skriver låtar å ena sidan förutsägbart och traditionellt, å andra sidan listigt och bländande. Hon är en sådan som vägrar stryka de industriella delarna av Nashville medhårs och har delat ut en eller annan pungspark i skrevet på etablissemanget, och då ligger man jädrigt bra till hos mig. Ute på Mosebacke susar ljumma brittsommarvindar i trädgrenarna när jag går mot bilen och jag kan inte låta bli att mörsa pardonlöst genom de tjocka drivorna av gula lönnlöv så de sprätter åt alla håll. Man blir aldrig för gammal för varken spontanlek i lövhögar eller att uppskatta välriktade pungsparkar. Så länge de riktas åt rätt håll, då.

  Det måste ha varit inofficiellt världsrekord i manspread. Ofrivilligt manspread, skall sägas. Den som aldrig har varit närmare två meter lång och någon gång försökt sleva i sig kladdkaka med vispgrädde från ett linjalhögt myskafébord har ingen aning om vad ofrivilligt manspread är. De hade paus i repetitionerna, Stockholm stod på randen till höstskrud och det var första gången jag såg Robert Forster livs levande. Och han fick minsann i sig allt på assietten. Först när man sitter nära en person får man ordentligt begrepp om dennes lekamens fullständiga dimensioner. Jag minns att huvudet kändes så stort på nära håll. Större än det såg ut att vara på alla gamla foton i alla fall. Proportionerna blir på bild oproportionerliga, antar jag. Ute på Södermannagatan vid ett litet bord, där jag inte kunde undgå att störa mig på ett gatuarbete och en stor Liebherr-maskin i bakgrunden, där satt vi och pratade om både nutid och dåtid. Roberts, då, inte min. Han satt kostymklädd insvept i en färgglad uteserveringsfilt - det såg vid närmare eftertanke rätt komiskt ut - och snörvlade fram tankar och minnen ur förkylda bihålor och jag undrade hur den stundande turnén skulle gå. Den skulle visa sig gå alldeles utmärkt. Kaffet hade kallnat sedan länge så vi återvände till replokalen. Nere i källaren där repetitionerna skulle återupptas bad jag om tillåtelse att få höra och filma en, bara en, låt innan jag lämnade dem ifred. Sedan körde de Head Full Of Steam och det lät inget mindre än fantastiskt. Jag fick tvinga mig därifrån. Nu, lagom till 30-årsjubileet, kan man läsa delar av vårt samtal i senaste numret av @gaffa_se. 16 Lovers Lane av The Go-Betweens. Klassikern.

  Det mesta av mitt skrivande hamnar numera i Gaffa eller spontant i sociala medier. Bloggen Songs for Whoever existerar dock fortfarande och jag borde väl egentligen publicera mer där. Folk läser dagligen mina texter, trots det aningen sparsamma utflödet. Mitt överlägset mest lästa inlägg någonsin är den exklusiva intervjun med eremiten Keaton Henson från 2016. Den skygge brittiske sångaren, låtskrivaren och konstnären har gjort endast en handfull intervjuer under åren, varav en med - av alla - mig. Ett av mina stora ögonblick som musikskribent, tveklöst. Igår kväll gladde det mig oerhört att få den här kommentaren, ett fint exempel på hur mycket den där intervjun har betytt för hans fans som är osedvanligt hängivna men samtidigt utsvultna på läsning om honom. Det är för den typen av reaktioner man överhuvudtaget håller på. För vi har alla varit där, i den hängivenheten, och kan identifiera oss i den. Vare sig det gällt musik eller något annat. #keatonhenson

  - Jag vet inte, men jag kan kolla, sade tjejen bakom merchandisebordet. Innan jag sedan hunnit begripa hur det ens gått till stod jag hux flux på golvet i en tom teatersalong med två ynglingar från andra sidan jordklotet. Dec Martens och Gus Romer, gitarrist respektive basist i det intressantaste punkband åtminstone jag hört på evigheter. Jag som inte alls hade förberett mig för intervju, utan bara chansade på att få ett kvickt tjena och hej. En jädra tur att volley är mitt bästa slag. Min blick kämpade med att slita sig från deras majestätiska ishockeyfrisyrer som var av den gamla tyska skolan; lite vågigt i nacken, krönta med mustasch och pottklippt lugg. På vägen in hade jag i ögonvrån sett hur vi passerade en blond, nätt figur, nedsjunken över en mobiltelefon, till synes helt avskärmad från omvärlden: sångerskan och oomtvistade frontkvinnan Amy Taylor. När en fråga oss tre herrar emellan blev hängande i luften utbytte Gus och Dec bekymrat blickar medan de snabbt riskbedömde vilken reaktion det skulle bli hos den enda i lokalen som hade svaret - Taylor. De uppmätte chanserna till svar som 50/50, men värt ett försök. - Hon kan vara lite vrång ibland... Med viss försiktighet närmade Dec sig henne, yttrade några korta ord varpå hon studsade upp och kom bort till mig. Fåordig var hon, men inte ett dugg vrång. En halvtimme senare skulle samma blonda figur fara runt i publiken som ett överspeedat penntroll med mikrofon. Efter den holmgången till gig, medan jag fortfarande undrade vad som kört över mig, uppenbarade en formulering sig i mitt inre: "'Ishockeyfrisyrerna att dö för.' Om den här episoden överhuvudtaget hamnar i tryck måste den raden bara med." "Ishockeyfrisyrerna att dö för" stod det sedan i min artikel också, som du kan läsa i nya numret av @gaffa_se. Inte min mest djuplodande formulering, det medger jag. Men tveklöst en av de mest sanningsenliga.

  #backtrackfavoriter Billy Paul “Am I black enough for you?”, 1970 Publicerad 21 augusti 2012: "Elton John hade köpt en jukebox och ägnade en ledig dag åt att fylla den med en hel bunt nyinköpta vinylsinglar. Som den skivnörd han är satt han och tålmodigt fyllde i etiketterna så att man tydligt skulle kunna välja låt. När han hade fyllt i A-sidan på Billy Pauls”Me and Mrs Jones” vände han på skivan och upptäckte till sin förvåning vad som fanns på B-sidan. Ingen hade sagt något till honom om att hans sång ”Your song” hade blivit någon annans sång. Innan han blev Fritidsresors ständige följeslagare med nämnde Elton Johns ”Your song” var Billy Paul barndomsvän till Bill Cosby och en av dom färgstarka artister som bidrog till att etablera inflytelserika Philadelphia International Records. Hans jazzinfluerade sång i kombination med Kenny Gambles och Leon Huffs yppiga produktion gjorde otrohetsdramat ”Me and Mrs Jones” till hans största hit. På albumet 360 Degrees of Billy Paul fanns – som brukligt var för den tiden – även en låt som var präglad av kampen för de svartas rättigheter: den clavinet-drivna “Am I black enough for you?”." #eltonjohn #billypaul #amiblackenoughforyou #yoursong #360degreesofbillypaul

  Vyn från en intervjusits är sällan värd att föreviga. Objektet i fråga är oftare än inte omgärdat av de mest oglamorösa ting, som ouppackade resväskor, halvätna tallrikar mat, smutsvita backstagetält, kreativitetsdödande konferensmöbler och gud vet vad. Men så ibland blir det som om ens ögon vore Anton Corbijns kameralins. Som om man vistades i ett odödligt rockfotografi. Då vet man instinktivt att det inte finns någon ångervecka på ett missat tillfälle. Så man fipplar fram mobilkameran, fyrar av en 6-7 bilder och hoppas på det bästa. Med lite tur förevigas en rockmusiker som - John Lennon-posen till trots - Okkervil Rivers mastermind Will Sheff. Strax innan har han nämnt Nick Cave i förbigående utan någon som helst vetskap om att den sistnämnde hänger inramad på väggen bakom honom och blickar ner från omslaget till The Firstborn Is Dead. I stunder som dessa gör det inte ens något att ljuset utifrån försmädligt blänker från ramen med The Go-Betweens Before Hollywood. Och pardonlöst avslöjar amatörmässigheten hos fotografen. Fan, jag kunde bara inte låta bli att försöka föreviga min vy från intervjusitsen. Men inte ens Anton Corbijn hade tvekat att knäppa kort med en sketen mobiltelefon i det läget. #willsheff #okkervilriver @debasersthlm

  Igår kväll rafsade jag lite kvickt ihop en text för @gaffa_se för att uppmärksamma allsköns musikrelaterat som äger rum i Hultsfred under hösten. Ju längre jag skrev desto mer kom undertonen att få den att framstå som ett kamouflerat, korthugget dokument över musikstaden som fortfarande enträget vägrar lägga sig ned och dö. Därom kunde jag ha skrivit bra mycket utförligare och framhävt än mer och fler, inser jag så här i efterhand. En annan gång.

  14 år. Nästa generation. Första riktiga konserten, utan någon av oss föräldrar. Mig bara vägrade han ha med sig, och det med all rätt: "Aldrig, det här är min musik, inte din!" Ja, jo. Jag kan förmodligen ha sagt det exakt lika bra själv en gång i tiden, om "min musik", i hans ålder. Äpplet faller inte... och all den där jazzen. Med pirr i magen fick han och en polare äntligen se en livs levande, egenvald favoritartist. Ingen dum debut, att gå och se en kontroversiell rappare. Lite punk, ändå. Mitt enda krav på förhand var att han skulle räkna alla svärord. Efteråt när jag bad om resultatet möttes jag av tystnad och ett enda stort flin. Min egen första riktiga konsert ägde rum när också jag var runt fjorton. Iförd morfars långa svarta rock och basker såg jag Twice A Man på Babelsberg i Kramfors. Jag ger mig inte i kast med några jämförelser, det gör jag inte. Men två saker är tvivelsutan: pirret i magen var identiskt. Och svordomarna var mer lätträknade på Babelsberg.

• Songs for Whoever on Twitter

  My Tweets

• Songs for Whoever on Facebook

  Songs for Whoever on Facebook

• Sök i Songs For Whoever

• Recent Posts

  • Way Out West 2018: recensioner för GAFFA 18 August, 2018
  • Class of 2017 – The 100 greatest songs of the year! 15 December, 2017
  • Popaganda 2017: Jonathan Johansson 3 September, 2017
  • Popaganda 2017: alt-J 3 September, 2017
  • Popaganda 2017: Astrid S 3 September, 2017

• Categories

  • Årsbästalistor/Year End Lists (6)
  • Backtrack of the Day (563)
  • Covers (7)
  • Film (1)
  • Glory Days: Anekdoter från rockarkiven (2)
  • Intervjuer/Interviews (50)
  • Krönikor (12)
  • Live (56)
  • Musiktips (240)
  • Nya Ansikten/New Faces (45)
  • Nyheter (204)
  • R.I.P. (6)
  • Recensioner/Reviews (142)
  • Retro (5)
  • Streaming Of You (6)
  • The Bucket List (68)
  • Topp 5 (3)

• 60-tal 80-tal Adrian Younge Alt-Country Alt-R&B Alternative Americana AOR Blue Eyed Soul Bluesrock Britpop Christopher Sander Country Crowded House Depeche Mode Disco Electronica Electrosoul Elvis Costello Folkpop Folkrock Funk Garagerock Generalerna Goth Grunge House Håkan Hellström Indie Indiefolk Jangle-Pop Jessie Ware Josh Rouse Kendra Morris Lloyd Cole Mark Kozelek Motown Neil Finn Neo-psykedelia Neo-soul New Wave Paul McCartney Paul Simon Playlist Pop Popaganda Post-punk Powerpop Psykedelia Punk Punkpop R&B Reggae Retro-soul Rhythm & Blues Rock Ryan Adams Shoegaze Singer-Songwriter Soft Rock Son Volt Soul Soundtrack Southern Rock Sunshine Pop Svensk pop Syntpop The Beatles The House Of Love The New Pornographers Vampire Weekend Way Out West Whiskeytown XTC Youtube

• Följ bloggen via E-post

  Ange din e-postadress för att följa Songs for Whoever-bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

• 
  Toppblogg.se