Skip to content

Class of 2017 – The 100 greatest songs of the year!

Amongst all the nerdy year end lists that have flooded us the past month, this here may possibly be the last  but definitely the nerdiest. A bold statement, perhaps. Nerdy, in this case, equals loving. Noboby puts down this much effort into hunting down the songwriters for a plain old list, if it weren’t for the passionate love of music I have inside. Nobody.

Often, I’m lost for proper adjectives trying to describe the superbness of what I’m hearing. So much so, that I’ve actually invented a new word of my own for occasions when nothing gets even close to adequately doing the job: phantomenal. ‘Fantastic’ and ‘phenomenal’ combined. Phantomenal. Useful, isn’t it?

For the fifth consecutive year, you have at hand one of the most unique year end lists there are. I’ve been on Skype, e-mail, Messenger and telephone. I’ve been backstage interviewing at every venue in town. I’ve been sat down in an empty smalltown hotel lobby with Hannah Aldridge (#25), both of us hungover trying to piece together not only the night before but also the details of how the beautiful title track of her latest album was created. I’ve quite possibly worn out most of my business connections trying to get requests through to those beloved artists whom I’ve sensed had a tale to tell, but hopefully both myself and the good people I’ve harassed have been richly rewarded for every profound narrative that has come in return.

The lyrics to this year’s #1, depicting life taking the unthinkable turn, are the most painful and sadly beautiful you’ve probably heard in 2017. Until you’ve read the story behind them, that is.

The themes cover a lot of ground: racism (#36 and #7), precursors to the #metoo movement (#62), money woes (#83), friendships gone sour (#65), existentialism (#86), the now-defunct Welsh coal mining industry (#20) and – naturally – love in every shape or form. Musically, we’re in some cases given the grand tour of studio creativity.

Oh, and before I wish you a Merry Christmas and a Happy New Year, one more thing: if there’s any single song you need for your New Year’s Eve festivities, it has got to be ‘Resolution’ by Desperate Journalist (#35) in which singer Jo Bevan recalls the memorable, to say the least, rollercoaster of a celebration she experienced a couple of years ago.

Now, get on with it and check out all the songs and stories over the next six pages.

They’re nothing less than phantomenal.

To all artists who have contributed with invaluable insight behind the curtains: Thank You, Thank You, Thank You!

Spotify/TIDAL links at the bottom of each page.

100. Frankie Rose “Red Museum”
(from Cage Tropical)

99. The War On Drugs “Thinking Of A Place”
(from A Deeper Understanding)

98. Hope Sandoval & The Warm Inventions “Sleep”
(from Son Of A Lady)

97. Porches “Find Me”
(single)

96. Penny And Sparrow “There’s A Lot Of Us In Here”
(from Wendigo)

95. Hurray For The Riff Raff “Hungry Ghost”
(from The Navigator)

94. Calexico “End Of The World With You”
(single)

93. The Fresh & Onlys “Wolf Lie Down”
(fom Wolf Lie Down)

92. Fleet Foxes “Fool’s Errand”
(from Crack-Up)

91. Beak> “Sex Music”
(single)

90. King Gizzard And The Wizard Lizard “Sleep Drifter”
(from Flying Microtonal Banana)

89. Hiss Golden Messenger “Jenny Of The Roses”
(from Hallelujah Anyhow)

88. Joey Bada$$ feat. Schoolboy Q “Rockabye Baby”
(from ALL-AMERIKKKAN BADA$$)

87. Obliques “Instant Pleasure”
(single)

citattecken “There are things in life, whether it’s a friendship, a street, a time of year, a film, a conversation that touches you. Something that kind of reminds you of what it is to be alive…”

86. Beck “Colors”
(from Colors)

“Like almost the entire album it was made with Greg Kurstin who is an old friend of mine. He’s played on many of my records and we’ve toured together, so we’re like old bandmates. We got together about four or five years ago in his studio and started to write songs together. This was one of the first ones we worked on and we just spent a number of years building the songs and layering ideas, developing them, experimenting and trying to find a sound and creating an identity for this record. Building the whole musical world around it. This is one of the early songs we did. Dear Life, Dreams and Colors I think were the first ones.

To me, the meaning behind the title Colors is about the things in life that are colourful, that represent life. It could be the simple things, like one of those days you’re walking around and you notice things about the world. I don’t know if you get that feeling, at least I get it, where you’re just glad to be alive. Those moments remind you while you’re in your problems, your struggles and difficulties and whatever is going on. The things that just take you out of everything, you know. So that’s what I wanted the record to represent. There are things in life, whether it’s a friendship, a street, a time of year, a film, a conversation that touches you. Something that kind of reminds you of what it is to be alive. I think it’s that appreciation of being alive after difficulty. In the face of periods where there wasn’t so much hope. Where you can find grace again in the world. So trying to put that into some kind of music. It was something I didn’t know exactly how to articulate what I was putting into the songs.”

– Beck Hansen

citattecken “Sometimes shamelessly running away from life’s unavoidable mishaps is the first step to processing them and learning how to move on…”

85. Bully “Running”
(from Losing)

“‘Running’ is about learning to adapt to new situations. Sometimes shamelessly running away from life’s unavoidable mishaps is the first step to processing them and learning how to move on.”

– Alicia Bognanno

citattecken “…a sort of pep talk delivered from your own personal coach. Its for the times when you want to quit. At the time I wrote it, I was hearing the word ‘No’… a LOT and I needed encouragement…”

84. Jesca Hoop “Memories Are Now”
(from Memories Are Now)

“For me, ‘Memories Are Now’ is a Go Get it Anthem and a sort of pep talk delivered from your own personal coach. Its for the times when you want to quit. At the time when I wrote it, I was hearing the word ‘No’… A LOT and I needed encouragement. Writing this song was like concocting a tincture for the hard times. A little drop to help reset your mind for hanging in there and riding it through to better times.”

– Jesca Hoop

citattecken “I think money woes are pretty universal though, and what better place to cryptically harangue about them than in a jaunty punk tune…?”

83. Protomartyr “Here Is The Thing”
(from Relatives In Descent)

“‘Here Is The Thing’ was one of the last songs we wrote for the album. We all thought the album could use a looser, groove-based one, maybe in the spirit of “Uncle Mother’s” or “Tarpeian Rock” from previous albums. Greg has said the guitar line is influenced by The Country Teasers song “Golden Apples” and I can hear that. Once I knew it would come after “A Private Understanding”, I felt I could write the lyrics as a sort of continuation of the subject matter in that song, but focus more on the state of Detroit in relation to it. The way the song moves sounded “jaunty” to me, so I felt it could be more humorous or, at least, be more ridiculously wordy.

One of my biggest fears is not fully understanding how money works: how to get it, keep it, and not have it control my life. The fact that many people in America, including me, have to forgo basic medical care because it’s financially out of reach is truly disgusting. I think money woes are pretty universal though, and what better place to cryptically harangue about them than in a jaunty punk tune?”

– Joe Casey

citattecken “…we told more lies than we should and generally did more damage than the body should bare in one night, so I guess because of that I always felt like there was a sort of hazy nostalgia…”

82. The Rural Alberta Advantage “White Lights”
(from The Wild)

Nils: “I feel like White Lights was the first of the new songs that I started working on for the record. We’re always going back to older ideas and reworking them but the simplicity of the opening chords sort of came out of nowhere as did the first line “It’s been a while, I swear that I’ve admired the view”.

At the time we’d wrapped up most of the touring for Mended With Gold, and I was missing the pull of being on tour but at the same enjoying falling back into the domestic routines you miss when you’re travelling like weekend coffees and walking the dog, that sort of thing.

While the opening line came quick, the rest of the lyrics came together closer to the actual recording of the song. I remember the weekend before we were about to go into the studio I was hanging out with some close friends of mine, some I hadn’t seen in a while and most of which I’ve known for close to two decades. We stayed up later than we should, told more lies than we should and generally did more damage than the body should bare in one night, so I guess because of that I always felt like there was a sort of hazy nostalgia to the song, like having an intimate conversation to a close friend.”

Paul: “I think this song came alive when Robin laid down her harmony on the chorus. It’s also really fun to play.”

Robin: “I remember at practice while we were writing the song, Paul busted out these Keith Moon drums, and it all sort of magically fell together quickly after that. The organs were recorded off my Nord Electro, which was exciting for me because it’s been my main live keyboard for 6 years, so there was sentimental value attached. Our producer Leon Taheny has a really great ear for how accenting certain timbres can totally sculpt a song and even determine how the listener experiences a song. Sonically the bridge and outro make me picture Tom Petty walking into Studio 54 or something; he really made the organs shine. Leon can make something sound very classic without ever seeming uncool.

I love a good rock duet. I think I was thinking about the Neko Case performance of ‘Evangeline’ from the live Sadies record, and the Emmylou Harris part from ‘We Are Nowhere And It’s Now’.”

– Nils Edenloff, Paul Banwatt and Robin Hatch

citattecken “It really has nothing to do with indie music, which I don’t listen to very much of. To me it’s more new wave/power pop/country sounding. I was thinking of early Nick Lowe and people like that…”

81. Sea Pinks “How Long Must I Be Denied?”
(from Watercourse)

“This song started life about five or six years ago with a riff. I wasn’t writing riff based songs much at the time. The riffing was like a new connection happening in my guitar playing brain. It kind of stuck out from the start, but I didn’t know what to do with it. I had some dummy words for it. The original chorus was ‘Shake hands, here’s luck and goodbye’ a quote from A.E. Hausman which I read somewhere second hand. It was much slower at this point. The riff and half song kicked around for a couple of years before I tried it out with Sea Pinks. We worked up a version of it for inclusion on Dreaming Tracks (2014) which had lyrics closer to the final version. At that point I was thinking of finishing Sea Pinks and putting out an album under a different name, and this song would have been the first track on that album. But it didn’t quite work out that way. Anyway the version we recorded sounded all wrong.

Finally I dug it up again for Watercourse. We had it down by now, the bass and drum parts were improved from the previous version and it was much faster and leaner sounding. I also finished off the words. The key line is probably ‘never gonna hear me asking you twice’, immediately before the chorus which proceeds to ask twice. The title becomes a rhetorical question because I know it won’t be answered or even heard by the person or people it’s aimed at. Another key line is ‘I don’t wanna know why’ – implying I already know the reasons for this. Then it flips things around, becomes ‘you know you’re wasting your time/ I won’t be waiting in line’. It’s all very over the top of course and meant to be taken with a pinch of salt. But I suppose it’s about defiance apart from anything else, about wanting something you know you can’t have, and turning that emotion to your advantage. It’s about not being defined by that rejection, but subverting it, even being empowered by it.

Watercourse is really like two mini albums in my mind. I put ‘How Long’ at the start of side two as it marks a break from the softer, more dream pop stuff on side one. It really has nothing to do with indie music, which I don’t listen to very much of. To me it’s more new wave/power pop/country sounding. I was thinking of early Nick Lowe and people like that. I’m still not fully satisfied with the sound of it. It’s a little too polite. It’s one of those songs that keeps being redefined when you play it. We’ve never actually played it live though because the guitar line is so slippery to get right and sing at the same time. Some songs you write in ten minutes, some take six years (and counting). I suppose as a writer it keeps things interesting, at least. “

– Neil Brogan


CLICK HERE TO LISTEN ON TIDAL HIFI

Pages: 1 2 3 4 5 6

Popaganda 2017: Jonathan Johansson

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Jonathan Johansson på Popaganda

Lördag 2 september

Betyg 3 av 6

Det är då en himla tur att musiken finns som konstform. Särskilt för de som har så infernaliskt svårt att låta allt kanaliseras ut via kroppsspråk och tal. Jonathan Johansson är inte den som lattjar runt i onödan, det känner alla till. Inte minst sedvanligt körsjungande systraduon VAZ som mot slutet av spelningen försöker reta igång den trulige skåningen, väl medvetna om hans olust till spex. Det går sådär. Vi talar ändå om en person som vid ett tillfälle går fram till det orangemålade mickstativet för att säga ”ja, ja” som mellansnack.

Johansson drar fingrarna genom sin tjocka kalufs, förmodligen i en helt omedveten poetisk accentuering, och sjunger inledningsfrasen ”Du har din hand i mitt hår…” i Stromboli Brinner. Har man för avsikt att omgärda sin konst med ett romantiskt skimmer är hälften vunnet redan när den omnämns, den italienska vulkanön som symboliserar kärleksolycka galore ända sedan Ingrid Bergmans rollfigur Karin rusade uppför sluttningen för att göra slut på sitt miserabla äktenskap.

Ibland när jag lyssnar på Jonathan Johansson tänker jag att ”snyggare musik än så här går väl knappast att göra?”. Jag älskar de väl avvägda arrangemangen, de inplacerade små detaljerna, det återhållsamma svänget. Men det är som om han satt en fasad framför sig, en osynlig mur ingen annan släpps igenom. Allt hade tjänat på om den intressanta person musiken blottar kunde visa sig lite oftare.

Befriande nog rämnar fasaden en smula i absolut sista skedet när Johansson tänkt köra en äldre låt men blir varse om att tiden håller på att rinna ut. Ställd inför faktum går han direkt på publikfavoriten Sommarkläder. I brådrasket glömmer han bort att sätta sitt capo på gitarren vilket resulterar i oförstående blickar från bandet när de inser att förinspelade keyboardslingor lindrigt sagt inte kommer att låta särskilt bra om de startas. Johansson löser det dock smidigt med att tajma in den påtvingade tonartshöjningen efter första versen.

Man är inte mer än människa. Inte ens Jonathan Johansson.

”Påtvingade tonartshöjningen …”. Det ni.

Popaganda 2017: alt-J

Foto: Ludvig Gropp

Av Tommy Juto för GAFFA.

alt-J på Popaganda

Lördag 2 september

Betyg 5 av 6

2012 hade jag haft en period av att vara både MP3- och Spotify-vägrare. En idealist som skulle ha ”skivomslag som gick att ta på och läsa”. En envis jävel, helt enkelt. Allt sprack när jag köpte ny dator och samtidigt insåg att det fanns en herrans massa CD för utlåning i det lokala biblioteket och de kunde rippas på nolltid med den uppgraderade utrustning. Så mycket för den idealismen, men man är inte mer än människa.

När sedan Spotify placerades i mobilen gick det inte längre att hålla emot. Världen låg öppen, bara att plocka den och lägga i sin hand. Efter det tittade jag aldrig bakåt. Nysläppt musik blev det viktigaste i livet, det fanns inte längre några begränsningar. Ett av de album jag upptäckte det året tack vare att dammluckorna stod på vid gavel var An Awesome Wave av Alt-J. Äntligen ett nytt band som lät intressant och oberäkneligt. Som försökte göra något ingen annan gjorde. Som sket i bifallet och istället fokuserade på skapandet.

Det som hänt sedan dess är att britterna både utvecklats och invecklats. This Is All Yours fortsatte förvisso mer eller mindre där föregångaren slutade, men årets habila Relaxer låter deras progressiva sida få mer spelrum. Så även deras liveframträdande, i viss mån. Efter en fin inledning på en spelning som genomgående förgylls av en rasande vacker ljusshow hamnar trion i en liten svacka där det monotona, segdragna tar över. Interaktionen mellan Joe Newmans och Gus Unger-Hamiltons röster som normalt sett är den viktiga grundpelaren går för en stund lite på tomgång.

Från Every Other Freckle vänder intresset dock tillbaka igen och slutspurten är oantastlig: MatildaTaroFitzpleasure, den smittsamt swampiga Left Hand Free och avslutande Breezeblocks. Lejonparten tagen från just fem år gamla albumet An Awesome Wave, ni vet. Därmed inte sagt att det gått utför sedan dess. Men ska man ha en ryggrad i ett liveset kan den lika gärna tas därifrån.

Varje morgon jag kan vakna och konstatera att det finns band som Alt-J är det med tryggheten i att jag åtminstone aldrig kommer att hamna i ett läge där musik blir tråkigt. Och att samtidigt ha vetskapen om att när jag själv är tom i sinnet och inte har en aning om vad jag ska lyssna på så kommer svaret alltid att finnas hos Alt-J. Bekräftat ikväll.

Popaganda 2017: Astrid S

Foto: Ludvig Gropp

Av Tommy Juto för GAFFA.

Astrid S på Popaganda

Lördag 2 september

Betyg 2 av 6

Räknat i antal streams är Astrid S en av Popagandas allra, allra hetaste artister. Senaste singeln Think Before I Talk (som här får sin världspremiär live) snittar under första veckan efter release nästan en miljon spelningar dagligen. Läppja på den siffran. Inte många kommer i närheten ens med sin största hit. Vilken betydelse nätverkande har för populariteten ska vi låta vara osagt, men det är en anmärkningsvärd skara samarbetspartners hon rackat upp senaste åren sedan klivet in i rampljuset genom sin medverkan i norska Idol. Anknytningen till succéserien Skam har heller inte gått någon förbi.

Ändå är det väl inte så att det direkt är tjurrusning till åskådarplats för att se norskan uppträda i vad hon själv antyder vara något av hennes andra hemstad, även om det givetvis fylls ut efterhand och många är där för att se henne. Live händer inte mycket som är särdeles anmärkningsvärt. Låt för låt ur den förhållandevis blygsamma katalogen avverkas och sanningen är att det är ganska tråkigt, även om jag alltid uppskattar när en låtskrivare berättar hur hon skrev varje låt. Such A Boy och Breathe var klart bäst på förhand och är klart bäst även i efterhand.

Det märks att livet leker för 20-åringen från Trøndelag, för humöret är det sannerligen inget fel på. Tror jag det när man nästan kan höra streamingräkneverket ticka någonstans i bakgrunden. När hon berömmer den handfull dansande själar som böjer lätt på knäna i takt med musiken genom att säga att publiken i Sverige är mycket bättre än i Norge är det ett lättgenomskådat försök till publikfrieri. Så jädra bra är vi inte. Vi är tråkiga. Eller så är det showen som är för tråkig. Same same.

Popaganda 2017: Hurula

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Hurula på Popaganda

Fredag 1 september

Betyg 4 av 6

Uppsnappat i myllret under folkvandringen på väg från Stora till Lilla Scenen: ”Kom, vi går och ser Hurula. Han ska tydligen vara bra live”. Jo tack, det är inget löst rykte någon hittat på bara för att.

Med solodebuten Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss Förbörjade karriären ta sjumilakliv i likhet med de karakteristiska steg han tar härs och tvärs över golvet under sina spelningar, från de mindre klaustrofobiska klubbarna till de större festivalerna.

Utmaningen att få med sig röjet – den täta stämningen som ett begränsat utrymme liksom kramar fram – till de större estraderna är inte den enklaste. Särskilt inte med blandad festivalpublik. Hurulafansen är i alla fall på plats och bidrar med sitt: nävar i luften i takt med de fräsande outsiderfraserna. Bandet låter aldrig det eviga gitarrgnisslet dö ut, inte ens mellan låtarna. Det är som att det är en ljudslinga som ligger loopad i bakgrunden. Mot slutet rycks allt fler med i de effektiva gitarriffen och kampsångsrefrängerna så att allsången under 22 når hela vägen längst bak.

Varje generation behöver sina anthems. 90-talet hade Kent. 00-talet hade Håkan. 10-talet har Robert.

Popaganda 2017: Säkert!

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Säkert! på Popaganda

Fredag 1 september

Betyg 5 av 6

Usch, så tjatigt det börjar bli. Det eviga hyllandet av de där förbaskade sångtexterna Annika Norlin skriver. Som är så lätta att kära ned sig i. Lätta att känna igen sig i. Lätta att identifiera sig med. Lätta att vilja vara en del av fast ändå inte. Svåra att inte älska villkorslöst. Så det där tjatet får nog gärna fortsätta ett tag till.

Inledningsvis tampas Säkert! med störande ljud från Joys oavslutade spelning på Lilla Scenen, ett irritationsmoment som någon naturligtvis borde ha avstyrt med lite enkel kommunikation. De lugna låtarna i början gör oss dessutom påminda om att inflygningen mot Bromma flygplats lite väl hörbart kan sätta sin prägel även på markförlagd verksamhet. Största orosmolnet den här kvällen för Norlin själv är dock att hon har en krånglande hals, men även om hon nuförtiden fördelar ut en hel del sång till andra är det inte så att problemen direkt märks av. Showen måste fortsätta. Särskilt som det är sista spelningen för sommaren.

Det här blir en timme som inte bara bjuder på förstklassig underhållning utan i mångt också handlar om ställningstagande och ansvar. I Alan Walker-covern Det Är Inte Bara Jag jublas det över kampen mot det ”bruna virus som sprids som en löpeld” och när predikstolen bokstavligen åker fram under Fredrik blir det brandtal både under låten och i det påföljande mellansnacket när Norlin med eftertryck uppmanar alla att vara ”varandras armé” och inte bara passivt se bort när sexuella ofredanden sker i vår omedelbara närhet utan att istället ta fajten. Handskarna är kastade. Och inför första extranumret Dansa, Fastän åker skorna, om än mer för att ge lite otyglat svängrum på scen åt ett par sprittande Östersundsben.

Allt är egentligen redan sagt om Annika Norlin som berättare och sångtexternas innehåll. Jag skulle däremot vilja tillägga att en stor del av lockelsen med Säkert! handlar om allt hon hittills inte berättat. Den där kittlande tanken på vilka tankar i hennes huvud som fortfarande inte omsatts till sång och melodi.

Jag är faktiskt inte helt säker på att jag vill veta heller. Somliga skattkistor håller nyfikenheten bäst vid liv i form av ett X på en luggsliten karta.

Popaganda 2017: The Vaccines

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

The Vaccines på Popaganda

Fredag 1 september

Betyg 4 av 6

Fan. Man skulle ha blivit rockstjärna, så enkelt som det verkar. Bara att följa ett framgångsrikt recept, liksom. Lite som The Vaccines. Ingen kan klandra den multinationella, Londonbaserade kvintetten för att krångla till det i onödan, den saken är klar. Korta, snabba låtar med snärtiga refränger. Lättmemorerade textsnuttar, inte minst några ”oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh” eller ”oooh-weee-oooh”. Stadiumindien de bitvis flörtar med har en benägenhet att alldeles för ofta vara lika osexig som, säg, funkmetal – allra mest så på skiva – men de lite ruffigare elementen i The Vaccines arsenal räcker för att ha överseende med det när allt finns livs levande framför en.

Justin Young, för kvällen iförd glansig röd jacka och Adidas-träningsbrallor med hål vid höger knä, är en frontman väl införstådd med värdet av ett inlevelsefullt kroppsspråk. Det i kombination med de där svårt smittande, söndernötta hookarna är knappast revolutioner i någons huvud, men på något outgrundligt sätt funkar det väl så bra utan att bli tråkigt. Ett band som sjunger om att aldrig kunna bli Frankie Avalon eller vars främsta låt heter Post Break-Up Sex kan aldrig bli det.

Inga belägg finns egentligen för att något varken skulle vara enkelt eller att The Vaccines skulle vara särskilt viktiga att bevara för eftervärlden, men den här dagen hade man inte velat vara utan dem. Och det är ändå här och nu som betyder något. Så enkelt är det.

Way Out West 2017: Lisa Hannigan

Foto: Tony Söderström

Av Tommy Juto för GAFFA.

Lisa Hannigan på Way Out West

Lördag 12 augusti

Betyg 5 av 6

Jag trodde aldrig den dagen skulle komma då jag irriterade mig på att Linnea Henriksson orsakade störande oljud, men så hade jag inte förutsett hur hennes spelning på Azalea-scenen en bit bort skulle överlappa Lisa Hannigans dito i Linnétältet.

Hannigan som växlar från a cappella till elektronisk folkrock hade gärna fått vara ostörd när hon är som mest lågmäld. Den sakrala stämningen tjänar inte på dunket från poptrummor i den alltför nära fjärran. Inom kort avslutar gudskelov Henriksson och fokus kan hundraprocentigt läggas på den älvliknande irländskan, som efter att ha avslutat fina singeln Undertow briljerar med att sjunga en strof ur låten baklänges, något hon tvingades lära sig i samband med inspelningen av videon.

Hon kan sägas förvalta den fina irländska folkrocktraditionen Mellow Candle och många andra en gång gick i bräschen för, fast i modern tappning. Sångmässigt påminner anslaget stundtals om Joni Mitchells. Hennes liveset vinner förtjänstfullt på att hon skiftar mellan gitarr, mandolin och harmonium och det blir periodvis knäpptyst inne i tältet trots att det är nästan fullbelamrat av folk som söker skydd från hällregnet som dessutom smattrar mot duken. Få röster kan trollbinda till den graden.

En väninna brukar hävda att eftermiddagskonserterna i Linnétältet aldrig sviker. Inte heller Lisa Hannigan den här dagen.

Way Out West 2017: Regina Spektor

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Regina Spektor på Way Out West

Lördag 12 augusti

Betyg 6 av 6

När amerikanska Paste Magazine 2006 publicerade en förteckning över de 100 bästa då levande låtskrivarna var det såväl ett – åtminstone mestadels – rättvist urval som ett erkännande för inte bara de mest självskrivna utan även en rad mindre högprofilerade namn. Samma år släppte ryskamerikanska Regina Spektor sitt andra album Begin To Hope och var väl i ärlighetens namn lite för färsk för att inkluderas.

Några album senare är hon otvivelaktigt längre kommen. Extraordinärt sinne för komposition i kombination med förmågan att engagera storpublik som estradör är knappast någon självklarhet, men här bottnar det i hur hon tidigt i karriären tog sig an spelningar var som helst i New York och fick anstränga sig för att vinna till sig uppmärksamheten. Att under 70 minuter packa in så stort innehåll utan att behöva ta till en massa ljusshower och projiceringar kännetecknar inget annat än en begåvning långt över de vanliga lallarna.

Ändå bekänner hon att hon egentligen inte kan spela gitarr när hon hänger på sig den för att ensam köra lo-fi-versioner av Bobbing For Apples och That Time på i princip endast bassträngarna, ett tillkortakommande som snarast bara fyller ett naturligt segment i showen.

Man bara kapitulerar för Spektors spelglädje och avväpnande sätt att kommunicera. Hela tiden närvarande och i personlig direktkontakt med var och en av de tusentals åhörarna.

Egentligen finns bara en sak som är bättre än att vara en av vår tids bästa låtskrivare: att vara det och samtidigt vara en av vår tids bästa underhållare.

Utan att ha räknat antalet vet jag att några luckor har uppstått i den där förteckningen Paste gjorde över de bästa levande låtskrivarna. Om en uppdatering är aktuell råder inga som helst tvivel om att Regina Spektor kommer att fylla en av dem.

Way Out West 2017: Oskar Linnros

Foto: Robin Andersson

Av Tommy Juto för GAFFA.

Oskar Linnros på Way Out West

Lördag 12 augusti

Betyg 3 av 6

Horisontalregnet är ett faktum när Sundbybergs store son sparkar igång showen många av besökarna tycks ha väntat på, frånsett då Lana Del Rey senare på kvällen. Oskar Linnros ställer sig framför havet av regnrockar och ponchos som tvingat sig ut i ruskvädret enkom för att se honom.

Som en av landets mest populära artister är han naturligtvis ett av festivalens största dragplåster. Dessutom är han mitt i en period av skivsläpp där EP:n Väntar kom i maj i år och fortsättningen Väntar På kommer om några veckor. Från den spelar han två låtar varav den ena, Överallt, görs i duett med körsångerskan Daniella. Inget tyder på att Väntar På kommer att gå något annat öde till mötes än skivorna han släppt tidigare, vare sig vad gäller uttryck eller popularitet. Det blir lite så, ingen förväntar sig något annat, vilket kan tyckas lite orättvist eftersom hantverket bakom förmodligen har krävt sitt.

Det måste vara en ynnest att förfoga över ett så tajt och stadigt band och även om jag gissar att Seinabo Sey själv skattar sig lycklig över den goda relationen med Linnros tror jag nog att den sistnämnde också myser rätt gott över att kunna ta in henne som gästartist i Psalm För Skolgårdar. Ett sju år gammalt göra-slut-anthem som Från Och Med Du är fortfarande odiskutabelt den stora pjäsen i spelningen och lockar till dans så regnet yr runt regnrockarna.

Mellansnacket nyttjas till små brandtal light, om exempelvis musikkritiker: ”jag får alltid dåliga recensioner”. Där kom den Doc Martens-kängan, ja. Mest talas det om rädsla, hat, drömmar och annat. Man får känslan av att han vill lägga en varm hand över en skock herrelösa hundar som våta och kalla står och blänger sorgset på honom. Han gör oss trygga, ser varsamt till att vi förblir i vår komfortzon och ingjuter styrka i de mest uppgivna av själar. Fint så, om någon känner sig bättre till mods av det.

Just feelgood-begreppet ligger nära till hands, men det blir lite väl mycket strykning medhårs för att riktigt gripa tag. Samtidigt är det till stor del förklaringen till varför hans musik går hem i så många läger. Och mer än så begär inte de dansande regnrockarna.

%d bloggers like this: