Skip to content

The National, L’Olympia i Paris, 16 april 2019

Ikväll var det officiell livepremiär i Paris för nya låtarna från The National som släpper album i maj.

Det var även första visningen av den tillhörande svartvita kortfilmen (regisserad av Mike Mills) med en bländande Alicia Vikander i huvudrollen.

Som extranummer bjöd de på fanfavoriterna Bloodbuzz Ohio, I Need My Girl, Guilty Party och Fake Empire.

Det känns som att man borde vara där när de gör Dalhalla i juli…

Frankie Lee “Downtown Lights”

Frankie Lee “Downtown Lights”:

Den som i refrängen upprepade gånger sjunger en enda textrad, den litar helt och fullt på sin egen förmåga att förmedla dess exakta innebörd.

Och det finns inga som helst skäl att tvivla när Frankie Lee med sammetslen stämma förklarar “I can feel your heart, baby, breaking in my arms tonight”. Låten handlar om en dröm han hade där han vandrade tillsammans med skådespelerskan Jessica Lange nedför huvudgatan i hemstaden Stillwater där Lange bodde en period när han var barn.

I maj turnerar han runt i Europa med Strand Of Oaks och nya albumet “Stillwater” släpps samma månad.

In Memoriam: Kurt Cobain 1967-1994

Jag har alltid varit för bekväm för att spontanövernatta på folks soffor. Trassla med kontaktlinser utan att ha med sig glasögonen, sova oroligt i fosterställning bara för att vakna till femtielva gånger av att ett ben eller en arm eller hela kroppshyddan är på väg över kanten ner i golvet. Nej, då var det alltid bättre att rumla hem utan att passera Gå.

Varför jag valde att ändå göra det den här natten är lika oklart som minnesbilderna från kvällen som föregick den. Kanske var det för att jag var i färd med att flytta till Stockholm för gott och ville minnas Uffes legendariska fylleslags-etta ovanför dåvarande Hemköp. Få med mig the full experience en sista gång.

Ledbruten under en filt på en kall och gnekande skinnsoffa, dessutom bakfull som en örn, kvicknade jag icke desto mindre till av att MTV flimrade på tjockteven och det enda namn som ideligen nämndes var Kurt Cobains. Min första syn var fotot av två livlösa ben och inte ens en bakfull örn behövde lång tid att räkna ut vad som hänt.

När jag för en enda gångs skull vaknade upp i någon annans soffa var det då ett jävla sätt att göra det på.

E.B. The Younger @ Nalen Klubb, Stockholm

Foton: Kristofer Hedlund

Han fyllde inte lokalen men han fyllde våra hjärtan. Eric Pulido sjöng för de större massorna i Midlake, ni som kommer ihåg dem. Sjukt egentligen, när kom deras senaste platta Antiphon? För fem-sex år sedan?

Den gången var Berns fullt.

Ikväll är vi inte ens hundra som ser Pulido uppträda som E.B. The Younger, ett egentligen illa valt artistnamn. “Är det en rappare?”, frågar någon.

Mellansnack kan ibland vara obefintligt, ospontant och opersonligt, men här är det varmt och fyllt av självdistans. I alla händelser hör vi valda guldkorn från hans soloalbum, Midlake, BNQT-projektet och några covers på John Grant, Rufus Wainwright och avslutningsvis Harry Nilsson. Där har ni tvärsnittet. Ett jädra fint tvärsnitt.

För er som annars undrar hur det står till med Midlake berättar Pulido i logen efteråt att de skrivit en hel del låtar, alla är väldigt sugna på att göra något igen och – inte minst – att även avhopparen Tim Smith har varit involverad. Åtminstone så länge han slipper vara med i frontlinjen och turnera.

Sedan går jag mot utgången. Knappt hundra pers har fått en bra kväll. Midlake är på gång igen. E.B. The Younger värmer mat i micron.

Fint ändå, på sitt sätt.

Mariee Sioux “She Knows White”

Mariee Sioux “She Knows White”: Hennes fullständiga namn är Mariee Sioux Soboyna och hon härstammar från såväl amerikansk ursprungsbefolkning som Östeuropa och hon sjunger sånger som om hon hade klättrat nedför stammarna på Buffy Sainte-Maries eller Joni Mitchells släktträd.

Show Me The Body “Madonna Rocketl

Show Me The Body “Madonna Rocket”: Hemma i NYC ligger de här sludgepunkarna ständigt i luven på polisen som stoppar deras underradarn-spelningar när de protesterar mot att rockklubbar stängs för att ge plats åt lyxlägenheter. För att ge kidsen som inte fyllt 21 en möjlighet att uppleva levande musik på riktigt flyttar de ofta ut sina spelningar på gatorna. Inte sällan är skillnaden mellan moshpit och krigszon hårfin.

Första gången de spelade i London var ljudet så satans högt att en uppsättning av Hamlet i en intilliggande teater nästan fick avbrytas. Samma kväll brände de Union Jack under en bro och en bild som förevigade denna happening på NME’s Instagramkonto sköljdes över så av hatkommentarer att bilden togs bort för husfridens skull.

Helvete vad jag skulle vilja uppleva dem och den här låten. Helst från ett hörn av lokalen, då.

Marvin Gaye “You’re The Man”

Alla dessa fantastiska “lost albums” som plockas upp ur byrålådan, dammet blåses av och allt är bara ren fröjd. Let’s Get It On var definitivt en helt annan uppföljare till What’s Going on, av olika skäl, men det hade inte gjort ont med You’re The Man heller. Skönt att få höra den i ett stycke, så här 47 år senare.

Maggie Rogers, Berns i Stockholm, 8 mars 2019

Foto: Gabriella Åberg

Begåvade stjärnskottet Maggie Rogers fyllde ett utsålt Berns med dansglad pop ikväll och fick dessutom sällskap av Klara och Johanna från First Aid Kit i en trestämmig Color Song som final!

Foto: Gabriella Åberg

Anderson .Paak, Annexet i Stockholm, 5 mars 2019

Foto: Jan Pieter van Eerde

Det har hänt en del sedan sist. Avskalad klubbuppsättning har bytts ut mot en desto yvigare scenproduktion med sprutande eld, smakfulla projektioner och ett utökat band.

Annars har 33-åringen från Oxnard blivit namnet på mångas läppar, men långt ifrån allas. I biljettkassan före spelningen är det nästan lite gulligt när en mamma in och vill köpa biljetter i sista minuten till “Andersson och Pack”. Mycket riktigt får hon illa kvickt en reprimand av sin dotter om att han faktiskt heter Anderson .Paak.

Vi diskuterar inte gärna ljud, det gör vi inte. Jo, jag måste.

Min största sorg är egentligen att svänget i Kelsey Gonzalez’s magnifika basgång i Put Me Through inte får komma till sin rätt i ljudmassan.

Men skit i det.

Annars är det lika energiskt som vi kan förvänta oss: .Paak leker mänsklig kanonkula, .Paak kastar micken i golvet så många gånger att ljudteknikerna får gråa hår, .Paak är funk ända ut i trumstockarna.

Det enda som bekymrar mig är att skärmen på Gonzalez’s keps inte är så rak som jag minns den.

Skärmen ska vara spikrak.

Det räcker att showen svänger.

Foto: Jan Pieter van Eerde

Robert Forster, Mariatorget i Stockholm, 4 mars 2019

Somliga måndagskvällar när du promenerar över Mariatorget och likt en gasell skuttar fram mellan vattenansamlingarna, står statyn av Tor redo att rundas, såvida du inte redan hamnat på rygg i geggamojan innan du hunnit till mitten av parken.

Andra måndagskvällar, om du har ögonen med dig, står Robert Forster där med en påse smutstvätt och ser frusen ut, med kragen uppdragen för att skyla sig från de blöta, stora dropparna som tidigare under dagen var nedsinglande vita flingor.

Sådana som han får inte sällan epitet som ”the elder statesman of indie rock”. Jag vet inte om det alls existerar någon officiell koppling mellan uttrycket och ett namn. Jag vet bara att om det hade gjort det så måste det namnet vara hans.

Den vältalige eleganten som ödmjukt anpassar sig till det mesta och de flesta, med undantag för när baristan inte fått till den riktiga temperaturen i hans kaffe. Gentlemannen som nyfiket frågar om det tyska uttrycket för fruset och isigt väglag – ”glatt” – är detsamma på svenska. ”Vin” har han däremot full koll på vad det betyder, trots att han inte konsumerar rusdrycker sedan närmare tjugo år.

Vid ett fullt upptänt Zinkensdamms IP kommer den riktiga utmaningen; att på 60 sekunder försöka förklara storheten med en sport vars mästare under 38 världsmästerskap av 39 blivit antingen Sverige eller Sovjetunionen/Ryssland. Det går sådär.

Nästan som att ge sig på att förklara varför vi inte säger ”glatt” oftare här hemma när det handlar om halka. Håll med om att det låter roligare. Dessutom hade indierockens elder statesman förstått vad sjutton vi pratade om.

Det är annat än man kan säga om bandy.

#robertforster #thegobetweens

%d bloggers like this: