Skip to content

Interview: Keaton Henson – ”My songs appeal to people who aren’t afraid of the emotional confrontation”


Photo: Sophie Harris

Written byTommy Juto

Unedited transcription of an interview in part previously published(in Swedish) in Gaffa magazine.

As any Keaton Henson fan would know, the man is virtually a reclusive locked up in his house near Heathrow Airport where he’s fiddling about with painting and songwriting from dawn till dusk. I’ve managed to dig up just a couple of interviews on the web and he’s sometimes answered interview questions with sketches instead of words. For many years I’d wanted to know more about him than what’s googlable but had little to no hope of getting in touch with him when I put an interview request through to his record label now that a new album is coming up. Surprisingly, he agreed to talk to me! So there I was a couple of days later at one end of a Skype call crossing my fingers the mythical, mysterious artist would pick up at the other. When my first try ended without success I began to feel a bit downhearted, but then he called back all of a sudden and I felt a sense of relief upon hearing that low key voice saying hello. Not only did he call back, he also proved to be very talkative indeed, contrary to common image, albeit strengthened by half a pack of cigarettes during the course of our conversation…

Here is our 40 minute chat, unedited. Enjoy.

Tell me about your new album Kindly Now. To me it sounds like a mix of all your previous work.

– Yeah, I think you’re right. I’ve learned different things from every project I’ve worked with and with this album I tried to bring them all together.

You have always been known for your heartfelt and confessional lyrics, but even more so on this one than on Birthdays. Agree?

– I try not to think too much about the process when I start, but because I’m old now I think my emotions have become a bit more complex. When I wrote Dear… I was 18 and when you’re younger I think your emotions are much simpler. With age they become more complicated and conflicted. I still write about the things I won’t speak about. Listening to it now I realize that a main difference is that a songwriter usually tells one side of the story but when it comes to relationships there’s always two sides to the story. I don’t think anyone’s perfect, so I tried to show the imperfection and the wrongs on my part.

citattecken ”In a lot of pop songs out there it just seems like they’re this nice perfect person and the other person is completely in the wrong. I just don’t believe them.”

Well, you sure did… In my opinion you’re very harsh on yourself.

– It’s just a kind of reflecting. Again, it’s an adult thing. It’s more sad to me when you realize things are your fault. I think there’s a lot of pop songs out there… I just don’t believe them, it just seems like they’re this nice perfect person and the other person is completely in the wrong. I don’t believe them.

Why do you think it’s so difficult to speak about these emotions in conversation instead of doing it in song?

– Especially when you have an anxious brain I think there are a lot of social pressures. When you discuss things in a social situation there’s a social infrastructure in place that kind of limits you slightly. When you’re writing a song, for me anyway, you’re deconstructing feeling, which is a very therapeutic experience. Trying to figure out how you feel, once you figure that out you take it apart, you try and see if there’s anything beautiful in it, how you can shape it and make into a creation. It’s both a distraction and a therapy and while you’re doing it you making these things your own and they don’t hurt as much.

citattecken ”It’s more just finding your own way of making the things you don’t want to think about bearable. Writing them as songs and painting them is just how I do that.”

Do you think we need to honour our emotions more?

– Perhaps. I can’t speak for you, but English people certainly do! I know there’s a very Scandinavian way, but in England there is an element of hiding emotion. Hopefully that’s an idea I use to kind of laughing through pain. It’s more just finding your own way of making the things you don’t want to think about bearable. Writing them as songs and painting them is just how I do that. I think that’s a positive thing.

Maybe you’re not too keen on discussing this topic, but around the time I discovered you and your music yourself and SoKo ended a relationship and she was very public about it while you stood back. How would you describe it from your perspective?

– Like I said about the album there’s two sides to every story and I believe I can tell my side in song. It’s something I don’t feel qualified to talk about with other people. I’ve learned to not use other people’s names in songs just because I don’t think it’s fair on them. There are so many people in the public eye that use that platform to talk about other people. When it’s not a two-way conversation you’re only giving the world your own side of the story and it doesn’t seem fair to me. So I’m very conscious now of keeping people’s names and so on out of my record as much as possible.

Can you understand that people get very curious about your relationship when she told things the way she did while you did not?

– It’s partially my fault, but when you don’t tell people things they instantly want to know more. In all of my life that’s been a learning curve while I’ve realized it’s important for me to have my own space and privacy. When you leave a hole in the story people either are desperately trying to find out what’s there or fill it with whatever they think. It’s a strange thing, it’s understandable but I think people would be potentually disappointed in how boring my life actually is!

Not that it’s any of our business, but from the outside your relation [with SoKo] seemed so beautiful and at the same time miserable, and still we wanted you to remain a couple.

– Well, it’s a strange thing. Again because people are hearing one side. I think people maybe attribute a lot of my songs to being about a particular time in my life when I actually wrote a lot of my songs long before they were released. I totally understand that, but being on the outside all relationships are human but they can be quite boring in real life. Of course they are immortalized in song and it makes everything appear hopefully a lot more beautiful and less human.

citattecken ”Dan Gretsch set my bedroom up as a studio, put the microphones in place and said “just don’t touch anything, just leave it exactly where it is”!”

If we go back to talking about Kindly Now, how was it recorded?

– I actually did it all here at my tiny, tiny house. Birthdays was recorded in a studio in Los Angeles like a real studio experience with amazing musicians. I really enjoyed it but I wanted to see if I could take what I had learned there and bring it back to my bedroom and the sound of the airplanes! I don’t obsess over production and sonics, but I think being in my bedroom without someone behind a piece of glass in front of me means my performances could be more emotional and I could do a hundred takes if I want to. So I chose to do it all at home. I worked remotely with a producer called Dan Gretsch, he’s amazing. He basically came to my house and helped me set my bedroom up as a studio and we brought a piano together. He set me up, put the microphones in place and said “just don’t touch anything, just leave it exactly where it is”! So he left me to it and I did it over a few months.

– The orchestral parts I arranged and recorded them individually. Conceptually the idea was that we recorded each instrument very close and placed them in the mix. Hopefully it doesn’t have that pop orchestra sound of them being in the background making everything sound sweet and sometimes too close and oppressive. I wanted it to sound like there’s an orchestra crammed in my bedroom, way too close to your ear and they’re playing quite aggressively, so there’s a push and pull there, the orchestra serving me and helping me and then fighting me and then helping me again.

Could you tell us a little about the song Comfortable Love?

– I had to write a description of all the songs and I was kind of stuck on that one! It may be to do with my age but you get to a point where you’re starting to see a lot of people finding that kind of comfortable love, a kind of co-existence that means you just don’t have to be lonely again. That song is me railing against that, I guess. I’m thinking “Is that the best thing? Do you want to find the comfortable thing or is the painful thing the real thing?”. Wondering what love would be and what it’s there for.

– I’ve been in a lot of relationships which are explosive and it’s kind of addictive, isn’t it? If it’s laced with danger or pain and I think it can be quite damaging. I think that’s song is quite confused for me, I’m at a point where you don’t know whether you want to keep putting yourself through pain or whether you want to find someone whose company you enjoy, which is also difficult for me because I really enjoy my own company. There’s almost an envy of people who seem so comfortable and content but there’s also a feeling of “Do I want that? Is that vibrant enough?”

– As on Birthdays, I feel that the quiet moments in an album aren’t as powerful if it’s just them and to have a quiet moment really means something and it’s nice to have something loud before it. Also, people tend to fall asleep to my albums and I felt like I should have something loud just in case…

Are you difficult to live with?

– Ha ha! I don’t know, you’d have to come and live with me. I very much enjoy living with me. Just because I have so much to do in a day, I try and write a few songs in the morning and spend the rest of the day painting and hopefully more writing after that. I kind of do that until I go to sleep so I probably am. A lot of people know that that’s the way I live my life. The art comes first, always.

I thought since you seem to have a bit of a bad conscience in your lyrics.

– Ha, ha, I think it’s a wrestling, questioning all that stuff.

Once in London I was upstairs on a double-decker bus when a middle-aged lady picked up her phone and the screen image was the album cover for Birthdays. It took me by surprise, I would never have expected her to be a Keaton Henson fan, she was more the typical “tourist type” if you know what I mean?

– Ha, ha, I think that’s really nice. It’s so nice to see so many different people… I mean, I don’t enjoy playing live but when I do I see so many people of different ages and it’s interesting. I think it appeals to people who aren’t afraid of that emotional confrontation. But it usually shows a sort of emotional strength that I always admire in people hearing my music.

citattecken ”I don’t intend to do very many interviews but potentially this album needs a bit more of an explanation than the previous ones, so it’s important for me to discuss this a little bit before I disappear into the shadows again.”

Like I said in the beginning, I was really surprised that you agreed to this interview as you hardly ever do any. How come you agreed to this?

– Well, like I said before I’m aware that there are these holes in my story instead being filled with things that aren’t necessarily true and as much as I don’t like to step out of the shadows I felt like at this point I should be doing that. Plus I don’t play live or tour so it’s important for me to reach out in some way to people in different parts of the world. Scandinavia is a part of the world that I’ve always been completely obsessed with. Also potentially this album needs a bit more of an explanation than the previous ones. I don’t intend to do very many interviews but maybe it’s important for me to discuss this album a little bit before I disappear into the shadows again.

You mentioned Scandinavia. Have you been here?

– No, I’ve never been. I’ve always had a fascination since I was a child, probably because over there, there’s such a great sense of folklore and I’ve always had a huge admiration for that and mythic tradition. Also, there seems to be this bizarre ability in Scandinavians to write amazing songs. A natural melodic kind of genius. I’ve always enjoyed the music and the art like John Bauer. But I’ve never visited, which probably goes down to my fear of flying and travelling, but one day I hope to. Maybe you’ll find me in a log cabin out there whittling wood! Give me snowy forests any day!

– Are there any more songs you wanted to talk about? It’s interesting to see what songs that may impose any questions.

Well, “Alright” was your first single and obviously I’ve heard that more than the others, then “The Pugilist” is the second. It sounds like you want to fight something?

– I’m glad you mention that, I’ve met so many people who don’t know what that word means. I’ve always enjoyed that word, essentially it’s just someone who’s paid to fight. I felt like that could be a strange way of describing my job, whether it’s fighting with myself or fighting my demons. It’s a song that is about this job and why I do it. It’s always seemed strange to me that so many people have this compulsion to make things, to create art about themselves. Writing the song I started singing this line “Don’t forget me” over and over again and then realized it’s the best way to describe it. A manic, obsessive feeling of not wanting to be forgotten and instead wanting to leave something from yourself to feel important. It came from fighting those feelings and getting paid for it.

“Alright” was written quite long ago, wasn’t it?

– Yes, it was written just after Birthdays was finished.

It feels like it has a theme similar to Birthdays to it.

– Yes, I put it first on the album as a way of saying goodbye to that songwriter, that kid. I felt like I had to do that in order to write the rest of the record. So it makes sense to have it first, as you say it’s slightly more in that world I used to write in. The song itself is about that even if anything will end you’ll be okay and you’ll get on. It’s a love song in one aspect but also about changing and becoming an adult. It’s sad but it’s okay.

“Old Lovers In Dressing Rooms” sounds pretty autobiographical, like you have actually been visited by someone from earlier in your life.

– I can’t say that it specifically mentions one instance. Things like that have happened and do happen to us who are out there when you’re playing shows and when you’re out and about. It’s very strange when you have written songs about people, whether it’s a friend or lover or anything, then you haven’t seen them for a while and the next time you see them they’ve been hearing these songs about them and it creates a strange but kind of beautiful relationship. You can have these encounters and it’s a kind of talking point.

What is the line “They say your record deal is over now” about?

– I’ve gone through some different phases in my career and that line talks about the idea that a lot of people know so much about you. You see someone and you haven’t seen them for ages and ask them if they go to the university or where they are working and they know so many details about my career! It creates this strange kind of dialogue where one person knows exactly what you’ve been up to but you have no idea of what they’ve been up to and who they are now.

– There’s also a line which a lot of my friends who are artists understand instantly, but a lot of people might not get it: “there’s people that you have to meet”. If you’re having a bad moment you feel very alone and then inevitably somebody comes and says “there’s someone you have to come and meet”, important people. I think a lot of artists know that feeling quite well.

Do you want people to feel like they are the subject matter of your songs?

– It’s an interesting thing, I’ve always wondered that. I’m trying my best to not think of you guys when I’m writing a song, because if I let the listener get into my head… I don’t want to start writing for them ‘cause sometimes you can smell that from a song. Someone’s trying to write a song that they think you might like and I’m not sure it always works out. However there’s no limits to how specific about my life I can be. People will always be able to relate to it and make it their own which I think is amazing. It means that I’m free and I can talk about very specific instances in my life.

People make the songs their own and read their own things into them?

– Yes. I can mention literally a time and place where that person has never been and it shows how universal human experiences actually are. There are very few things that no one can relate to at all. As a composer you can use three chords and play it to ten people and they feel exactly the same. Amazing.

citattecken ”Often when people ask me about songs I feel like ‘I can’t talk about that!’ but at the same time I’ve already talked about it in the song, which is a really strange contradiction”

“10am Gare du Nord” was the No. 1 song of 2013 on my website Songs for Whoever, it’s so beautiful. At the time I requested that you’d share the story behind the song but I was told by your management that you didn’t feel comfortable discussing the intimacy of it.

– Oh, thank you! No, I’m still not entirely comfortable with it. Quite often with songs like that I feel that I’ve sung the song and said all that stuff about how I feel. Then when people ask me about it I feel like “I can’t talk about that!” but at the same time I’ve already talked about it in the song, which is a really strange contradiction!

You’ve already reached the limit of the subject in the lyrics, you mean?

– Yes. There are a lot of artists that I listen to who write beautiful, obscure lyrics which you have no idea what they mean and I wish I could write a bit more like that, but there is something really powerful about stating the fact, what has happened and how I feel. My songs are pretty explicit, that song in particular. But again, I don’t want too much context because some people have told me the song is about unrequited love and others say it’s about requited love and that’s really nice. I wouldn’t want to turn anyone’s impressions around.

To me, that song shows the same vulnerability as when Jeff Buckley performs and Leonard Cohen’s way of describing things with words.

– I couldn’t possibly agree on that! Those two are absolute brilliant minds, so that’s an incredibly kind thing to say. I think Jeff Buckley set the standard for conveying emotion in a song and as you say, Leonard Cohen can describe a simple, universal feeling in a unique way. I’d like to be able to come anywhere close to their ability to do that.

Way Out West 2016: NAO


Foto: BBC (arkivbild)

Av Tommy Juto för Kulturbloggen.

NAO på Way Out West

Lördag 13 augusti

Betyg 3

Av alla artister som bokats till årets Way Out West gladde ingen mig så mycket som när NAO blev klar, i mitt tycke ett av de mest spännande namnen inom alt-R&B just nu. På förhand kändes det lite svårbedömt hur stor publik hon skulle locka, många hördes samspråka om vem den där NAO är, men när brittiskan går på är Dungen faktiskt rätt packad med folk som vill höra fräsch, modern soul med inslag av rå funk.

Hon blir nästan överväldigad över den stora uppslutningen, som om hon inte räknat med att hon nått ut i så stor utsträckning här. Förvisso kom debutalbumet så sent som för två veckor sedan, men det föregicks av några EP:s och singlar som fastslog att det här är en artist att räkna med. Sångmässigt påminner hon om Janet Jackson och Kelela, den sistnämnda försvann som bekant ur festivalens line-up lika fort som hon tillkom.

Hennes taktfasta låtar rycker igång dansnerverna hos många och i ett försök att få allas händer att vaja i takt med beatsen hoppar hon ner från scenen tills hon dråpligt nog inser att hon inte kommer upp igen och får ta ett varv backstage för att sedan inför breda leenden leta sig bakvägen tillbaka upp. Kompet kommer från gitarrist, basist och trummis kompletterat av förinspelade syntslingor och körsång, vilket givetvis hade varit trevligare med äkta vara men man kan inte få allt.

NAO håller på att leta sig in i folks medvetande på riktigt och när till och med balladerna får folk att vilja dansa är man onekligen något på spåren.

Way Out West 2016: The Libertines


Foto: Olle Kirchmeier

Av Tommy Juto för Kulturbloggen.

The Libertines på Way Out West

Fredag 12 augusti

Betyg 2

De klarade av första provet: de dök upp. Eller Pete Doherty dök upp, ett dygn senare.

The Libertines är ett kringresande spektakel som ibland bestämmer sig för att spela rock’n’roll om de kan hålla sams, om omgivningen har tillräckligt med tålamod och om nämnde Doherty klarar av att stå på benen en timme i sträck. Mytbildningen är stor. Beroende på vem som skvallrar heter det att han tar heroin under kontrollerade former eller att han numera bara dricker alkohol och inte tar några tyngre grejer. Oavsett vad som är sant eller ej går han och dricker slattar redan efter första låten och när han vinglat runt ett tag är det inte svårt att föreställa sig honom med partyhatt på skallen och uppstoppad iller i näven.

Hatkärleken mellan Doherty och kumpanen Carl Barât är mest kärlek den här kvällen och det är lite gulligt när Barât både tillgivet kysser Doherty på kinden och återkommande ser till att han får ordning på grejerna. För det strular. Gitarrer är ostämda och låter inget bra, den akustiska åker ut i publiken så att bandets entourage får vädja om att få den tillbaka. Sladdrigt musicerande ingår i paketet såväl på skiva som levande, men Doherty spelar bitvis så risigt att det låter som att han inte ens kan synka anslagen i Guitar Hero. Han meckar och håller på med reglagen på elgitarren så att den för en stund knappt hörs, såvida ljudteknikern inte medvetet drog ner volymen på den.

Om det är en prövning att försöka hantera intrycken under en Libertines-spelning lär det knappast matcha utmaningen att vara deras råddare/vårdare. Rytmsektionen gör allt de kan för att hålla något slags stadga och ögonblick av storhet flimrar förbi när de båda frontmännen möts i sångkyssar där deras läppar endast skiljs åt av mikrofonen och när alla kemikalier i receptet nästan hittar rätt i Don’t Look Back Into The Sun och Can’t Stand Me Now. Att ett riktigt piano släpats upp på scenen enbart för You’re My Waterloo ger också några extra isbitar i groggen.

The Libertines skall vara oberäkneliga. Ett visst mått av ”men alltså…”-reaktioner är obligatoriska och ingenting är givet, men när tålamodet prövas i den här utsträckningen är det allt mer sorgset fingrarna undermedvetet letar efter ordet ”föredettingar” på tangentbordet. Och det är det väl ingen som vill redan nu?

Way Out West 2016: Anderson .Paak


Foto: Olle Kirchmeier

Av Tommy Juto för Kulturbloggen.

Anderson .Paak på Way Out West

Fredag 12 augusti

Betyg 4

Sist jag träffade Anderson .Paak i vintras satt han och gäspade sig igenom vårt samtal men var energisk som en speedad Pokemonjägare två timmar därpå när han uppträdde på Debaser Strand. Hur formen var i förmiddags är oklart, men energin på scen består. I samma ögonblick som stjärnskottet från Kalifornien i Milk N’ Honey rappar ”then she rolled me a spliff” börjar lukten av jazztobak ge sig till känna framför mig. Helt logiskt med tanke på att Anderson .Paak en gång försörjde sig genom att arbeta på en marijuanaodling, men den etiskt tveksamma professionen är nu ett minne blott. Karriären som underhållare har fått fart ordentligt och det hyllade albumet Malibu från i våras ligger till grund för större delen av scenframträdandet.

.Paak införlivar element från såväl disco, jazz, house, funk, spacerock(!) och soul och att begränsa honom till att beskrivas som hip-hop vore gravt missvisande. Visst, han rappar i mer eller mindre utsträckning på i stort sett varje låt, men allt det andra ger en sällsynt dynamik, särskilt som han behärskar både det och sång. När han dessutom sätter sig för att både spela trummor och rappa samtidigt serveras både sväng och en talang som inte kan underskattas.

Respekten för sin publik är ren klass och efter att först ha förmanat alla att inte lägga ut ut klipp på nätet vid en eventuell vurpa på den hala scenen bjuder han på en elegant, förmodat arrangerad bakåtkullerbytta. Ett album till och karln lär äntligen bli den världsstjärna han uppträder som.

Stay Out West 2016: Beach Slang

20160811 Stay Out West, friday. Bananpiren. Photo: Hilda Arneback

Foto: Hilda Arneback

Av Tommy Juto för Kulturbloggen.

Beach Slang på Stay Out West

Torsdag 11 augusti

Betyg 4

Det är inte svårt att tycka om ett band som Beach Slang. Människor som gör lite eller inget alls för att dölja sina influenser och dessutom ärofyllt förvaltar dem går alltid rakt in i folks hjärtan. Odiskutable ledaren James Alex gav fyllda fyrtio år sin karriär en andra chans när han startade bandet och på mindre än ett år snart har dundrat ut två album och lite till.

När de äntrar Hondurasscenen ute i Göta Älv är det med andan i halsen eftersom de, precis som rätt många framför dem, passade på att se Morrissey uppe i Slottsskogen. Till skillnad från dem själva som hade en rallyförare till turnéledare droppar folk in vartefter de hinner trassla sig från ena sidan av stan till den andra.

Oavsett antalet åskådare ger Alex precis allt han har och när han i mitten av spelningen börjar blöda från ovansidan av tummen efter några Pete Townshend-hyllande väderkvarnssvingar blir det ett vitalt bevis på att de som kommer sent borde ha masat sig hit tidigare. Mot slutet bildas till och med en mini-moshpit av fyra över genomsnittet exalterade herrar och Alex verkar uppriktigt förvånad över att deras fulländade garagerock faktiskt lockat så pass många att golvet är uppluckrat nästan ända bak till bardisken.

Sanningen är att det borde ha varit ännu fler. Skyll er själva, ni som inte kom.

Way Out West 2016: CHVRCHES


Foto: Olle Kirchmeier

Av Tommy Juto för Kulturbloggen.

CHVRCHES på Way Out West

Torsdag 11 augusti

Betyg 3

Nog för att syntpopen fått en renässans senaste åren, men lika renodlade som skotska trion CHVRCHES är inte alla. Allt sedan snacket började gå runt 2013 om deras 80-talsrötter har de stadigt byggt upp en större och större publik. Sångerskan och frontfiguren Lauren Mayberry har knappast Way Out Wests största kroppshydda men i gengäld en stor personlighet, kanske inte så att hon har den största svadan utan mer en utstrålning som lyser lika klart som hennes röda läppstift och nagellack där i motljuset denna tidiga torsdagkväll.

Skillnaden mellan deras två hitintills utgivna album är marginell, styrkan sitter istället i att de fortsatt med att skriva väldigt bra poplåtar. Refränger som suger sig fast och genom alla smattrande sequencers skär keyboardshookar. Mayberrys ljusa, nasala röst fungerar dessutom väldigt bra ihop med det artificiella.

När näst sista numret Clearest Blue når sitt klimax är det kanske en låt för tidigt, men att avsluta med debutsingeln The Mother We Share är inget dåligt sätt att sluta cirkeln.

The Bucket List, Vecka 30, 2016

Nu var det ett tag sedan ni fick en ny Bucket List med alla de bästa nya singlarna och albumspåren. Andra åtaganden som reportage med Band Of Horses och Peter Bjorn And John samt en hel del annat har upptagit mycket av min skrivartid, men nu är det dags. Jo, på riktigt.

Och det blev en rejäl burgare att smälla i sig. I vanlig ordning spretar det ordentligt med allt från dansant electronica över synth, garagerock, soul, psykedelia, singer-songwriter, hip-hop och indiepop till country och folk. Gör som jag antar att ni brukar: kör listan på random, rakt uppifrån och ned eller helt sonika låt för låt och testa er fram. Garanterat finns det något för alla smaker här. Delar du smak med mig har du en hel gottepåse att sluka.

Ja, det är över 100 låtar, men så har ni fått vila bra länge också. Önskar att jag kunde ha skrivit något vettigt om varenda låt och artist som alla är spännande på sitt sätt, men då hade ni aldrig fått någon lista över huvud taget.

Simma lugnt tills vi hörs igen framöver!


Father John Misty ”Real Love Baby”(singel)

Nya singeln från Josh Tillman är en rejäl dos 70-tals soft-rock och har en ruffig gitarrslinga signerad Thomas Brenneck från afrobeatfavoriterna The Budos Band. Låten kommer enligt estradören själv inte att finnas med på nästa album.


Look Park ”You Can Come Round If You Want To”(från Look Park)

Chris Collingwood har i lag med Adam Schlesinger skämt bort oss i så många år nu med de perfekta popsångerna i Fountains Of Wayne. Nu har han stuckit emellan med ett soloalbum producerat av legendariske Mitchell Froom (som också här och var fyller på med elpiano och mellotron). Förvänta er inte ett nytt FOW-album, men förvänta er ytterligare ett antal perfekta popsånger.


Drugdealer feat. Weyes Blood ”Suddenly”(från kommande albumet The End Of Comedy)

När du letar efter något somrigt och du hittar det här. Tempoväxlande, bakåtlutat och luftigt. Pianot, den melodiska basgången, den enstaka saxofonen där bakom ibland. Solskenspop per definition.


How To Dress Well ”Lost Youth / Lost You”(från kommande albumet Care)

Tredje albumet från Tom Krell är äntligen i antågande och vi börjar med den här syntballaden krönt av ett genomskärande, cheesy gitarrsolo halvvägs in.


Rathborne ”You Let Me In”(singel)

Luke Rathborne kunde skriva låtar som få andra redan i tonåren och nya singeln, New York-hyllningen ”You Let Me In”, är inget avsteg. En vackert orkestrerad pianoballad värdig Father John Misty-lyssnares öron.


Night School ”Last Disaster”(från Blush)

Den här trion från Oakland uppstod ur bandet Whirr och har rättmätigt hyllats för sin fusion av girlgrouppop med shoegaze. Underbar fuzzgitarr här i ”Last Disaster”.


Ladyhawke ”Let It Roll”(från Wild Things)

Den här singeln från nyazeeländska Pip Brown kom redan i maj och hur jag än gör kan jag inte släppa den. Går bara inte att vara still till.


MSTRKRFT ”Runaway”(från Operator)

Kanadensarna är tillbaka med första albumet sedan 2011 och de är tillbaka med besked, utrustade med en arsenal av vintagesyntar och jävlar anamma. Få kan balansera så välljudande oljud med massivt tryck och ”too-doo-doo”-körer.


Leapling ”Why Can’t You Open Up Your Door?”(från Suspended Animation)

28-åringe Dan Arnes från Brooklyn tog sitt artistnamn från att han är född på skottdagen. Nya albumet är producerat av Adam Reich från Titus Andronicus och inspelat live i studion under tre dagar.


Allah-Las ”Could Be You”(från kommande albumet Calico Review)

Kvartetten som startades när tre av dem jobbade på ”världens bästa skivaffär”, Amoeba Music i Los Angeles, har förstås alla förutsättningar att skapa underverk, men också att låta väl mycket ”gammalt”. Kommande plattan Calico Review har förvisso kvar en hel del av Kaliforniens psychpoptraditioner men har ändå inte fastnat i det förgångna.


Roosevelt ”Fever”(från kommande albumet Roosevelt)

Kölns Marius Lauber släppte innan sommaren svängiga singeln ”Colours” och är nu tillbaka med en riktig popdiscodänga.


Stoop Kids ”Good Enough”(singel)

Jag drömmer om att få se det här New Orleans-bandet live en vacker dag. Oerhört attraktiv mix av doo-wop, soul, rock och hip-hop.


Beach Slang ”Punks In A Disco Bar”(från kommande albumet A Loud Bash Of Teenage Feelings)

Deras böjelser för The Replacements gick lite väl långt för några veckor sedan när de under ett storbråk på scen nära nog upplöste bandet, bara för att dagen därpå följas av ett förtydligande av James Alex om att de bara haft en fnurra och visst skulle fortsätta. Här är nya singeln. Dynamit.


Júníus Meyvant ”Color Decay”(från Floating Harmonies)

Redan den inledande instrumentala ”Be A Man” gör att man lockas väldigt till att höra det här albumet. Låttiteln understryker vad det innebär att vara manlig: ljuvt orkestrerat soulsväng. Övriga låtar är antingen akustiska gitarrsånger eller fantastiskt fint arrangerade med både blås och stråkar som en gång härskade i 60-talspopen Tom Jones, Cilla Black och Cliff Richard framförde och tidiga Cat Stevens, fast Meyvants röst är av ljus, skör Bon Iver-karaktär.


Heliotropes ”Over There That Way”(från Over There That Way)

Nu har jag nya The Handsome Family-singeln med längre ner i den här listan, men jag måste bara nämna den här Brooklyn-kvartetten ledd av hon med det rättstavningsraserande efternamnet, Jessica Numsuwankijkul. Albumet är ett smörgåsbord av fuzziga, mörka poplåtar med shoegazefeeling och titelspåret där hon samsas om mikrofonen med gitarristen Ricci Swift ligger i paritet med alla andra djup-mansröst-sensuell-kvinnoröst-duetter vi älskar.


Starchild & The New Romantic ”Slammin’ Mannequin”(från Crucial)

När ni som mest saknar Princes glansdagar från mitten av 80-talet kan ni med fördel plocka fram den här plattan av Starchild, vars riktiga namn är Bryndon Cook och har samarbetat med bl.a. Blood Orange, Chairlift och Solange.


Nice As Fuck ”Cookie Lips”(från Nice As Fuck)

Det här projektet från bl.a. Jenny Lewis och Erika Forster(Au Revoir Simone) hade då inte jag väntat mig. Post-punk och dub neddraget till endast trummor, basgitarr och sång. Inte en gitarr på hela albumet och keyboarden i ”Cookie Lips” är ett fortfarande sparsmakat avsteg.


Pfarmers ”Red Vermin”(från kommande albumet Our Puram)

Ett annat spännande sidoprojekt är Pfarmers där Bryan Devendorf från The National medverkar.


D.A.R.K. ”Gunfight”(från kommande albumet Science Agrees)

När vi ändå är inne på ämnet: det låter faktiskt väldigt bra om nya singeln från Andy Rourke(The Smiths) och Dolores O’Riordan(The Cranberries) som bildat D.A.R.K. tillsammans med DJ:n Olé Koretsky. Kanske är det mest för att de inte försöker låta som sina memoarer utan som en rätt mörk typ av syntrock.


Cotton Mather ”Never Be It”(från Death Of The Cool)

När de släppte Kon Tiki 1997 var vi rätt många Revolver-fans som jublade högt. Att Robert Harrison dessutom har något Lennon-skt i sin röst gjorde inte saken sämre. Nu är de tillbaka efter många års uppehåll och få lär bli besvikna. Mellotroner, ringande gitarrer, cembalos, Höfner-bas och popmelodier.

Följande låtar bör heller inte, under några omständigheter, missas:

Two Door Cinema Club ”Bad Decisions”(från kommande albumet Gameshow)

BANKS ”Fuck With Myself”(singel)

Massive Attack feat. Hope Sandoval ”The Spoils”(från The Spoils EP)

Jagwar Ma ”O B 1″(från kommande albumet Every Now & Then)

King Creosote ”Wake Up To This”(från kommande albumet Astronaut Meets Appleman)

Vinyl Williams ”L’Quasar”(från kommande albumet Brunei)

Crystal Castles ”Char”(singel)

Goat ”Try My Robe”(från kommande albumet Requiem)

Julia Jacklin ”Leadlight”(från kommande albumet Don’t Let The Kids Win)

Xenia Rubinos ”Lonely Lover”(från Black Cherry Cat)

Public Access T.V. ”Sudden Emotion”(från kommande albumet Never Enough)

Regina Spektor ”Bleeding Heart”(från kommande albumet Remember Us To Life)

Phantogram ”Run Run Blood”(från kommande albumet Three)

Blossoms ”Honey Sweet”(från kommande albumet Blossoms)

Gang Of Youths ”Native Tongue”(från Let Me Be Clear EP)

Fickle Friends ”Cry Baby”(singel)

The Preatures ”I Know A Girl”(singel)

Noble Oak ”Careless”(singel)

Kid Canaveral ”Callous Parting Gift”(från Faulty Inner Dialogue)

The Mystery Lights ”21 & Counting”(från The Mystery Lights)

Turnpike Troubadours ”Come As You Are”(singel)

Jamie Lidell ”Walk Right Back”(från kommande albumet Building A Beginning)

Metronomy feat. Robyn ”Hang Me Out To Dry”(från Summer 08)

The Sure Fire Soul Ensemble ”Jeannie’s Getdown”(singel)

JEFF The Brotherhood ”Idiot”(från kommande albumet Zone)

All Tvvins ”These 4 Words”(från kommande albumet IIVV)

Kendra Morris ”Le Snitch”(från Babble)

MIYNT ”After The Gold Rush”(från kommande EP:n EP No. 1)

Rosemary Fairweather ”Calling Listening”(singel)

Arkells ”A Little Rain (A Song For Pete)”(från kommande albumet Morning Theft)

Disclosure ”BOSS”(från Moog For Love EP)

Hundhimlen ”Tusen Andra Platser”(singel)

Wilco ”If I Ever Was A Child”(från kommande albumet Schmilco)

Maxwell ”All The Ways Love Can Feel”(från black SUMMERS’ night)

Schoolboy Q feat. Tha Dogg Pound ”Big Boy”(från Blank Face LP)

Benjamin Francis Leftwich ”Summer”(från kommande albumet After The Rain)

Drive-By Truckers ”Surrender Under Protest”(från kommande albumet American Band)

Seven Davis Jr. ”Soul Music”(från Prince Michael EP)

Dive In ”Temple”(singel)

Charlotte Cardin ”Talk Talk”(från Big Boy EP)

Bright Light Bright Light feat. Jake Shears ”Kiss For Kiss”(från Choreography)

Mandolin Orange ”Wildfire”(från kommande albumet Blindfaller)

Ryley Walker ”The Roundabout”(från Golden Sings That Have Been Sung)

Beaty Heart ”Raw Gold”(från Till The Tomb)

The Rifles ”Wall Around Your Heart”(från kommande albumet Big Life)

The Steve Adamyk Band ”Carry On”(från Graceland)

Seawitches ”Tempest”(singel)

Morning Harvey ”Susanne Monday”(singel)

Haley Bonar ”Stupid Face”(från kommande albumet Impossible Dream)

Salt Ashes ”Somebody”(från Salt Ashes)

Jerry Paper ”Nirvana Mañana”(från Toon Time Raw!)

Mild High Club ”Homage”(från kommande albumet Skiptracing)

Space Daze ”What Did You Say”(från Down On The Ground EP)

The Avalanches ”Sunshine”(från Wildflower)

Michael Kiwanuka ”I’ll Never Love”(från Love & Hate)

Blood Orange ”Squash Squash”(från Freetown Sound)

The Death Of Pop ”Only Now”(från Turns)

Little Boots ”Face To Face”(från Afterhours EP)

DJ Shadow feat. Ernie Fresh ”The Sideshow”(från The Mountain Will Fall)

Grumbling Fur ”Acid Ali Khan”(från kommande albumet Furfour)

Laura Mvula ”People”(från The Dreaming Room)

The Queen & King ”Fractions”(från kommande EP:n Pep Talk)

Du Tonc ”Slow Down”(singel)

Merely feat. Zhala ”Leap Through Time”(från Uncanny Valley)

St. Paul and The Broken Bones ”Flow With It (You Got Me Feeling Like)(från kommande albumet Sea Of Noise)

The Julie Ruin ”Let Me Go”(från Hit Reset)

Marquis Hawkes ”Feel The Music”(från Social Housing)

Still Corners ”Lost Boys”(från kommande albumet Dead Blue)

Gypsy & The Cat ”Life”(från kommande albumet Virtual Islands)

PJ Morton ”Sticking To My Guns”(från Sticking To My Guns)

ZHU ”Hometown Girl”(från Generationwhy)

Lindstrøm ”Closing Shot”(från Windings EP)

Okkervil River ”The Industry”(från kommande albumet Away)

Matt Kivel ”Indigo”(singel)

Samaris ”Wanted 2 Say”(från Black Lights)

The Felice Brothers ”Triumph ’73″(från Life In The Dark)

Billie Marten ”Lionhearted”(från kommande albumet Writing Of Blues And Yellows)

Manatee Commune feat. Flint Eastwood ”What We’ve Got”(singel)

Amos Lee ”Till You Come Back Through”(från kommande albumet Spirit)

Dustin Tebbutt ”Give Me Tonight”(från kommande albumet First Light)

Shakes ”Strange Tides”(singel)

Judah & The Lion ”Stockholm”(singel)

Savoir Adore ”Paradise Gold”(från kommande albumet The Love That Remains)

Mr. Night Sky ”Failed Dimension”(från Gaslit)

All The Real Girls ”This Year Could Be Our Year”(från Elk City)

Wild Beasts ”Celestial Creatures”(från kommande albumet Boy King)

Nervo feat. The Child Of Lov ”People Grinnin'”(singel)

Phoebe Ryan feat. Kid Ink ”Dollar Bill”(singel)

JPNSGRLS ”Trojan Horse”(från Divorce)

Sam Padrul feat. Mammals ”Hold On Me”(singel)

Autograf ”Don’t Worry”(singel)

The Handsome Family ”Gold”(från kommande albumet Unseen)

Hiss Golden Messenger ”Biloxi”(från kommande albumet Heart Like A Levee)

Kishi Bashi ”Say Yeah”(från kommande albumet Sonderlust)

Glass Animals ”Youth”(från kommande albumet How To Be A Human Being)

Dotter ”Creatures Of The Sun”(singel)

Angel Olsen ”Shut Up Kiss Me”(från kommande albumet My Woman)

The Head And The Heart ”Library Magic”(från kommande albumet Signs Of Light)

Chatham County Line ”You Are My Light”(från kommande albumet Autumn)

Arum Rae ”Heaven”(från Loners EP)

Hamilton Leithauser + Rostam ”A 1000 Times”(singel)

Ezra Furman ”Teddy I’m Ready”(från kommande albumet Big Fugitive Life)

Shura ”What’s It Gonna Be?”(från Nothing Is Real)

Blaudzun ”Jupiter”(från kommande albumet Jupiter)

The Hip Abduction ”Before We Lose Our Mind”(från Gold Under The Glow)

Johnnyswim ”Summertime Romance”(från kommande albumet Georgica Pond)

The Tambourine Girls ”The Tambourine Girl”(singel)

Flying Ibex ”Away From My Mind”(singel)

Slow Dakota ”Paul, Pining For His Wife”(från The Ascension Of Slow Dakota)

Konversation med The Posies: ”Världen är en trivsam illusion”


Av Tommy Juto

Att intervjua två av de senaste decenniernas mest högaktade musiker innebär en hel del att prata om. Bandet har tvingats återuppfinna sig själva efter att deras trummis Darius Minwalla plötsligt dog förra året och nya albumet Solid States låter inte riktigt som deras tidigare skivor, men fingertoppskänslan för minnesvärda melodier är alltjämt intakt.

Det som däremot saknas den här dagen är tid. Resan från Köpenhamn till Stockholm blev drygare än beräknat och Jon Auer konstaterar att en bidragande orsak var de rigorösa passkontrollerna som införts vid Öresundsbron sedan förra gången han besökte Sverige.

Vi får riva av allt så gott det går och jag placeras mitt emellan Auer och radarpartnern Ken Stringfellow vid deras sällskaps stora runda bord i restaurangen på Södra Teatern allt medan Auers fru, sångerskan Tiz Aramini, imponerande nog slevar i sig en torskrygg på mindre än fem minuter. Inte blir jag lugnare av att Stringfellow inleder med en förvisso intressant, men flera minuter lång, utläggning om paranoian som präglar utmärkta singeln Squirrel Vs Snake:

– Den är politisk i ett bredare perspektiv. Ungefär som ”var passar vi in i det stora hela?”. På ett sätt är den lite av en existentiell låt. Som det är nuförtiden är det i många lägen vi måste ta ställning mot existentiella angelägenheter. Nu kommer det här att låta väldigt spejsat, men tekniken finns där ute, telefoner och alla möjliga prylar som gör att vi hela tiden kan observeras och spåras. Just nu är allting ganska öppet och lättsamt, man känner sig inte alltför påpassad, men allt det kan ändras på nolltid. Så det är en existentiell fråga.

Menar du ungefär som George Orwell beskrev det i 1984? Att vi är bevakade?

Ken: – Absolut, det kan definitivt bli så! En del saker de använder just nu är verkligen spejsiga. Så pass att folk inte ens tror att det kan fungera. En sådan sak är det koncept de kallar Sakernas Internet, när din mikro, ditt kylskåp, ditt larm, ditt lås i ytterdörren, allting kommunicerar med ett centralt nätverk. Inte bara åt det ena hållet, utan åt båda. Det övervakar vad du gör. Så om du någon gång kommer att ha fel åsikt om någonting kommer det att vara fullt möjligt att manipulera de sakerna. Och vad gör du då? Allt finns ju redan där. Vi människor åtnjuter en hel del frihet generellt sett i de flesta länder men i några länder har de ingen frihet alls. Här är vi överlag fria men allt är väldigt bräckligt. Det är som om allt som finns omkring oss driver oss åt motsatt håll. Många lagar, som anti-terrorlagarna har haft fritt fram att implementeras. Vad tog det, två dagar att ändra grundlagen i Frankrike efter attackerna mot Le Bataclán? Sådant ska inte underskattas och det går hela tiden i riktning mot mindre rörelsefrihet. Du vet, jag kliver upp på morgonen, jag går till skolan med min dotter, jag ägnar mig åt min musik, jag reser. Jag gör det jag känner för. I den låten menar jag att ”det där är en trivsam illusion jag tillåts vara en del av”.

Rent musikaliskt i låtuppbyggnaden påminner den om Squeeze.

Ken: – Menar du bandet Squeeze? Ja, vi älskar Squeeze. De är en jättestor influens på oss?

Jag menar lite i hur ackorden skiftar mellan dur och moll.

Ken: –Väldigt skarpt observerat av dig. Det bandet ligger djupt i vårt DNA. Redan innan vi hade bildat The Posies, i high school, var Squeeze väldigt viktiga för oss.

Jon: – Vi gillade till och med Squeeze-skivan som ingen annan verkade gilla, Cosi Fan Tutti Frutti. Hur konstigt det än kan låta blev det vår favoritskiva och när man hör den idag är produktionen väldigt daterad, men några av de där låtarna… Jag gjorde en spelning med Glenn Tilbrook en gång där han spelade låten No Place Like Home från den skivan och med bara honom och en akustisk gitarr märks det vilken enastående låt det är när man kan göra den så avskalat.

Ken: – Jag har inte koll på albumen som kom efter…vad heter det med timglaset på?

Jon: – Babylon and On.

Ken: – Just det. De som kom efter den har jag inte koll på.

Oftast handlar det om East Side Story och de tidiga albumen.

Jon: – I början av vår karriär brukade vi göra Separate Beds från den, en kanonlåt.

Hur jobbade ni i studion med Solid States?

Ken: – Inte alls. Det är det som är det sköna. Vi spelade in hemma. Jag jobbar med så många album i studion hemma och Jon pysslar hemma hos sig, så vi använde mer eller mindre samma sorts teknik. Jag har lärt mig att använda all utrustning på rätt sätt och applicerade det på vårt eget material. Meningen med albumet och ändringen av musikalisk inriktning var att när vi nu båda på var sitt håll hade utvecklat det sättet att jobba med andras musik, varför inte dra nytta av det själva? Särskilt trumprogrammering, syntar och sånt som aldrig riktigt har varit någon riktig del av våra album tidigare.

Jon: – Egentligen var det lite lustigt hur vi jobbade med skivan och skickade saker fram och tillbaka till varandra. En av oss påbörjade en låt, exempelvis Squirrel vs Snake som Ken hade och när jag fick den fanns det ingen stämsång på den. Bara en dubblerad leadsång, så all körsång på den är min, jag pratade inte ens med honom om det utan skickade bara tillbaka den så. Och så vice versa, låtarna jag påbörjade fick han göra vad han ville med.

Ken: – Att vi lämnade mycket utrymme åt varandra var fullt naturligt, för om jag sjunger en av mina låtar är det självklart att stämsången ska komma från Jon och vice versa.

Jon: – Samma med kontrapunkterna, Rollercoaster Zen kom till genom dem, eller Scattered med sitt call-and-response (sjunger) “Any time you want me (any time you want)…”, det fanns inte med förrän han skickade mig låten och jag hittade på det. Det är så vi bidrar till varandra.

Men om man som ni och många med er har studion hemma nuförtiden, är det inte väldigt frestande att gå in och lägga på lite för mycket? Inte för att ni har gjort det på Solid States, men generellt sett?

Ken: – Tja, jag tror att all vår erfarenhet från att producera andra har gett oss ganska bra instinkter. Men en sak kan jag säga dig, om du vill höra ett studioalbum med för mycket på så kan du lyssna på Dear 23. Det albumet har 48 kanaler med en massa skit som gjordes i en riktig inspelningsstudio på analoga band med en engelsk producent. Engelska producenter är alltid lite väl hängivna…

Det var John Leckie, eller hur?

Ken: – Ja.

Jon: – Men visst är det möjligt att man lägger på för mycket med all teknik som finns. Om man går tillbaka till Failure så är den gjort med åtta kanaler, väldigt begränsad, men det har också sin charm. Så jag antar att man kan gå för långt men jag vet inte riktigt om vi har gjort det?

Jag tycker att man i viss mån kan höra lite av det okomplicerade i Failure även på Solid States. Inte textmässigt, förstås, men att det är lite glatt och har den där gör-det-själv-atmosfären.

Jon: – Det är verkligen ingen mörk skiva, den har en del glada sidor.

Ken: – Trots att vår trummis Darius bortgång är en stor del av texterna. Det hände mitt i arbetet med albumet. Du har rätt, den är inte särskilt mörk.

Jon: – Det var dock ett medvetet val vi gjorde, vi ville inte vara för melankoliska. Tveklöst är den mest melankoliska låten på skivan The Sound Of Clouds. Den slank liksom igenom ändå och den är supercool.

Jag tyckte direkt när jag hörde den att den lät lite som Rufus Wainwright.

Jon: – Det kan jag köpa, helt klart.

Ken: – Någon annan var också inne på det.

Förra året släppte The Charlatans ett album och de hade också gått igenom en tuff period då även deras trummis gick bort. När jag pratade med Tim Burgess om det berättade han att de kände en sorts lättnad över att Jon var på ett bättre ställe efter åratal av lidande och de kunde se framåt igen precis som han förmodligen hade velat. Var det så för er också?

Jon: – Darius var en obevekligt positiv kille och en av våra bästa vänner. Han var bara bäst. När jag träffade honom var han 21 och spelade på mina soloskivor innan han kom med i The Posies, en naiv ung grabb och om jag ska vara ärlig var hans trumspel ganska naivt också. Men han hade en sorts entusiasm i hjärtat som genomsyrade allt han gjorde. Han hade inte velat att vi skulle gå runt och deppa. Nu kanske det låter lite fånigt att säga det, men han hade velat att vi skulle fortsätta och ha roligt eftersom han själv älskade att ha roligt.

Vi pratar lite om The Posies backkatalog som bara delvis går att streama och jag undrar om det inte är frustrerande när majorbolagen, i deras fall Universal, fortfarande har rättigheterna till deras material och inte ser till att allt blir tillgängligt igen:

Ken: – Dom är inte snabba, det är dom inte. Problemet är att man inte längre har någon personlig relation med någon. Vår publicist från vår tid på BMG hamnade på Universal när de köpte BMG. De äger rättigheterna till hela vår katalog från Failure till och med Success och de ordnade en jättestor TV-exponering åt oss förra året. Det var suveränt. En bra affär ekonomiskt också, vi fick 75% av pengarna efter att deras omkostnader dragits av. Så vi hade en person vi kunde prata med och tänkte att ”det här var ju bra, hoppas det här leder till mera sådant” och så fick den personen plötsligt sparken.

Jon: – Så kan det vara med det skivbolag man ligger på också. Vi låg på Ryko en period och när vi gav ut första skivan hade killen som signade oss åkt ut. Sedan när vi gjorde andra skivan var vi halvvägs genom en USA-turné då vi fick veta att hälften av medarbetarna var uppsagda och de var bara åtta personer eller nåt.  Två år senare försökte vi ta reda på om vi hade rättigheterna att släppa någonting och när Ken provade att ringa Ryko fick han veta att bolaget inte längre fanns.

Så många artister har hamnat i konflikt med skivbolag, som praktexemplet XTC och tusentals andra.

Jon: – Grymt band.

Ken: – Men XTC gick vidare och startade sin egen etikett efter Virgin. Jag vet inte, finns deras album tillgängliga?

Nej, inte de två sista, Wasp Star och Apple Venus, åtminstone inte för streaming. Så för mig som konsument är det väldigt tråkigt.

Jon: – Ja, det är det.

Ken: – Jag vet att Skylarking släpptes i en deluxeutgåva.

Jon: – Det var för att Andy [Partridge, red:s anm.] själv var lite företagsam och gav ut den på hans egna etikett. Ape heter den, va’?

Ja, den heter Ape.

Jon: – Och den där killen från Porcupine Tree mixade om den i 5.1-ljud eller nåt.

Ken: – Det vore intressant.

Jon: – Han skeppade verkligen iväg en hel del där, sålde sina demos och allt…

Fuzzy Warbles-volymerna.

Jon: – Just det, Fuzzy Warbles.

Ken, jag måste bara pratat om Skellefteå innan vi avslutar. En vän nämnde något rykte om en rejäl fest med The Drowners när du var där för många år sedan och producerade Backfish… Ligger det någon sanning i det?

Ken: – Ärligt talat är det nog lite av en myt, de inspelningarna skedde under ganska nyktra omständigheter. Utöver den bra musiken och studion var det för mig intressantast med vinternätterna. Det var dagsljus i kanske en timme om dagen och jag var där under en månad i november-december. I studion fanns en liten lägenhet där jag bodde, så det var nästan som att vara ute i rymden, jag lämnade nästan aldrig studion.

En rolig grej hände, däremot. Vi skulle äta en trevlig familjemiddag hemma hos Katherines (Bergström, sångerska i Backfish, red:s anm.) mamma och hon var jättenervös eftersom en amerikan hade kommit hela vägen för att jobba där och nu var hemma hos henne. Hon ville verkligen laga en god middag. Så där satt vi, hela bandet runt bordet och mamman skulle servera. Första rätten var en jättefin morotssoppa. När hon extremt nervös så går mot bordet för att servera tappar hon ut hela jävla kastrullen med skållhet soppa över min rygg! Du vet, först ”vad vill du ha att…” och sedan skriker jag ”Aaaaarrrgh!” när jag blir skållad av 9000 grader! Ha ha! Det var hysteriskt roligt. Men mycket mer röj än så blev det inte när jag var där.

Och ryggen är okej?

Ken: – Ja, den är okej. Vi festade inte så mycket direkt, men jag minns en sylta där, typ en vodkabar. Jag minns att den låg vid ett stort torg och att där fanns en hög fristående byggnad där. Vi kanske gick dit en gång och jag svär på att en vodkadrink gick på 20 dollar eller nåt redan på den tiden, helt sanslöst dyrt. Jag tror jag beställde en enda.

Solid States släpps 29 April på Lojinx.

Intervju: Joshua Radin – ”Snubbar med akustiska gitarrer och mjuka röster, folk klumpar ihop oss…”


Stockholm var och är ett andra hem för den mjukt sjungande Joshua Radin, även om han numera flyttat åter till USA. Men han trivs här, inte minst accentuerat av välbesökta spelningar två kvällar i rad på Södra Teatern för några veckor sedan då jag träffade honom strax innan spelning nummer två. Första kvällen hade han också sin svenska familj och en rad vänner i publiken:

– De fyllde en hel rad. Men min fru uppskattade inte när jag pratade med henne från scenen, hon tycker det är lite pinsamt.

Radin spelar ofta och gärna live och nyligen förevigade han den atmosfären på en ny skiva som släpps senare i april:

– Jag sitter bokstavligen och lyssnar på masteringen här och nu! [Pekar uppspelt på iMac-datorn på bordet framför honom] Det är upp till mig att godkänna dem, men när det handlar om att mastra förstår jag mig egentligen inte på det. Mixa, det fattar jag, men mastering för mig är att låt två har samma volym som låt tre bara så att det hänger ihop. I och med att det är ett livealbum måste man även säkerställa att applåderna från publiken inte är för höga.

– Titeln är Live from The Village, efter studion i Los Angeles där det spelades in. Riktigt coolt, vi spelade in det i ett rum som byggdes för Fleetwood Mac när de skulle spela in albumet Tusk. Rumours spelades också in där, åtminstone delar av det. Vi ställde in 50 stolar så att publiken kunde sitta runt omkring oss. Jättehäftigt. Har någon gjort något sådant förut? Tack och lov var det i alla fall ingen i publiken som sade något dumt med tanke på att det var helt live som under en konsert.

Under din nuvarande turné har du spelat en ny låt också?

– Ja, det finns två nya låtar på livealbumet. Den jag spelar på turnén heter ”Song For You” och jag skrev den faktiskt här i Stockholm i somras. Vad heter kyrkan som ligger mitt emot saluhallen? [Gissningsvis Hedvig Eleonora Kyrka vid Östermalmstorg, red:s anm] Runt den kyrkan finns några trevliga bänkar att sitta på, nästan som en liten park. Precis där satt jag och skrev den.

Inför ditt senaste album Onward and Sideways spelade du in låten “Beautiful Day” på nytt. Varför?

– Jag har hela tiden känt att den inte kom till sin rätt på albumet innan så vi tänkte att den kanske kunde bli en radiosingel eller något, för den är lite glad. Sedan hörde Subaru av sig och frågade om de fick lov att använda låten i en av sina reklamfilmer, så jag sade ja. De visade den hela året så jag tänkte ”hur skapas en radiosingel nuförtiden?”. Om en låt är med i en reklamfilm för bilar borde den ha en hygglig chans att spelas i radio utan att jag behöver betala en massa pengar till musikläggarna för att de ska spela den! Jag vet inte hur det fungerar här i Sverige, men i USA hävdar man att Payola inte längre existerar, men det gör det visst. Man lär knappast höra en icke-major-artist i radio. Jag tänkte ”varför inte göra om låten som en duett?” eftersom den inte var sådan ursprungligen, så jag frågade Sheryl Crow om hon ville sjunga den med mig och lyckligtvis svarade hon ja och jag tycker att den blev bra. Idag är det som om allt handlar om singlar och jag är mer av en albumartist. Ett par gånger nu har jag tagit en låt som funnits på en skiva och sedan försökt väcka nytt liv i den.

Att göra ett livealbum är en sak, men att spela in ett helt album med låtar man tidigare gett ut är att gå lite för långt, om du frågar mig. Räcker det inte att man redan gjort dem en gång? Hur ser du på det?

– Vet inte, jag har aldrig gjort det på ett helt album. På den här liveskivan har jag dock gjort om tre låtar från mitt första album genom att använda piano istället för gitarr, vilket jag aldrig brukar göra. Jag tänkte väl ”varför inte ge ut dem?”. Folk köper ändå inte album längre på samma sätt. Antingen lyssnar de på Spotify och skippar igenom det eller så köper de låten de vill ha på iTunes. Så visst, vill du inte ha det så vill du inte ha det. Vinyl är förvisso på väg tillbaka men inte som det brukade vara. Naturligtvis planerar man inte sitt skivsläpp utifrån hur många vinyl som kommer att säljas, åtminstone inte jag, för nästan allt jag säljer är digitalt. Hur mycket jag än vill säga att jag tänker göra precis som de gjorde på sjuttiotalet så finns det ingen anledning att göra det längre och affärsmässigt skjuter du dig i foten om du gör på det viset. Sedan kommer det alltid att finnas puritaner som hävdar att ”så har det varit och så ska det alltid vara!”. Okej, låt bli att lyssna på den nya låten då! Det är upp till dig.

Jag är ett stort fan av Michael Penn och hans album March och på Onward and Sideways bidrar både Tony Berg och Patrick Warren som även medverkade på March. Hur kom det sig?

– Det stämmer, Tony Berg producerade och Patrick Warren spelade på det. Jag hade träffat [Berg] genom några vänner som också hade anlitat honom som producent och jag har alltid gillat det han gjort. Edie Brickell, Aimee Mann och så att han spelade med Peter Gabriel. Du vet, han är lite av en guru och jag tror att jag var i en fas i livet där jag sökte efter en musikalisk mentor. Inte bara en producent alltså, utan någon att kunna tala med om livet och han var den personen. Hans studio ligger på baksidan av hans hus i Kalifornien och man får inte ringa och säga ”jag kommer över en sväng”, han vill att man bara ska dyka upp. Du kan föreställa dig en inspelning i en vacker omgivning och någon kliver in genom dörren och plötsligt sitter med och spelar eftersom man ändå hänger tillsammans och snackar ett par timmar. Dörren är alltid öppen så man vet aldrig vem som stiger in genom den. Det är så häftigt, jag älskar den sortens atmosfär. Baksidan av det är förstås att det tar längre att göra ett album än med andra producenter men fördelarna överväger allt sådant. Han är en av mina favoritpersoner.

Du har också arbetat med Roger Joseph Manning från ett av mina favoritband, Jellyfish.

– Ja, han spelade på de två skivorna innan min senaste samt på “Beautiful Day”. Han är ett geni. Stämsången i Jellyfish! Han är en av de där personerna som kan… Jag tänker inte säga Brian Wilson här, för ingen är som Brian Wilson när det handlar om stämsång, men Roger har lite av det där i sig. Han kan tala om exakt hur vi ska sjunga, han är som ett galet geni.

När du spelar live, har det någon gång hänt att någon i publiken av misstag har önskat en låt som de trodde var din men i själva verket var någon annan artists?

– Det har hänt inträffat ett par gånger men inte under en konsert. En gång när jag var i London satt jag i hotellobbyn med en massa folk och vi började snacka och tog några glas ihop när någon fick veta att jag var musiker och undrade om jag kunde ta fram gitarren och spela. Klockan var väl runt tre på natten och vi var de enda där, så jag sa ”visst, jag går upp på rummet och hämtar den”. Sedan när jag kom ner ville de att jag skulle spela min mest välkända låt eftersom de inte kände till mig. Jag började spela ”I’d Rather Be With You” eftersom den hördes mycket i radio i Europa då och de kanske skulle känna igen den. När jag hade spelat den sade de ”ja, den låten gillar vi, men det är Jack Johnson” och jag svarade ”ehm, nej…det är faktiskt jag, det är min låt”. ”Nej, nej, nej, det är ju Jack Johnson!”, envisades de. Jag fick verkligen insistera, ”jo, jag lovar, det är min!”. Till slut gav de med sig: ”åh, är det din låt? Jag lyssnar på den i bilen hela tiden!”.

– Om Jack Johnson hade gjort en cover på den hade jag säkert tjänat en massa mer pengar! Snubbar med akustiska gitarrer och mjuka röster, folk klumpar ihop oss till en enda person. Men vad ska man göra? Det är okej med mig så länge de lyssnar.

Och streamar…

– Jag föredrar att de köper den! Men här i Sverige streamar man. Kanske de fem personer här i Stockholm som fortfarande köper skivor går ner till Pet Sounds! Men det är som det är. Jag äger inte ens en CD-spelare och även fast jag har en gammal bil funkar Bluetooth. Jag kör Spotify eller någon app i min iPhone och hemma lyssnar jag på vinyl. Om jag ska sitta ner och lyssna på ett av mina favoritalbum gör jag det helst på vinyl.

Okej, innan vi rundar av: man kan konstatera att du är en artist med många kvinnliga fans…

– Jo, mina låtar handlar ju mycket om kärlek.

Men varför är det så, tror du? Är det bara det?

– Jag vet inte. Kanske är det lite genant att uttrycka det så här, men om man gör en analogi med mig bredvid en filmgenre så skulle jag vara en romantisk komedi. Förstår du vad jag menar? Jag skulle vara den där filmen som maken eller pojkvännen följer med på. Men jag gillar romantiska komedier om de är välgjorda, Annie Hall är min favoritfilm genom alla tider. Jag älskar kärlek! Det är vad jag tänker på. Jag har aldrig varit ute i krig och jag är inte extremt politisk av mig. Jag försöker se saker och ting från andras synvinkel och försöker att inte vara alltför dömande, så det blir vad som oftast snurrar i skallen, vilket är kärlek och annat jag går igenom. Sedan är det nog för att jag har en ganska mjuk, viskande röst. Det är så oerhört långt ifrån metal. Det kunde inte vara längre ifrån metal! På min Facebook-sida är säkert 75% av mina följare kvinnor.

Live from The Village släpps 22 April

Interview: Anderson .Paak – ”Right now, there’s not a lot of people that are giving you soul”

ANDERSON .PAAK 2 cr Jabri Jacobs copy

Unedited transcription of interview in part previously published(in Swedish) in Gaffa magazine.

The whole album Malibu is based on solid basslines and drumming.

– Drum and bass are huge for me, it became very clear that it was more of a sound I wanted, especially after a few collaborations I did, like with Dre. I did a collaboration with a producer named Jonwayne that is literally just drums and bass. That opened up a whole new world to me, like the vocals can play the variable. If you have that constant drum groove, bass is the melody and your vocals can live on top and really cut through, so I really wanted it on this album.

If you compare the vocals on Venice with Malibu they sound completely different. Personally I’m not too fond of Autotune so I feel you’ve made better use of your voice on Malibu. How did you see this through?

– Well, I think it was a trial and error thing. There was some time of exploration and I feel like Malibu was one of the more cohesive projects of mine and vocally is probably the main reason for that. Even though we travelled along different elements of funk, soul, hip-hop, house and disco, the vocals are what I think ties everything together. That’s what I found with this project. On Venice we were exploring range and dynamics to keep it broad, we were finding our sound having fun with it, you know. So we played with Autotune, we played with different things and that was part of the fun with that album. With Malibu I definitely wanted to find something more consistent on it as far as vocally. I had created a lot of music and I got to work with a lot of people since Venice. Some of the tunes I had already even prior to Venice but I held on to ‘em. I was able to construct Malibu around a few tunes that had these more concrete vocals to ‘em and everything came together towards the end, especially after working with Dre, Knxwledge and other people. I had a clear vision vocally of where I should be.

Working with experienced people like Dre must have been very rewarding, but don’t you also think they must have felt it was revitalizing working with you?

– It was very refreshing for them, revitalizing.  It was exciting for them to work with an artist like me that had a little bit of both, that could grab from the old but also was part of the new situation. I felt like I’m part of that last generation that still really respects what people like Dre, 9th Wonder and Hi-Tek have done for the game and it was still important for me to be able to work with him. I was so glad I was able to get them on this project. I had a lot of access after working with Dre, but when I was working with them I saw and from what I was told, like you said, it was revitalizing and refreshing for them to work with someone who had a lot of range, that could both spit and at the same time be really soulful. That’s what DJ Premier told me, “you can do a lot of things but you’re funky, man, you’ve got a lot of soul and funk to you and that’s what I really love and makes me excited to work with you”, and him telling me that got me real excited too. Those were the dudes that was giving me the guts of what I needed, like these drum and bass grooves but still keeping it based in hip-hop which was important to me. It was filling a void that I felt like really few were handling at the time.

What is the most important thing you’ve learned from Dre?

– Not to settle for less. Don’t ever settle. Get what you want and work ‘til the very end. And Hendrick’s Gin, I didn’t really know about gin until I met him and it’s a pretty good gin, I like it. (Laughs)

The Weeknd has been very successful lately, BJ The Chicago Kid and yourself are both currently releasing great albums. Is there a growing scene with artists crossing over from hip-hop to soul, that can both rap and sing, or has it always been there but not as much to the fore?

– I feel like when there’s a void then some people are prepared to fill that void and I don’t feel like people really rise their expectations, they are just people who are prepared for these moments that come about. Right now, there’s not a lot of people that are giving you soul, and I’m not talking in the sense of a genre, I’m talking about just music from the gut, that’s not drenched in tune, that’s not sounding like the same four or five characters. There used to be a big conversation about the wide array of textures and that’s missing right now, so when you have people that can actually sing…first off, singing’s gonna make you shine, and let alone someone who can write and sing personal music from the soul then you’re really gonna shine for some people. So many people sound identical to each other, so if you can come out and just do something different that’s just gonna shed light on different things. That’s what’s happening now.

I felt like there was a bit of a reaction against contemporary R&B when Dap-Tone came across about 10-15 years ago doing their retro soul. You are incorporating parts of both.

Yeah, absolutely. I remember when D’Angelo came out it fucking hit me like a ton of bricks. Everybody was making this cheesy R&B and then he comes and just smacks you in the head with some super soul shit, laid back, and I just felt like everything comes full circle and when people are ready for it it will hit. BJ[The Chicago Kid], myself, we’ve all been doing this shit for a while. I can say as far as myself, I’ve been dibblin’ and dabblin’, doing a lot of different shit and like I said before, Malibu was when everything became streamlined and I’m very grateful for that. I was able to continue making music, finding what I wanted to do and people are now at a point where they’re paying attention. Some people even think I’m brand new, that every album I make is my first album. That’s awesome, like every album you make is your debut. It seems like every year I’m new to some people, I love it that they’re finding this album very soulful and I’m excited to make more music too.

The songs on the Malibu album are labelled “Explicit”, but somehow I don’t hear that much cursing, especially if you compare it to what you did on the Dre album or other things. What’s your take on this?

– It’s not something I was avidly thinking about, I think it was just a natural progression. There’s a couple of people that I always keep in my head who make me try to find different words. My mum used to tell me “if you’ve got to curse that means you don’t have enough vocabulary” and even my production dude L0_def was always pushing for some higher level to not close anybody out. Some people turn the song off as soon as they hear explicit words or if they’ve got kids, you know what I’m sayin’? So you’ve got to give a chance for everybody to enjoy your stuff. At the same time I’m making art and I try not to compromise. It’s good to set parameters and boundaries, you can still find genius within those, but with lyrics I just like to go off the cuff and sometimes yes, I’ll search for a better word. Sometimes the syllable is just too good to not use it. But this one has a little less, I didn’t think it was as necessary.

I was thinking about how you started going to church when you were around eleven and then later on as a young adult you were working at a marijuana farm. Isn’t that a bit contradictory?

– There’s a lot of musicians in the church staff that has smoked a lot of weed, there’s pastors that have smoked weed. The church thing is like “whatever works for you”. At the end of the day that’s how I feel, I’m glad I grew up in the church because that gave me a moral compass, I got to grow up within the music and I got a great schooling from playing drums in church. That was everything. I got such good musical intuition and reflexes and it’s hard to go out and get that formally, the training I got within church was just priceless and invaluable. But life is life and I went through a lot of different things and tried to find my way to just stay afloat, and there was a time when I was pretty upset with my church and what I had gone through. I felt some type of way about a situation that had happened and I didn’t care about what they thought or whatever contradictions which you were supposed to do as a Christian. I was just trying to live my life, trying to stay afloat and provide for my family and that was most important for me. You know, as you live life you’re gonna do some crazy stuff that might not go hand in hand with other things. It’s about surviving out here and making a mark and when you have a family it’s about providing. There are two types of people, the type of person that’s gonna run away from that situation and the type of person that’s gonna stay and provide, and I’m the second one. I grew up with some great examples and I’m not built like the type who would flee from something that I started, so I was doing everything I could to make it happen. I got into some different avenues in order to do that but I’m not ashamed of any of that.

%d bloggare gillar detta: