Skip to content

Sound Of Lies…

Det var början på Etapp II av The Jayhawks efter att Mark Olson dragit vidare för att söka sina folkrötter med The Original Harmony Ridge Creek Dippers och recensenterna vid tiden för utgivningen av Sound Of Lies var nervösa över vad hans avhopp skulle innebära.

Inget annat än att Gary Louris och de övriga skulle styra skutan i en mer melodiös, sextiotalspopinfluerad riktning.

Och det lät bedårande.

Jag gick in på den lilla Record Hunter-filialen – sedan länge numera nedlagd – vid gamla Strykjärnet, ett sådant hål i väggen med smidd järngrind för entrédörren, och köpte den av Willy som sedermera hamnade hos Skivfönstret vid Ringen.

Jag köpte till och med Record Hunters 10%-kort minns jag. Jädrar vad jag blev lurad att utnyttja det. Intalar jag mig, som en annan junkie.

I texthäftet till Sound Of Lies började jag läsa och berika min engelska med ord som “handlebars”, som betydde cykelstyre, och “haywire”, som var ett uttryck för när saker går knas.

Inte för att jag dagligen hade nytta av just de orden när jag flyttade till England året därpå, men i alla fall.

Bäst ändå var popmelodierna och att nye trummisen Tim O’Reagan kunde både sjunga och skriva en eller annan låt.

Det finns album av The Jayhawks som både är bättre – Tomorrow The Green Grass, har en mer oförstörd entusiasm över sig – Hollywood Town Hall, eller som jag lyssnat mer sönder och samman – Rainy Day Music.

Men viktigast för mig var ändå Sound Of Lies.

Jag, som inte fattade grejen från början utan först köpte Tomorrow The Green Grass hos Skivspegeln i Kramfors, åkte hem, ändrade mig, åkte tillbaka till affären och bytte skivan.

Mot ett album med… Keith Collin.

Ja, ni. Wow.

Men det ordnade sig till slut.

Lovesexy borde ommastras

Ibland känns det som om den bekväma i mig bara har en ynka önskan och det är att Prince-albumet Lovesexy ommastrades från ett enda långt 45 minuter långt spår till att delas upp i nio mer lättstreamade vanliga låtar.

Blacknuss, Orminge Karneval, 25 april 2019

När jag flyttade till Stockholm för *host* några år sedan blev jag raskt varse att det hetaste du kunde göra under en utekväll var att tillbringa den inne på Fasching de kvällar klubben Soul! höll till där.

Skiftjobb var en faktor som begränsade möjligheterna att ta sig dit. Enorm kö in, kombinerat med ett allt mer påträngande behov av att tömma blåsan var en annan.

Men jag tog mig in ett par gånger. Och käre Jesus. En ny värld tog mig i sin famn.

Efter åratal av terror i småstaden från det eviga “untz-untz-untz-untz” från Haddaway och E-Type stod folk plötsligt och dansade som galningar till Marvin Gaye, The O’Jays och Candi Staton. Trängseln var så påtaglig på golvet att du knappt tog dig därifrån om du mot förmodan alls lyckades ta dig dit.

På scen stod sedan Blacknuss med ett koppel av famösa gästvokalister och körde de största godbitarna live.

Ikväll fick de förorten att gunga. Dessutom fick jag nys om att trombonisten tydligen bor i mitt kvarter.

Tyckte väl att det har varit svängigare än vanligt här på sistone.

The National, L’Olympia i Paris, 16 april 2019

Ikväll var det officiell livepremiär i Paris för nya låtarna från The National som släpper album i maj.

Det var även första visningen av den tillhörande svartvita kortfilmen (regisserad av Mike Mills) med en bländande Alicia Vikander i huvudrollen.

Som extranummer bjöd de på fanfavoriterna Bloodbuzz Ohio, I Need My Girl, Guilty Party och Fake Empire.

Det känns som att man borde vara där när de gör Dalhalla i juli…

Frankie Lee “Downtown Lights”

Frankie Lee “Downtown Lights”:

Den som i refrängen upprepade gånger sjunger en enda textrad, den litar helt och fullt på sin egen förmåga att förmedla dess exakta innebörd.

Och det finns inga som helst skäl att tvivla när Frankie Lee med sammetslen stämma förklarar “I can feel your heart, baby, breaking in my arms tonight”. Låten handlar om en dröm han hade där han vandrade tillsammans med skådespelerskan Jessica Lange nedför huvudgatan i hemstaden Stillwater där Lange bodde en period när han var barn.

I maj turnerar han runt i Europa med Strand Of Oaks och nya albumet “Stillwater” släpps samma månad.

In Memoriam: Kurt Cobain 1967-1994

Jag har alltid varit för bekväm för att spontanövernatta på folks soffor. Trassla med kontaktlinser utan att ha med sig glasögonen, sova oroligt i fosterställning bara för att vakna till femtielva gånger av att ett ben eller en arm eller hela kroppshyddan är på väg över kanten ner i golvet. Nej, då var det alltid bättre att rumla hem utan att passera Gå.

Varför jag valde att ändå göra det den här natten är lika oklart som minnesbilderna från kvällen som föregick den. Kanske var det för att jag var i färd med att flytta till Stockholm för gott och ville minnas Uffes legendariska fylleslags-etta ovanför dåvarande Hemköp. Få med mig the full experience en sista gång.

Ledbruten under en filt på en kall och gnekande skinnsoffa, dessutom bakfull som en örn, kvicknade jag icke desto mindre till av att MTV flimrade på tjockteven och det enda namn som ideligen nämndes var Kurt Cobains. Min första syn var fotot av två livlösa ben och inte ens en bakfull örn behövde lång tid att räkna ut vad som hänt.

När jag för en enda gångs skull vaknade upp i någon annans soffa var det då ett jävla sätt att göra det på.

E.B. The Younger @ Nalen Klubb, Stockholm

Foton: Kristofer Hedlund

Han fyllde inte lokalen men han fyllde våra hjärtan. Eric Pulido sjöng för de större massorna i Midlake, ni som kommer ihåg dem. Sjukt egentligen, när kom deras senaste platta Antiphon? För fem-sex år sedan?

Den gången var Berns fullt.

Ikväll är vi inte ens hundra som ser Pulido uppträda som E.B. The Younger, ett egentligen illa valt artistnamn. “Är det en rappare?”, frågar någon.

Mellansnack kan ibland vara obefintligt, ospontant och opersonligt, men här är det varmt och fyllt av självdistans. I alla händelser hör vi valda guldkorn från hans soloalbum, Midlake, BNQT-projektet och några covers på John Grant, Rufus Wainwright och avslutningsvis Harry Nilsson. Där har ni tvärsnittet. Ett jädra fint tvärsnitt.

För er som annars undrar hur det står till med Midlake berättar Pulido i logen efteråt att de skrivit en hel del låtar, alla är väldigt sugna på att göra något igen och – inte minst – att även avhopparen Tim Smith har varit involverad. Åtminstone så länge han slipper vara med i frontlinjen och turnera.

Sedan går jag mot utgången. Knappt hundra pers har fått en bra kväll. Midlake är på gång igen. E.B. The Younger värmer mat i micron.

Fint ändå, på sitt sätt.

Mariee Sioux “She Knows White”

Mariee Sioux “She Knows White”: Hennes fullständiga namn är Mariee Sioux Soboyna och hon härstammar från såväl amerikansk ursprungsbefolkning som Östeuropa och hon sjunger sånger som om hon hade klättrat nedför stammarna på Buffy Sainte-Maries eller Joni Mitchells släktträd.

Show Me The Body “Madonna Rocket”

Show Me The Body “Madonna Rocket”: Hemma i NYC ligger de här sludgepunkarna ständigt i luven på polisen som stoppar deras underradarn-spelningar när de protesterar mot att rockklubbar stängs för att ge plats åt lyxlägenheter. För att ge kidsen som inte fyllt 21 en möjlighet att uppleva levande musik på riktigt flyttar de ofta ut sina spelningar på gatorna. Inte sällan är skillnaden mellan moshpit och krigszon hårfin.

Första gången de spelade i London var ljudet så satans högt att en uppsättning av Hamlet i en intilliggande teater nästan fick avbrytas. Samma kväll brände de Union Jack under en bro och en bild som förevigade denna happening på NME’s Instagramkonto sköljdes över så av hatkommentarer att bilden togs bort för husfridens skull.

Helvete vad jag skulle vilja uppleva dem och den här låten. Helst från ett hörn av lokalen, då.

Marvin Gaye “You’re The Man”

Alla dessa fantastiska “lost albums” som plockas upp ur byrålådan, dammet blåses av och allt är bara ren fröjd. Let’s Get It On var definitivt en helt annan uppföljare till What’s Going on, av olika skäl, men det hade inte gjort ont med You’re The Man heller. Skönt att få höra den i ett stycke, så här 47 år senare.

%d bloggers like this: