Skip to content

Popaganda 2017: Jonathan Johansson

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Jonathan Johansson på Popaganda

Lördag 2 september

Betyg 3 av 6

Det är då en himla tur att musiken finns som konstform. Särskilt för de som har så infernaliskt svårt att låta allt kanaliseras ut via kroppsspråk och tal. Jonathan Johansson är inte den som lattjar runt i onödan, det känner alla till. Inte minst sedvanligt körsjungande systraduon VAZ som mot slutet av spelningen försöker reta igång den trulige skåningen, väl medvetna om hans olust till spex. Det går sådär. Vi talar ändå om en person som vid ett tillfälle går fram till det orangemålade mickstativet för att säga ”ja, ja” som mellansnack.

Johansson drar fingrarna genom sin tjocka kalufs, förmodligen i en helt omedveten poetisk accentuering, och sjunger inledningsfrasen ”Du har din hand i mitt hår…” i Stromboli Brinner. Har man för avsikt att omgärda sin konst med ett romantiskt skimmer är hälften vunnet redan när den omnämns, den italienska vulkanön som symboliserar kärleksolycka galore ända sedan Ingrid Bergmans rollfigur Karin rusade uppför sluttningen för att göra slut på sitt miserabla äktenskap.

Ibland när jag lyssnar på Jonathan Johansson tänker jag att ”snyggare musik än så här går väl knappast att göra?”. Jag älskar de väl avvägda arrangemangen, de inplacerade små detaljerna, det återhållsamma svänget. Men det är som om han satt en fasad framför sig, en osynlig mur ingen annan släpps igenom. Allt hade tjänat på om den intressanta person musiken blottar kunde visa sig lite oftare.

Befriande nog rämnar fasaden en smula i absolut sista skedet när Johansson tänkt köra en äldre låt men blir varse om att tiden håller på att rinna ut. Ställd inför faktum går han direkt på publikfavoriten Sommarkläder. I brådrasket glömmer han bort att sätta sitt capo på gitarren vilket resulterar i oförstående blickar från bandet när de inser att förinspelade keyboardslingor lindrigt sagt inte kommer att låta särskilt bra om de startas. Johansson löser det dock smidigt med att tajma in den påtvingade tonartshöjningen efter första versen.

Man är inte mer än människa. Inte ens Jonathan Johansson.

”Påtvingade tonartshöjningen …”. Det ni.

Popaganda 2017: alt-J

Foto: Ludvig Gropp

Av Tommy Juto för GAFFA.

alt-J på Popaganda

Lördag 2 september

Betyg 5 av 6

2012 hade jag haft en period av att vara både MP3- och Spotify-vägrare. En idealist som skulle ha ”skivomslag som gick att ta på och läsa”. En envis jävel, helt enkelt. Allt sprack när jag köpte ny dator och samtidigt insåg att det fanns en herrans massa CD för utlåning i det lokala biblioteket och de kunde rippas på nolltid med den uppgraderade utrustning. Så mycket för den idealismen, men man är inte mer än människa.

När sedan Spotify placerades i mobilen gick det inte längre att hålla emot. Världen låg öppen, bara att plocka den och lägga i sin hand. Efter det tittade jag aldrig bakåt. Nysläppt musik blev det viktigaste i livet, det fanns inte längre några begränsningar. Ett av de album jag upptäckte det året tack vare att dammluckorna stod på vid gavel var An Awesome Wave av Alt-J. Äntligen ett nytt band som lät intressant och oberäkneligt. Som försökte göra något ingen annan gjorde. Som sket i bifallet och istället fokuserade på skapandet.

Det som hänt sedan dess är att britterna både utvecklats och invecklats. This Is All Yours fortsatte förvisso mer eller mindre där föregångaren slutade, men årets habila Relaxer låter deras progressiva sida få mer spelrum. Så även deras liveframträdande, i viss mån. Efter en fin inledning på en spelning som genomgående förgylls av en rasande vacker ljusshow hamnar trion i en liten svacka där det monotona, segdragna tar över. Interaktionen mellan Joe Newmans och Gus Unger-Hamiltons röster som normalt sett är den viktiga grundpelaren går för en stund lite på tomgång.

Från Every Other Freckle vänder intresset dock tillbaka igen och slutspurten är oantastlig: MatildaTaroFitzpleasure, den smittsamt swampiga Left Hand Free och avslutande Breezeblocks. Lejonparten tagen från just fem år gamla albumet An Awesome Wave, ni vet. Därmed inte sagt att det gått utför sedan dess. Men ska man ha en ryggrad i ett liveset kan den lika gärna tas därifrån.

Varje morgon jag kan vakna och konstatera att det finns band som Alt-J är det med tryggheten i att jag åtminstone aldrig kommer att hamna i ett läge där musik blir tråkigt. Och att samtidigt ha vetskapen om att när jag själv är tom i sinnet och inte har en aning om vad jag ska lyssna på så kommer svaret alltid att finnas hos Alt-J. Bekräftat ikväll.

Popaganda 2017: Astrid S

Foto: Ludvig Gropp

Av Tommy Juto för GAFFA.

Astrid S på Popaganda

Lördag 2 september

Betyg 2 av 6

Räknat i antal streams är Astrid S en av Popagandas allra, allra hetaste artister. Senaste singeln Think Before I Talk (som här får sin världspremiär live) snittar under första veckan efter release nästan en miljon spelningar dagligen. Läppja på den siffran. Inte många kommer i närheten ens med sin största hit. Vilken betydelse nätverkande har för populariteten ska vi låta vara osagt, men det är en anmärkningsvärd skara samarbetspartners hon rackat upp senaste åren sedan klivet in i rampljuset genom sin medverkan i norska Idol. Anknytningen till succéserien Skam har heller inte gått någon förbi.

Ändå är det väl inte så att det direkt är tjurrusning till åskådarplats för att se norskan uppträda i vad hon själv antyder vara något av hennes andra hemstad, även om det givetvis fylls ut efterhand och många är där för att se henne. Live händer inte mycket som är särdeles anmärkningsvärt. Låt för låt ur den förhållandevis blygsamma katalogen avverkas och sanningen är att det är ganska tråkigt, även om jag alltid uppskattar när en låtskrivare berättar hur hon skrev varje låt. Such A Boy och Breathe var klart bäst på förhand och är klart bäst även i efterhand.

Det märks att livet leker för 20-åringen från Trøndelag, för humöret är det sannerligen inget fel på. Tror jag det när man nästan kan höra streamingräkneverket ticka någonstans i bakgrunden. När hon berömmer den handfull dansande själar som böjer lätt på knäna i takt med musiken genom att säga att publiken i Sverige är mycket bättre än i Norge är det ett lättgenomskådat försök till publikfrieri. Så jädra bra är vi inte. Vi är tråkiga. Eller så är det showen som är för tråkig. Same same.

Popaganda 2017: Hurula

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Hurula på Popaganda

Fredag 1 september

Betyg 4 av 6

Uppsnappat i myllret under folkvandringen på väg från Stora till Lilla Scenen: ”Kom, vi går och ser Hurula. Han ska tydligen vara bra live”. Jo tack, det är inget löst rykte någon hittat på bara för att.

Med solodebuten Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss Förbörjade karriären ta sjumilakliv i likhet med de karakteristiska steg han tar härs och tvärs över golvet under sina spelningar, från de mindre klaustrofobiska klubbarna till de större festivalerna.

Utmaningen att få med sig röjet – den täta stämningen som ett begränsat utrymme liksom kramar fram – till de större estraderna är inte den enklaste. Särskilt inte med blandad festivalpublik. Hurulafansen är i alla fall på plats och bidrar med sitt: nävar i luften i takt med de fräsande outsiderfraserna. Bandet låter aldrig det eviga gitarrgnisslet dö ut, inte ens mellan låtarna. Det är som att det är en ljudslinga som ligger loopad i bakgrunden. Mot slutet rycks allt fler med i de effektiva gitarriffen och kampsångsrefrängerna så att allsången under 22 når hela vägen längst bak.

Varje generation behöver sina anthems. 90-talet hade Kent. 00-talet hade Håkan. 10-talet har Robert.

Popaganda 2017: Säkert!

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Säkert! på Popaganda

Fredag 1 september

Betyg 5 av 6

Usch, så tjatigt det börjar bli. Det eviga hyllandet av de där förbaskade sångtexterna Annika Norlin skriver. Som är så lätta att kära ned sig i. Lätta att känna igen sig i. Lätta att identifiera sig med. Lätta att vilja vara en del av fast ändå inte. Svåra att inte älska villkorslöst. Så det där tjatet får nog gärna fortsätta ett tag till.

Inledningsvis tampas Säkert! med störande ljud från Joys oavslutade spelning på Lilla Scenen, ett irritationsmoment som någon naturligtvis borde ha avstyrt med lite enkel kommunikation. De lugna låtarna i början gör oss dessutom påminda om att inflygningen mot Bromma flygplats lite väl hörbart kan sätta sin prägel även på markförlagd verksamhet. Största orosmolnet den här kvällen för Norlin själv är dock att hon har en krånglande hals, men även om hon nuförtiden fördelar ut en hel del sång till andra är det inte så att problemen direkt märks av. Showen måste fortsätta. Särskilt som det är sista spelningen för sommaren.

Det här blir en timme som inte bara bjuder på förstklassig underhållning utan i mångt också handlar om ställningstagande och ansvar. I Alan Walker-covern Det Är Inte Bara Jag jublas det över kampen mot det ”bruna virus som sprids som en löpeld” och när predikstolen bokstavligen åker fram under Fredrik blir det brandtal både under låten och i det påföljande mellansnacket när Norlin med eftertryck uppmanar alla att vara ”varandras armé” och inte bara passivt se bort när sexuella ofredanden sker i vår omedelbara närhet utan att istället ta fajten. Handskarna är kastade. Och inför första extranumret Dansa, Fastän åker skorna, om än mer för att ge lite otyglat svängrum på scen åt ett par sprittande Östersundsben.

Allt är egentligen redan sagt om Annika Norlin som berättare och sångtexternas innehåll. Jag skulle däremot vilja tillägga att en stor del av lockelsen med Säkert! handlar om allt hon hittills inte berättat. Den där kittlande tanken på vilka tankar i hennes huvud som fortfarande inte omsatts till sång och melodi.

Jag är faktiskt inte helt säker på att jag vill veta heller. Somliga skattkistor håller nyfikenheten bäst vid liv i form av ett X på en luggsliten karta.

Popaganda 2017: The Vaccines

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

The Vaccines på Popaganda

Fredag 1 september

Betyg 4 av 6

Fan. Man skulle ha blivit rockstjärna, så enkelt som det verkar. Bara att följa ett framgångsrikt recept, liksom. Lite som The Vaccines. Ingen kan klandra den multinationella, Londonbaserade kvintetten för att krångla till det i onödan, den saken är klar. Korta, snabba låtar med snärtiga refränger. Lättmemorerade textsnuttar, inte minst några ”oh-oh-oh-oh-oh-oh-oh” eller ”oooh-weee-oooh”. Stadiumindien de bitvis flörtar med har en benägenhet att alldeles för ofta vara lika osexig som, säg, funkmetal – allra mest så på skiva – men de lite ruffigare elementen i The Vaccines arsenal räcker för att ha överseende med det när allt finns livs levande framför en.

Justin Young, för kvällen iförd glansig röd jacka och Adidas-träningsbrallor med hål vid höger knä, är en frontman väl införstådd med värdet av ett inlevelsefullt kroppsspråk. Det i kombination med de där svårt smittande, söndernötta hookarna är knappast revolutioner i någons huvud, men på något outgrundligt sätt funkar det väl så bra utan att bli tråkigt. Ett band som sjunger om att aldrig kunna bli Frankie Avalon eller vars främsta låt heter Post Break-Up Sex kan aldrig bli det.

Inga belägg finns egentligen för att något varken skulle vara enkelt eller att The Vaccines skulle vara särskilt viktiga att bevara för eftervärlden, men den här dagen hade man inte velat vara utan dem. Och det är ändå här och nu som betyder något. Så enkelt är det.

Way Out West 2017: Lisa Hannigan

Foto: Tony Söderström

Av Tommy Juto för GAFFA.

Lisa Hannigan på Way Out West

Lördag 12 augusti

Betyg 5 av 6

Jag trodde aldrig den dagen skulle komma då jag irriterade mig på att Linnea Henriksson orsakade störande oljud, men så hade jag inte förutsett hur hennes spelning på Azalea-scenen en bit bort skulle överlappa Lisa Hannigans dito i Linnétältet.

Hannigan som växlar från a cappella till elektronisk folkrock hade gärna fått vara ostörd när hon är som mest lågmäld. Den sakrala stämningen tjänar inte på dunket från poptrummor i den alltför nära fjärran. Inom kort avslutar gudskelov Henriksson och fokus kan hundraprocentigt läggas på den älvliknande irländskan, som efter att ha avslutat fina singeln Undertow briljerar med att sjunga en strof ur låten baklänges, något hon tvingades lära sig i samband med inspelningen av videon.

Hon kan sägas förvalta den fina irländska folkrocktraditionen Mellow Candle och många andra en gång gick i bräschen för, fast i modern tappning. Sångmässigt påminner anslaget stundtals om Joni Mitchells. Hennes liveset vinner förtjänstfullt på att hon skiftar mellan gitarr, mandolin och harmonium och det blir periodvis knäpptyst inne i tältet trots att det är nästan fullbelamrat av folk som söker skydd från hällregnet som dessutom smattrar mot duken. Få röster kan trollbinda till den graden.

En väninna brukar hävda att eftermiddagskonserterna i Linnétältet aldrig sviker. Inte heller Lisa Hannigan den här dagen.

Way Out West 2017: Regina Spektor

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Regina Spektor på Way Out West

Lördag 12 augusti

Betyg 6 av 6

När amerikanska Paste Magazine 2006 publicerade en förteckning över de 100 bästa då levande låtskrivarna var det såväl ett – åtminstone mestadels – rättvist urval som ett erkännande för inte bara de mest självskrivna utan även en rad mindre högprofilerade namn. Samma år släppte ryskamerikanska Regina Spektor sitt andra album Begin To Hope och var väl i ärlighetens namn lite för färsk för att inkluderas.

Några album senare är hon otvivelaktigt längre kommen. Extraordinärt sinne för komposition i kombination med förmågan att engagera storpublik som estradör är knappast någon självklarhet, men här bottnar det i hur hon tidigt i karriären tog sig an spelningar var som helst i New York och fick anstränga sig för att vinna till sig uppmärksamheten. Att under 70 minuter packa in så stort innehåll utan att behöva ta till en massa ljusshower och projiceringar kännetecknar inget annat än en begåvning långt över de vanliga lallarna.

Ändå bekänner hon att hon egentligen inte kan spela gitarr när hon hänger på sig den för att ensam köra lo-fi-versioner av Bobbing For Apples och That Time på i princip endast bassträngarna, ett tillkortakommande som snarast bara fyller ett naturligt segment i showen.

Man bara kapitulerar för Spektors spelglädje och avväpnande sätt att kommunicera. Hela tiden närvarande och i personlig direktkontakt med var och en av de tusentals åhörarna.

Egentligen finns bara en sak som är bättre än att vara en av vår tids bästa låtskrivare: att vara det och samtidigt vara en av vår tids bästa underhållare.

Utan att ha räknat antalet vet jag att några luckor har uppstått i den där förteckningen Paste gjorde över de bästa levande låtskrivarna. Om en uppdatering är aktuell råder inga som helst tvivel om att Regina Spektor kommer att fylla en av dem.

Way Out West 2017: Oskar Linnros

Foto: Robin Andersson

Av Tommy Juto för GAFFA.

Oskar Linnros på Way Out West

Lördag 12 augusti

Betyg 3 av 6

Horisontalregnet är ett faktum när Sundbybergs store son sparkar igång showen många av besökarna tycks ha väntat på, frånsett då Lana Del Rey senare på kvällen. Oskar Linnros ställer sig framför havet av regnrockar och ponchos som tvingat sig ut i ruskvädret enkom för att se honom.

Som en av landets mest populära artister är han naturligtvis ett av festivalens största dragplåster. Dessutom är han mitt i en period av skivsläpp där EP:n Väntar kom i maj i år och fortsättningen Väntar På kommer om några veckor. Från den spelar han två låtar varav den ena, Överallt, görs i duett med körsångerskan Daniella. Inget tyder på att Väntar På kommer att gå något annat öde till mötes än skivorna han släppt tidigare, vare sig vad gäller uttryck eller popularitet. Det blir lite så, ingen förväntar sig något annat, vilket kan tyckas lite orättvist eftersom hantverket bakom förmodligen har krävt sitt.

Det måste vara en ynnest att förfoga över ett så tajt och stadigt band och även om jag gissar att Seinabo Sey själv skattar sig lycklig över den goda relationen med Linnros tror jag nog att den sistnämnde också myser rätt gott över att kunna ta in henne som gästartist i Psalm För Skolgårdar. Ett sju år gammalt göra-slut-anthem som Från Och Med Du är fortfarande odiskutabelt den stora pjäsen i spelningen och lockar till dans så regnet yr runt regnrockarna.

Mellansnacket nyttjas till små brandtal light, om exempelvis musikkritiker: ”jag får alltid dåliga recensioner”. Där kom den Doc Martens-kängan, ja. Mest talas det om rädsla, hat, drömmar och annat. Man får känslan av att han vill lägga en varm hand över en skock herrelösa hundar som våta och kalla står och blänger sorgset på honom. Han gör oss trygga, ser varsamt till att vi förblir i vår komfortzon och ingjuter styrka i de mest uppgivna av själar. Fint så, om någon känner sig bättre till mods av det.

Just feelgood-begreppet ligger nära till hands, men det blir lite väl mycket strykning medhårs för att riktigt gripa tag. Samtidigt är det till stor del förklaringen till varför hans musik går hem i så många läger. Och mer än så begär inte de dansande regnrockarna.

Way Out West 2017: Sabina Ddumba

Foto: Jakob Ekvall

Av Tommy Juto för GAFFA.

Sabina Ddumba på Way Out West

Fredag 11 augusti

Betyg 3 av 6

Med ett ynka album under armen har Sabina Ddumba raskt blivit en av de största svenska artisterna vilket tydligt framgår sett till den stora publiktillströmningen. När Ddumba debuterade 2014 med stämningsfulla balladen Scarred For Life och sedan föjde upp med hitsen Not Too Young och Effortless var det som att hon fyllde ett tomrum inom svensk soul ingen visste fanns.

Albumet Homeward Bound utgick från traditionell soul och tog influenser från en rad genrer: R&B, reggae, salsa, funk och pop. Det är ungefär så det ser ut live också. Inledande Did It For The Fame är en bra öppning med sitt Motown-flörtande som svänger både åt vänster och höger.

De nämnda singlarna Scarred For Life, Not Too Young – där Ddumba gästas av Janice – och Effortless är låtar som är helt outstanding och samtliga håller riktigt hög kvalitet. Tveklöst eftermiddagens höjdpunkter. I övrigt har allt en tendens att sakna det där som riktigt griper tag, något som blir än tydligare när tiden är kommen för världens bästa blåsriff i en cover på Curtis Mayfields Move On Up. Lite som det faktiskt kan vara i det här skedet i en karriär. När det finns ytterligare alster av samma kaliber som topptrion blir det riktigt intressant att följa henne. Star quality har hon redan.

%d bloggare gillar detta: