Olle Ljungström “Norrländska präriens gudinna”, 1995
Den här låten handlar inte om Norrland. Den handlar om Stockholm. Ni kommer snart att fatta varför.
Jag bor i Stockholm, och har gjort det sedan 1994. Det börjar bli många år nu. För en som är uppvuxen i norra Sverige så ter det sig lite underligt, men dock alldeles vanligt, att mer än halva Sveriges yta reduceras ner till ett generellt begrepp. Jag har aldrig hört någon baka ihop göteborgare, gotlänningar och skåningar som götalänningar. Svealand och Götaland existerar helt enkelt inte, mer än på väderkartan på TV.
Samtidigt börjar man bli van. Och ”norrlänningar” kan vara ganska inskränkta också. Men skit samma, när Olle Ljungström sjunger ”Norrländska präriens gudinna” på sin bästa typiska ståkkålmska, så gör han det ändå älskvärt på något vis. Man kan egentligen bortse från att Norrlands invånare mest bor i städer. Om Olles bild är att dom bor på prärien(var finns det en sån?) så går väl det bra.
Och det är därför den här låten handlar om Stockholm, inte om Norrland. Om ståkkålmares stereotypa bild av landsdelen. Jag kan dessutom inte sluta lyssna på låten, mycket tack vare Olles fina dialekt(har det någonsin uttryckts om ståkkålmska?) och hans sångtext, som är så enkel att man tror han tagit till nödrim. Men lyssna noga så hör du att det faktiskt inte är så.
Ett extra plus i kanten för ”Let’s spend the night together”-körerna, men också för Sven-Ingvars-texten:
Vi hade lämnat Östersund
På väg mot norr mot en lycklig stund
Stog hon där
Och hela bilen var kär
Vi började titta under lugg
Av vad som sas
Hörde ingen ett dugg
För hon var där
Och hela bilen var kär
Bland älgar och skog
Våra hjärtan dom slog
För den norrländska präriens gudinna
Hennes ögon, vi log
Och hon tog och hon tog
Hon var den norrländska präriens gudinna
Vi slog upp tältet vid en sjö
En plats så vacker att man kunde dö
Hennes blick när hon log
Vi kunde aldrig få nog
songsforwhoever.com 