Skip to content

Way Out West 2017: Sabina Ddumba

Foto: Jakob Ekvall

Av Tommy Juto för GAFFA.

Sabina Ddumba på Way Out West

Fredag 11 augusti

Betyg 3 av 6

Med ett ynka album under armen har Sabina Ddumba raskt blivit en av de största svenska artisterna vilket tydligt framgår sett till den stora publiktillströmningen. När Ddumba debuterade 2014 med stämningsfulla balladen Scarred For Life och sedan föjde upp med hitsen Not Too Young och Effortless var det som att hon fyllde ett tomrum inom svensk soul ingen visste fanns.

Albumet Homeward Bound utgick från traditionell soul och tog influenser från en rad genrer: R&B, reggae, salsa, funk och pop. Det är ungefär så det ser ut live också. Inledande Did It For The Fame är en bra öppning med sitt Motown-flörtande som svänger både åt vänster och höger.

De nämnda singlarna Scarred For Life, Not Too Young – där Ddumba gästas av Janice – och Effortless är låtar som är helt outstanding och samtliga håller riktigt hög kvalitet. Tveklöst eftermiddagens höjdpunkter. I övrigt har allt en tendens att sakna det där som riktigt griper tag, något som blir än tydligare när tiden är kommen för världens bästa blåsriff i en cover på Curtis Mayfields Move On Up. Lite som det faktiskt kan vara i det här skedet i en karriär. När det finns ytterligare alster av samma kaliber som topptrion blir det riktigt intressant att följa henne. Star quality har hon redan.

Way Out West 2017: Mac DeMarco

Foto: Robin Andersson

Av Tommy Juto för GAFFA.

Mac DeMarco på Way Out West

Fredag 11 augusti

Betyg 2 av 6

Ni vet, det där med att bjuda på sig själv. Ibland kan det vara något bra. Ibland inte riktigt lika bra.

Personligen gillar jag när det händer något på scenen. När upplevelsen blir till något mer än att några tråkmånsar bara lufsar in och river av den på förhand fastnålade låtordningen, lägger ner instrumenten, vinkar och ler lite pliktskyldigt mot sin publik och mentalt redan förträngt gigget samma ögonblick de kliver in bakom backdropen.

Mac DeMarco har släppt några album nu, varav Salad Days från 2014 vann många lyssnare tack vare attraktiva melodier, ostiga keyboards och de där skinande gitarrslingorna karaktäriserade av Chorus-pedalen. Lika mycket som det alltid tilltalat har jag haft svårt att hitta in ordentligt, därför hoppades jag bli övertygad om låtarnas kraft i dess levande skepnad.

Kanadensaren steppar in som en annan gycklare och är uppenbart inställd på att ha så lattjo det bara går, vilket han också deklarerar genom att berätta hur han somnade för tidigt kvällen innan och det nu sannerligen är dags för party. Solen skiner, de har tidig slot och landsmaninnan Feist spelar senare. Humöret är på topp och den avslappnade stilen är rätt befriande till en början.

En klunk Jameson ur flaskan, sedan är On The Level igång och de första låtarna rullar på fint. Några låtar in hivar DeMarco elgitarren i golvet med motiveringen att den ändå är en ”piece of shit” men ersätter den med sin akustiska och fortsätter utan avbrott. Det blir några klunkar Jameson till. En nedsparkning av en förstärkare känns som en ansats till att vara badass. Keyboardisten Alec Meen faller spontant in i pianoriffet till Bruce Hornsby & The Ranges The Way It Is och övriga hakar på i lite osammanängande coverjam, följt av en marginellt mer ordentlig cover på Vanessa Carltons megahit A Thousand Miles.

Hela akten kan förstås vara en gimmick med medvetet överspel, men det blir alldeles för tramsigt för att vara roligt såvida man inte är en del av bandet. Huvudsaken verkar vara att de har kul i alla fall, vilket accentueras av gitarristen Andy White som högtidligt berättar att hans senaste besök på Max hamburgerrestaurang resulterade i att han bajsade på sig två gånger på tio minuter. Vad kul. *vikermigdubbelavskrattochslårmedhandflatornapålåren*. Eller inte.

Gränsen för när flams och galna upptåg går från lyckat till misslyckat är ofta svår att veta var den går, men det är aldrig så tydligt som när man passerat den. Jag hade gladeligen ägnat fler tecken i den här texten åt något så trivialt som att det trots allt framfördes en del levande musik, men varför skulle jag när de själva är så uppenbart ointresserade av den. Nu återgår jag till albumen igen.

Way Out West 2017: Pixies

Foto: Jakob Ekvall

Av Tommy Juto för GAFFA.

Pixies på Way Out West

Torsdag 10 augusti

Betyg 4 av 6

Jag tillhör de som med en dåres envishet hävdar att musik i grunden är generationsfri. Att alla kan uppskatta allt, oavsett kön, ålder eller annat. Men här kommer jag från Linnétältet och en spelning av en ung popstjärna som Tove Styrke. Till en spelning av medelålders rockstjärnor. Låt oss endast konstatera att det finns demografiska skillnader. Entusiasmen är behjärtansvärt nog densamma hos respektive fans.

När jag först ser de slitna instrumenten blir jag full i skratt. Black Francis gitarr är prydd av skavanker från åratal av turnerande. Sentida basisten Paz Lenchantin bär en elbas som ser ut att ha gått i klinch med en svarv och kommit undan med blotta förskräckelsen.

Åldern och fysiken hos både publik, band och redskap till trots, det är fortfarande ingen som avgrundsvrålar ”aaaarrgh” som Francis. Joey Santiago är Mr Cool själv, elegant klädd i kostymväst och smäck. Åldermannen David Lovering må alltmer likna K-G Bergström, men bankar fortfarande förtjänstfullt på där bakom trumsetet under kontinuerlig ögonkontakt med Lenchantin som i sin tur halva tiden står med ryggen mot publiken med undantag för sina sånginsatser.

Låtmaterialet lider inte av några som helst ålderskrämpor, men det gäller att inte göra det alltför lätt för sig. Pixies betydelse för alternativrocken kan inte underskattas. Ger det dem då rätt att göra vad fan de vill? Ja, det gör det. Och det gör de.

Visst, det är inga främlingar till låtar de spelar under första tre fjärdedelarna av kvällen, men det är många som inte skulle platsa på en tio-i-topp över fansens favoriter. Gissa hur mycket Bostonkvartetten skiter i det? Avsevärt.

De blixtrar till folks glädje stundtals till med HeyWave Of Mutilationoch Monkey Gone To Heaven, men kväser effektivt den begynnande euforin med att i nästa ögonblick spela Vamos eller Um Chagga Lagga. En del åskådare börjar faktiskt lämna, men de ser inte ut att tillhöra ursprungsfansen om vi uttrycker det så.

Exakt här står det klart att i det här skedet av konserten avgörs vilken approach man måste ha till ett band som Pixies. De ska vara svårfångade. De tar själva inga fångar. Man måste lida lite innan man får leva lite. De som inte har fattat den grejen är också de som lämnar. Vill man verkligen kunna skörda frukterna från Bostons finest får man fan inte vara rädd för att skita ner sig.

Därför blir också avslutningen en gyllene nostalgitripp med DebaserWhere Is My Mind? och Neil Young-covern Winterlong för de som hade tålamod att på vägen kanske inte få exakt den låtlista de önskat.

Vilken belöning ändå. Ha! Ge upp för tidigt och gå ni bara. Era jädra medgångssupportrar där.

Way Out West 2017: Tove Styrke

Foto: Robin Andersson

Av Tommy Juto för GAFFA.

Tove Styrke på Way Out West

Torsdag 10 augusti

Betyg 4 av 6

”Imponerande” är fel ord. Alldeles för nedlåtande – alldeles exakt på det sätt hon avsåg med albumtiteln Kiddo. ”Beundransvärt” är nog snarare ordet jag söker. Sättet på vilket Tove Styrke skapat och skapar en karriär är alldeles enastående och ett bevis för hur lyckat det faktiskt blir om en artist får utrymme att utforska sin egen talang och kreativitet utan en massa ”rådgivare” och andra småpåvar som inte kan ett skit om att göra musik man själv vill stå för.

Kvällens spelning i Slottsskogen var årets enda från den erfarna 24-åringen som är mitt uppe i arbetet med sitt tredje album. Hon visar upp en påtaglig glädje över att vara på scen med sitt bekanta rörelsemönster där hon återkommande vickar distinkt fram och tillbaka med axlarna i takt med musiken.

Det är som bekant något speciellt med artister som vägrar gå den förväntade vägen. Inte minst när de erhåller framgångar på egna premisser. Styrke radar med blott två album i ryggen upp ett flertal nummer där jublet stiger över medel. Då vägrar hon ändå spela exempelvis singelhitten White Light Moment från det första självbetitlade, men så har hon också omnämnt det albumet som sin ”skolgång”. Jämförelser – i positiv mening – med Robyn har varit oundvikliga, dels på grund av ovan nämnda artistiska integritet, men också för sin liknande typ av futuristisk pop; ett lustigt begrepp i sig, sett till hur den i allra högsta grad existerar här och nu.

Kiddo utgör förstås ryggraden i det här livesetet, men inte mer än att det finns utrymme för ett par helt nya låtar som tillsammans med vårsläppet Say My Name indikerar den färdväg hon nu stakat ut. En mer inåtvänd, emotionell kartläggning. Alltjämt med ett fräscht sound. I en av låtarna vars titel jag inte uppfattar – låter hon sin röst gå upp i dess ljusaste register, vilket öppnar upp en dimension ytterligare.

Tove Styrke vet var hon har sin publik och de vet var de har henne. Kanske får hon därför helt enkelt leva med att folk mestadels vill festa och dansa eftersom de har svårt att hålla snattran när de egentligen borde begripa att de annars missar en rätt fin ballad som Who’s Got News.

Way Out West-framträdandet var måhända en punktinsats, men en viktig sådan. En påminnelse om en spännande artists fortsatta existens och en teaser för vad som komma skall.

Way Out West 2017: Angel Olsen

Foto: Nora Cederin

Av Tommy Juto för GAFFA.

Angel Olsen på Way Out West

Torsdag 10 augusti

Betyg 3 av 6

“Hurts to be around you …” sjunger hon i Give It Up och även om det inte har ett endaste dugg med publiken att göra kan frasen få utgöra en metafor för Angel Olsens sinnesstämning dessa dagar. I sociala medier har hon på sistone uttryckt tendenser till utmattning orsakat av intensivt turnerande med dålig sömn. Här ges dock inte upp, men heller inte allt.

Inramningen är svår att inte älska. Olsen, som seglar med tydlig artistisk identitet fram på svallvågorna från fjolårets hyllade My Woman, har med sig ett unisont grått kostymerat kompband vars färger utgör skarp kontrast till den ljusa byxdress hon själv bär. Inledningsvis strular dessvärre ljudet en del och fingrar pekar frekvent upp och ner i riktning mot ljudteknikern innan de hittar hem.

Shut Up Kiss Me blev för många en favorit förra året men är atypisk för amerikanskans katalog. Kanske är det därför hon gör det aningen ovanliga valet att lägga den och de mer upptempo numren under första halvan av sitt set för att avsluta med fyra lugna. Lite som för att ta publiken tillbaka till det hon står för allra mest. Det gör hon faktiskt rätt i, för det fungerar väl så bra. De stämningar som byggs upp i skiftningarna mellan lugn och kulm kommer tydligare fram live än på skiva och den där skeva, oroliga rösten håller uppmärksamheten på tå.

Kanske hade en mindre energidränerad Angel Olsen höjt den här tillställningen några snäpp. Kanske hade hon det inte. Så länge hon orkar i den här lägstanivån är det helt okej ändå. Att ställa in hade trots allt varit många resor värre.

Albumrecension för GAFFA: The New Pornographers “Whiteout Conditions”

Av Tommy Juto

LÄNK TILL MIN RECENSION AV ALBUMET FÖR GAFFA.

Albumrecension för GAFFA: Future Islands “The Far Field”

Av Tommy Juto

LÄNK TILL MIN RECENSION AV ALBUMET FÖR GAFFA.

Albumrecension för GAFFA: Depeche Mode “Spirit”

Av Tommy Juto

LÄNK TILL MIN RECENSION AV ALBUMET FÖR GAFFA.

Albumrecension för GAFFA: Feivel “My Mind And The Thunder Sky”

Av Tommy Juto

LÄNK TILL MIN RECENSION AV ALBUMET FÖR GAFFA.

Albumrecension för GAFFA: Son Volt “Notes Of Blue”

Av Tommy Juto

LÄNK TILL MIN RECENSION AV ALBUMET FÖR GAFFA.

%d bloggers like this: