Albumrecension: Beady Eye “BE”, Betyg 2/5

10 Jun, 2013

The Soundtrack Of Our Lives har lagt av. Beady Eye har kommit med nytt. Jag vet inte om det säger något egentligen, men tillräckligt för att man kanske ska börja fundera lite över hur det ska gå nu. Liam Gallagher, Andy Bell, Gem Archer och Chris Sharrock ska ha all heder för att man inte utger sig för att vara något pseudo-Oasis efter Noel Gallaghers avhopp för några år sedan, även om det måste ha varit både enkelt och frestande. Det finns band som kommit undan med tredubbel omsättning av medlemmar och ändå dragit publik till en sommarfestival eller tre. Istället döpte kvartetten om sig till Beady Eye och fortsatte göra än mer retrofierad, halvpsykedelisk klassisk rock.

Min ingångshållning till deras andra album BE var minst sagt kluven. Man vill inte ha förutfattade meningar, men det är svårt att bortse från det förgångna hos någon som var världens arrogantaste frontman i världens arrogantaste band. Utan den en gång så förbehållningslöst hyllade Noel och hans popmelodier kunde allt ha blivit ett stort bakslag, fast med tanke på hur bakslaget redan drabbat Oasis det sista decenniet – för att inte säga ända sedan What’s The Story… – var det rent av större chans att det nya bandet skulle lyckas än tvärtom. Fallet hade redan påbörjats och pågått under flera år tidigare.

Ett visst mått av inledande skepsis kommer dock av sig när jag börjar lyssna igenom albumet. Visst, det är referenser till The Zombies(“Second Bite Of The Apple”), The Who(”Face The Crowd”) et al. Då har vi inte ens berört hur förhäxad Liam måste vara av John Lennon(”Ballroom Figured”, ”Soul Love”), men hand upp, den som förvånas över det. Soundet är 60-tal genom 70-tal, och låtarna håller faktiskt högre klass än man kunde ana, åtminstone några. Mitt förtroende för Andy Bell har alltid varit…eh, låt oss säga lite större, än för Liam, men gaphalsen komponerar faktiskt inte så dumt, som den småbittra hälsningen till Noel, ”Don’t Brother Me”, ”Soul Love” och avslutande episka ”Start Anew”.

Detaljrik produktion med blås, lägereldsshakers, gnistrande akustiska gitarrer och komprimerade trummor kan hur som haver inte täcka upp för den största bristen: Noel Gallagher. Likt en britpopens Per Gessle, skrev han inte låtar med budskap, åsikter, personlighet eller intimitet. Men han skrev dom med det mest elementära inom populärmusiken: refränger. Och han är inte en del av Beady Eye, det kan vi konstatera.

Även om BE troligen får ett öde som blott en suddig parentes i den allmänna medvetenheten ska vi skatta oss lyckliga över att det låter som det låter. Det kunde ha varit värre. Mycket, mycket värre.

PS. Bonusspåren på deluxeutgåvan av albumet är bäst. Bara en sån sak. Lyssna på ”Back After The Break” och ”Off At The Next Exit” så får du höra. DS.

Bästa spår: ”Soon Come Tomorrow”, ”Soul Love”, ”Don’t Brother Me”