Skip to content

Albumrecension för Kulturbloggen: Foxygen ”…And Star Power”, Betyg 3/5

11 oktober, 2014

Av Tommy Juto

Recension skriven på uppdrag av Kulturbloggen.

Ryktet om konceptalbumets död är betydligt överdrivet. Med detta sagt, tro nu inte att vi ska få se en ny boom i genren. Trots allt lever vi i digitalåldern, där musik konsumeras med ljusets hastighet och glöms bort igen med densamma. Men desto större chans att de album vi får höra och upptäcka, som …And Star Power, kommer att bli ihågkomna.

För ett och ett halvt år sedan gav Foxygen, med Sam France och Jonathan Rado i spetsen, ut den hyllade We Are The 21st Century Ambassadors Of Peace & Magic. Efter det förvandlades bandet till en dokusåpa: Sam Frances oberäkneliga scenpersonlighet som slutade med ett brutet ben i Minneapolis, osämja mellan Rado och France, beskyllningarna av turnémedlemmen(och Frances flickvän) Elizabeth Fey att vara en Yoko Ono. Rado och trummisen Shaun Fleming skiftade fokus till var sitt soloalbum. Föga trodde vi att Foxygen någonsin skulle göra musik igen. I viss mån fick vi rätt i det. För en stor del av …And Star Power skulle av många inte betecknas som musik, utan snarare som kosmiska störningar eller nåt.

För ett antal år sedan köpte jag Todd Rundgrens A Wizard, A True Star som lovordats av förståsigpåare genom historien. Först förstod jag ingenting. Sedan förstod jag att man inte ska förstå så jädra mycket, bara känna efter om man tycker det man hör är intressant eller inte. Lite som med …And Star Power, som jämförs med Rundgrens album. Meningen är inte att man ska greppa saker och ting, utan låta sig underhållas på Foxygens villkor, sedan är det upp till var och en om så blir fallet. Jag tänker inte lovorda …And Star Power, för valda delar av albumet stryker jag direkt. Andra delar väljer jag däremot att njuta till fullo av, för i sina bästa stunder hävdar den här skivan att neo-psykedelia en gång härskade på jorden, att The Olivia Tremor Control och Elephant 6-kolletivet var kungahus, och att radiohits inte nödvändigtvis gick att sjunga med i.

Minns ni vad Radiohead gjorde efter dundersuccén med OK Computer? De kunde bara ha använt samma framgångsrecept inför uppföljaren, men istället gav de ut Kid A, och alla stod vi runt högtalarna och såg ut som fågelholkar. Författaren Nick Hornby betraktade Kid A som ”kommersiellt självmord”. Men albumet visade inte bara att Radiohead vägrade spela efter någon annans taktpinne, utan också att man var kapabla att utveckla sin musik och, icke desto mindre, folk som lyssnade på den.

Med …And Star Power utmanar och uppmanar Foxygen dig att utvecklas tillsammans med dem. En möjlighet du inte bör försitta, vad du än får ut av den.

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: