Intervju: Tom Levin – “Skriva positiva texter har visat sig vara väldigt svårt!”
Idag släpper svenske sångaren och låtskrivaren Tom Levin sitt femte album, dubbeln Them Buffalo & Them Feet varav just Them Feet funnits ute digitalt i några månader. Den kraftfulla rösten, de nogsamt utarbetade sångtexterna, frisyrerna vi inte visste att vi skulle få ta del av, streamingtjänsternas inverkan på karriären. Allt detta och lite till berättar han om här nedan, dessutom får du ta del av 20 låtar som inspirerat honom i skräddarsydda spellistan “Tom Levins Inspirado”, med bl.a. Eels, Spiritualized, Frank Sinatra, Feist, Ben Harper och Pearl Jam. Återfinns längst ner!
Du släpper i dagarna nya dubbelalbumet Them Buffalo & Them Feet. Them Feet har dock funnits ute ett tag på egen hand, varför har du valt att inkludera det
– För mig hör Them Buffalo och Them Feet ihop. Jag spelade in dem i en följd med samma producentteam, Dark Lama, och texterna och produktionen följer samma tema. Them Feet släpptes aldrig i ett fysiskt format och eftersom skivorna för mig hör ihop så kändes det naturligt att Them Feet fick vara med när jag släppte CD och vinyl.
Vad syftar titlarna på?
– Rent konkret så är Them Feet titeln på en av låtarna från det albumet. Jag är väldigt inspirerad av dans, och låten är ett löfte till min fru om att vi aldrig ska sluta dansa, ”I won’t let them feet get cold”. Med ordet Them, vars användning som bestämd form har en koppling till äldre engelska, ville jag signalera att min musik är influerad av äldre musik.
– Them Buffalo kommer från att min värdfamiljssyster i Alaska föder upp bisonoxar, Buffalo, och ända sedan jag första gången kom i kontakt med djuren så har jag varit fascinerad av deras urkraft. Låten ”Thunder On” handlar också indirekt om bisonoxar. Albumet Them Buffalo har ett högre tempo än ”Them Feet” och då kändes det rätt att koppla namnet till djurets driv och kraft. Som en parentes så har även producentteamet Dark Lama under hela inspelningen av någon anledning kallat mig för Buffalo. Vi har även ett Remixprojekt tillsammans som heter Buffalo XT som troligtvis kommer släppa remixer av mina låtar till våren 2015.
Berätta lite om arbetet med albumet.
– När jag inledde samarbetet med Dark Lama så var jag väldigt tydlig med att jag inte ville upprepa vad jag gjort på mina tidigare album. Jag ville med mitt nya album, som då inte var tänkt att bli en dubbel, lämna min trygghetszon och experimentera i studion. Till en början var jag kvar i mitt kontrollbehov men efterhand som inspelningarna fortlöpte så kände jag mig allt friare och tillslut släppte jag sargen. Dark Lama har verkligen gjort ett fantastisk arbete och hjälpt mig att ta experimenterandet längre än vad jag kunnat hoppas på. Personligen gillar jag inte homogena album och min ambition har varit att skapa ett album där lyssnaren förhoppningsvis emellanåt överraskas.
– Det har varit ett enormt berikande arbete och inte minst har jag har haft den stora glädjen att få jobba med fantastiska musiker så som Adam Börjesson, Kalle Persson, Rikard Carlsson, Carl Ekerstam, Johan Setterlind, Anders Börjesson och Aimee Bobruk.
– Ofta när man skriver så kan det vara en sorts självterapi och texterna blir då gärna mörka och kanske lite deppiga. När jag skrivit texterna till det här albumet har jag genomgående haft ”vad jag vill förmedla till min barn” som katalysator. Jag har haft en ambition att skriva positiva texter, vilket visat sig vara väldigt svårt! Att bibehålla djupet och inte fastna i ytliga klyschor. För att inte riskera att bli för enkelspårig eller upprepande så har jag skrivit några av texterna med andra låtskrivare, bland andra fantastiska Aimee Bobruk och Brian Hobbs.
Att ge ut dubbelalbum betraktas ofta som lite vågat. Hur ser du på det?
– Om man betraktar det som vågat så antar jag att man utgår ifrån vad andra ska tycka. Om jag gjorde det så skulle jag inte få mycket ur händerna. För mig är det nitton låtar som jag är väldigt stolt över och som alla har något att berätta. Jag har haft väldigt kul när jag skrivit och spelat in dem och fått möjligheten att jobba med fantastiska människor. Som en bonus har jag nu gjort en dubbel innan jag dör!
Hur ofta får du höra namnet Mark Lanegan nämnas i samma mening som ditt eget namn?
– Hans namn har nämnts några gånger i olika recensioner och jag brukar för att stilla min nyfikenhet lyssna på de artister som jag jämförs med. Jag blir så klart glad när jag jämförs med och på så sätt upptäcker artister som jag själv gillar.
När upptäckte du din djupa röst?
– Det har skett successivt men jag kommer ihåg ett speciellt tillfälle då jag var med i musikalen Jesus Christ Superstar och upptäckte att jag utan svårighet kunde sjunga med i Kajafas roll som har en väldigt låg stämma. När jag började sjunga så var det grunge som gällde och då pressade jag min röst in i ett högre register. Men efter hand så har jag omfamnat min bas och insett att det är mitt naturliga sätt att sjunga på.
Du har texthjälp från Aimee Bobruk på några av albumets låtar. Varför har The House of Songs och Austin blivit en sådan bra grogrund för skandinavisk-amerikanska låtskrivarsamarbeten, tror du?
– Troy Campbell som startat The House of Songs är väldigt noga med att det konstnärliga uttrycket sätts i det första rummet i de samarbeten han initierar. När jag var med så skapade han och Michael Blair en väldigt trygg atmosfär som gjorde att vi låtskrivare ville prestera vårt allra bästa. The House of Songs har också knutit till sig låtskrivare med, i alla fall för mig, rätt inställning. I vissa andra sammanhang som jag varit med om så är det väldig fokus på att skapa hits och det dödar åtminstone för mig hela syftet med att skriva låtar. Att skriva musik med andra är för mig ganska enkelt men det är väldigt sällan jag hittar någon som jag kan skriva texter med. Därför är jag väldigt glad att jag genom The House of Songs träffade Aimee.
“King Neptune” tillägnas bortgågne seglaren Magnus “Mange” Olsson. Vad hade ni för relation?
– Magnus träffade jag första gången när jag jobbade för EF Education, med marknadsföring och events, i deras Whitbread Round the World-satsning, idag Volvo Ocean Race. Själv visste jag ingenting om segling och Mange ställde alltid upp och svarade på mina, för seglare, korkade frågor. Sen hade jag den stora glädjen att få jobba med honom till och från i olika seglingsprojekt. Senast gången var när jag gjorde den grafiska formgivningen till Ericssons andra Volvo Ocean Race-satsning 2008 – 2009. Han var en glädjespridare och en förebild, alla han träffade bemötte han alltid med en enorm värme och öppenhet. När han plötsligt gick bort kändes det självklart att skriva en låt om honom och jag hade den stora äran att få framföra låten på minnesstunden för Mange förra våren.
Hur mycket av “Once I Almost Killed A Horse” är fakta respektive fiktion?
– Hela låten är faktiskt fakta. Det enda som är en halvsanning är att jag skrev min första låt i Sydney. Jag skrev något låtliknande precis innan jag flyttade dit men det var i Sydney jag började förstå att det var något jag hade talang för, vilket påverkade sättet jag såg på mig själv och min framtid. Låten är ett koncentrat av mitt liv och en påminnelse till mig själv om en massa fantastiska upplevelser jag fått vara med om.
Hur ser närmaste framtiden ut?
– Just nu är det fortsatt Sverigeturné som gäller. Sen hoppas jag kunna hitta möjligheter för att spela i USA i vår. Jag ska också, tillsammans med Dark Lama, sätta igång ett remixprojekt av mina låtar. Jag har hur mycket idéer som helst men med tanke på hur marknaden ser ut, med bl.a. streaming-tjänster, är det inte säkert att jag längre kan leva på min musik. Men jag antar att jag håller på så länge passionen och glädjen överträffar förnuftet.
Är streamingtjänsterna att jämföra med en dödskyss? Eller är det, som Daniel Ek själv var inne på i sitt debattinlägg häromdagen, det enda sättet att se till att artisterna får åtminstone någonting betalt?
– Nej, jag tror inte streamingtjänsterna i sig är någon dödskyss utan en naturlig följd av hur tekniken utvecklats och det i sig har lett till att vi konsumerar musik på ett annat sätt än tidigare. Det stora felet just nu är fördelningen av intäkterna från streamingtjänsterna. Det är en för liten del av intäkterna som når upphovsmännen och det i sig kan vara en dödskyss för många artister. Eftersom skivbolagen är delägare i Spotify så kommer fördelningen via den tjänsten aldrig bli helt rättvis men i takt med att det dyker upp fler alternativa tjänster så kommer det troligtvis ske en förändring till det bättre. Personligen tycker jag, att förutom att upphovsmännen borde få en större andel av intäkterna, att det vore bra om intäkterna tydligare var kopplade till vad respektive användare lyssnar på. Om jag som användare tex bara lyssnar på en specifik artist så ska det jag betalar, efter avdragna kostnader för att driva tjänsten, gå bara till den specifika artisten.
Nya artister ser streaming som en öppning för att få ut sin musik medan de som får en dunderhit får god ersättning. Innebär det att en sådan som du hamnar lite mittemellan och drabbas hårdast?
– Streaming-tjänsterna har helt klart gjort det enklare att distribuera sin musik men jag måste erkänna att jag vet för lite för att uttala mig om de som har en dunderhit får en god ersättning. Jag misstänker att ersättningen är lägre än vad den var tidigare även för de som får en hit. Det har helt klart blivit svårare att som artist få en rimlig ersättning för sin musik. Utbudet har blivit större men det paradoxala är att det p.g.a. att det krävs allt större resurser för att bryta igenom bruset, leder till att nischad musik blir än mer marginaliserad och att det som är mainstream tar ännu större plats.
– Digitaliseringen, och CD-skivans död, i kombination med streamingtjänster har för min del gjort att det helt klart ligger något i din fråga. Jag kunde tidigare leva på de CD-skivor jag sålde på konserter och jag var inte speciellt påverkad av den illegala nedladdningen. Innan streamingtjänsterna dök upp sålde jag dessutom hyfsat med musik via iTunes och liknande tjänster. Steget mellan att gilla något live och sedan gå hem och lyssna på det på tex Spotify är mycket längre än vad det var mellan att gilla något live och köpa CD-skivan och som jag nämnde nyss så är ersättningen för mig som artist väldigt låg via streamingtjänsterna.
Vad föranledde de märkliga “frisyrerna” på omslaget? Kan man anta att du ser aningen mer jämnansad ut idag…?
– Det började som en kul grej. Jag var med i Mustaschkampen och hade låtit hår och skägg växa, det blev sommar och jag tänkte att det kunde vara skönt att raka av mig allt hår, kom på idén med att raka mig på halva huvudet, ringde min vän fotografen Johan Töpel och insåg att bilderna passade bra till en dubbelskiva. Eftersom jag är mitt eget skivbolag så innebär det att jag inte bara är artist utan även jobbar med marknadsföring, försäljning, management osv. Och att hålla på med bilder av sig själv där man, förstås, ska vara till sin fördel så mycket som möjligt blir ganska jobbigt. Jag tröttnade helt enkelt på att försöka få mig själv att se så bra ut som möjligt och tyckte det var mer intressant att raka av mig håret och framställa mig själv som en flintisgubbe istället. Processen med bilderna har faktiskt gjort att jag idag bryr mig mindre om hur jag ser ut, och det känns ganska skönt. Just nu jobbar jag med en utvuxen monchichi-frilla.
songsforwhoever.com 