Peter Holsapple & Chris Stamey “Angels”, 1991

Leave a Reply Cancel reply

Enter your comment here...

Fill in your details below or click an icon to log in:

Email (required) (Address never made public)

Name (required)

Website

You are commenting using your WordPress.com account. ( Log Out /  Change )

You are commenting using your Google account. ( Log Out /  Change )

You are commenting using your Twitter account. ( Log Out /  Change )

You are commenting using your Facebook account. ( Log Out /  Change )

Cancel

Connecting to %s

Notify me of new comments via email.

Notify me of new posts via email.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

• Songsforwhoever on Instagram

  Alicia Vikander, The National, Matt Berninger, regissören Mike Mills. Och så jag. En rätt udda kombo, om man så säger. Men där det logiska går ut kommer det magiska in. Ska jag ta mig an ett projekt som en omslagsartikel för @gaffa_se gör jag det inte halvhjärtat. Jag vill ha fulländning. The quan. Jag var på förhand rädd att materialet bara skulle räcka till en "vanlig" artikel om The National och nya albumet/filmen I Am Easy To Find. En fråga/svar/fråga/svar och sedan fyllt ut med en massa blaj om deras nya skiva som lika gärna gått att läsa varsomhelst en googling bort. Om jag slipper jobbar jag helst inte så, fastän det ibland är oundvikligt. Nu fanns det lite mer än det vanliga att jobba med. Minst sagt. Jag hade alltid velat göra något i prolog/epilog-format. När Notre Dame plötsligt stod i lågor blott fyra timmar efter att jag zickzackat mig genom turister framför entrén över Place Jean-Paul II - och jag närmast hånfullt fnyst åt de köande - satt jag plötsligt med en kontext. Sedan levde jag mellan hopp och förtvivlan från ögonblicket jag fick en bokad tid med vår största svenska Hollywoodstjärna till att hon avbokade med fem minuters varsel - vad kan vara viktigare än ett kvartssamtal med Tommy Juto? Vad?? - innan jag ett par dagar före deadline, när jag egentligen gett upp, plötsligt fick en andra chans. Och ta mig sjutton om inte Alicias röst var där i andra änden när hon ringde upp mig på utsatt tid den här gången, till slut. En exakt så härlig, sprudlande person som hon verkat. Det är lätt att säga med resultatet i näven, men att jag fick ut maximalt av det jag föresatt mig är en underdrift. Och oerhört trevligt. Surrealistiskt, men trevligt. Jag fick efter 12 veckors kamp till slut fulländning. The quan. Helt klart det mest vansinniga, slitsamma och häftigaste reportage jag gjort hittills. Men jävlar vilken resa. Hopefully, the readers of Horse & Hound will be absolutely delighted.

  "By the time we make it to Barstow We'll be one step closer to hell..." Orden är Jay Farrars. I altcountryballaden "Barstow" där Gillian Welch lägger en omistlig, vemodig andrastämma. Öknen kan vara en ogästvänlig plats. Utanför Palm Springs är vägen förbi fältet med de oändliga vindkraftverken avstängd på grund av sandmolnen som de kraftiga vindbyarna för med sig. Vi blir tvungna att åka tillbaka och vända vid det bisarra vattenhålet Cabazon med två dinosaurier i naturlig storlek. Uppe i The Joshua Tree blir vi av en skäggig ranger kraftigt avrådda från att åka upp till Key's View eftersom en enorm bisvärm härjar där. Där rök den panoramautsikten. I Pioneertown hamnar vi istället äntligen på Pappy & Harriet's, detta omtalade smokehouse där alla från Paul McCartney och Rickie Lee Jones till Wanda Jackson och Conor Oberst har spelat. Hur den över 70 år gamla konstgjorda västernstaden mitt ute i ödemarken år efter år kan dra till sig gäster och artister från när och fjärran är en gåta, men ändå inte. På de långa raksträckorna norrut belönas vi efter en lång dag med en glödande, snabbt sjunkande sol. Lagom till ankomst i Barstow är det mörkt. Ett steg närmare helvetet? Well. Transportknutpunkter är som transportknutpunkter är mest. Det som kommer hit ska snarast möjligt härifrån vidare till sin slutdestination. Som vi. Vi har i alla fall ett rymligt rum, heltäckningsmatta från sjuttiotalet - gissningsvis har löftet på skylten om "newly renovated rooms" några år på nacken - och en pool vi inte hinner utnyttja. Och medan Jay Farrar äntligen besökte Sverige förra helgen för en spelning jag längtat efter åkte jag åt motsatt håll. Men jag tog mig till Barstow. En sorts poetisk rättvisa, ändå.

  Ödet vill ofta saker och ibland förstår jag inte riktigt hur ödet kan ha sån koll, men när hungern börjar ta överhand i West Hollywood på väg mot Venice får Åsa syn på några matställen i en sorts gatukorsning som egentligen inte är någon korsning, men det kan vara egalt. I alla händelser kastar jag in hyrbilen i en P-ruta, nitar och lägger pengar i parkeringsmätaren. Mätaren, ja. Vart tog de vägen hemma egentligen? Även om betalkort har långt ifrån samma charm som rasslet av en kvartsdollar så är det inget mot hur osexigt det är med P-skiva, namnet till trots. När jag vänder mig om tror jag knappt att det är sant. Av Santa Monica Boulevards alla 23.000 meter har vi parkerat rakt utanför Barney's Beanery, sporthaket med elitmässig chili som jag läst @therealmatsolsson berätta om i otaliga krönikor under åren. Det största med att jag såg och intervjuade The Delines på Nalen för några veckor sedan - Willy Vlautin och Amy Boone för ursäkta - var inte att jag såg och intervjuade The Delines. Det var att jag för första gången vistades i samma luftrum som min stora - och enda riktiga - idol. Olsson. Jag hatar att vara fanboy och starstruck och allt det där, jag gör verkligen det, men här kände jag ett inre kall att försöka förklara hur mycket karln betytt för mitt skrivande. Jag hade aldrig börjat skriva om det inte varit för Olsson. Vilket jag på ett hyggligt begripligt sätt försökte pipa fram, för när skulle jag få samma tillfälle igen och vem skulle jag annars säga det till? Jag klämde fram det till honom. Och fick en vänlig klapp i ryggen och några vänskapliga ord tillbaka. Idag sitter jag och stänker tabasco över en Fireman's Chili i West Hollywood till tonerna av Good Girls Don't av The Knack. På Olssons stamhak. Ödet, som var en millisekund från att skicka oss vidare. Det måste ha tagit sitt förnuft till fånga till slut.

  Jag kallar den "Nakatomi Plaza genom en flottig kameralins". #diehard #yippiekiyaymotherfucker

  Ibland har jag känslan av att ha rest in i ett parallellt universum av halvkassa snutfilmer. Men det surfas i alla fall fortfarande vid Neptune's Net, plejset där Lori Pettys rollfigur i Point Break jobbar när Keanu Reeves glider in med sin träiga charm och ber henne lära honom hålla sig uppe på brädan mer än i vattnet.

  Märkligt. Häromdagen var det tjugofem år sedan jag flyttade från Kramfors till Stockholm. Den bokstavligt talat första skiva jag köpte när jag installerat mig - det kan ha varit på dagen idag - i andrahandstvåan vid Telefonplan var Psychotic Youths 'Juice'. "Let's Go Let's Go Let's Go" var första gången jag hörde talas om Pismo Beach. I ärlighetens namn trodde jag på den tiden att orten var hittepå. En snubbe från Kramfors kunde väl inte med sådan trovärdighet besjunga en kalifornisk surfstad. Idag sitter jag i just Pismo Beach. Det fanns. Det finns. Därför har jag också kontrollerat samstämmigheten i det Jörgen sjunger. "I've found a brand new place where the girls are hip Let's Go Let's Go Let's Go And it's way down by the Pismo Beach Let's Go Let's Go Let's Go" Hippa? Tjejerna? Inte så mycket, tror jag. Mest vanliga barnfamiljer som letar glass och burgare efter en dag på stranden. "You know the bands down there play loud and fast Let's Go Let's Go Let's Go Yeah night after night they squeeze out a blast Let's Go Let's Go Let's Go" Nja. Det enda bandet som spelar live ikväll kör en förvisso habil version av Commodores funkklassiker "Brick House", men "loud and fast"? Inte riktigt. Spelar roll. För mig är "Let's Go Let's Go Let's Go" den ultimata surfpunk-dängan som berättar allt på ynka en minut och fyrtionio sekunder. Jag frågade Jörgen om varför han skrev om just Pismo Beach. Vad han svarade? Inte nu. Solnedgången är vacker och gratis och drinkarna hyggligt billiga, det är allt jag behöver veta. Och att Let's Go Let's Go Let's Go är den bästa surflåt som någonsin gjorts. Av en snubbe från mitt eget Höga Kusten.

  Mina behov är ibland så pass modesta att det enda jag begär är en liten blåsig håla vid Stilla Havet med två in- och utfarter inom femhundra meter i nord-sydlig riktning, varav den ena har en spritbutik som sista utpost.

  "Cashmere hills filled with evergreens
Flowin' from the clouds down to meet the sea
With the granite cliff as a referee
Crimson sunsets and golden dawns
Mother deer with their newborn fawns
Under Big Sur skies and that's where I belong

Big Sur I've got plans for you
Me and mine are going to
Add ourselves to your lengthy list of lovers

And live in canyons covered with a springtime green
While birds and flowers to be heard and seen
And on my old guitar I'll make up songs to sing
Sparklin' springs from the mountainside
Join the Big Sur river rushing to the tide
Where my kids can search for sea shells at low tide

Big Sur my astrology it says that I am meant to be
Where the rugged mountain meets the water
And so while stars shine brightly and up above"

#beachboys #californiasagabigsur #mikelove

  Just don't go back to Big Sur, baby, baby, please don't go... #thethrills

• Songs for Whoever on Twitter

  My Tweets

• Songs for Whoever on Facebook

  Songs for Whoever on Facebook

• Sök i Songs For Whoever

• Recent Posts

  • Blacknuss, Orminge Karneval, 25 april 2019 27 May, 2019
  • The National, L’Olympia i Paris, 16 april 2019 18 Apr, 2019
  • Frankie Lee “Downtown Lights” 7 Apr, 2019
  • In Memoriam: Kurt Cobain 1967-1994 5 Apr, 2019
  • E.B. The Younger @ Nalen Klubb, Stockholm 5 Apr, 2019

• Categories

  • Årsbästalistor/Year End Lists (7)
  • Backtrack of the Day (567)
  • Covers (7)
  • Film (1)
  • Glory Days: Anekdoter från rockarkiven (2)
  • Intervjuer/Interviews (51)
  • Krönikor (15)
  • Live (61)
  • Moments in music (6)
  • Musiktips (245)
  • Nya Ansikten/New Faces (45)
  • Nyheter (209)
  • R.I.P. (7)
  • Recensioner/Reviews (143)
  • Retro (5)
  • Streaming Of You (6)
  • The Bucket List (69)
  • Topp 5 (3)

• 60-tal 80-tal Adrian Younge Alt-Country Alt-R&B Alternative Americana AOR Blue Eyed Soul Bluesrock Britpop Christopher Sander Country Crowded House Depeche Mode Disco Electronica Electrosoul First Aid Kit Folkpop Folkrock Funk Garagerock Generalerna Goth Grunge House Håkan Hellström Indie Indiefolk Jangle-Pop Jessie Ware Josh Rouse Kendra Morris Lloyd Cole Motown Neil Finn Neko Case Neo-psykedelia Neo-soul New Wave Nirvana Paul McCartney Paul Simon Playlist Pop Popaganda Post-punk Powerpop Psykedelia Punk Punkpop R&B Reggae Retro-soul Rhythm & Blues Rock Ryan Adams Shoegaze Singer-Songwriter Soft Rock Son Volt Soul Soundtrack Southern Rock Sunshine Pop Svensk pop Syntpop The Beatles The House Of Love The New Pornographers Way Out West Whiskeytown XTC Youtube

• Följ bloggen via E-post

  Ange din e-postadress för att följa Songs for Whoever-bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

  Följ

• 
  Toppblogg.se