R.I.P. Fönstret: Elegi för en unik liten skivaffär

Det känns som en ödets ironi att jag sitter med Spotify i hörlurarna och åtnjuter en av dödsorsakerna på väg till själva likvakan. Hur fan kunde det bli så här?

Min första kontakt med Skivfönstret var för 20 år sedan och den stora butiken som låg på Norrlandsgatan. Sedermera bodde jag på Gärdet och halkade allt som oftast in i butiken i Fältöversten, där Claes Skoglund var butikschef. Vet inte om jag har alla fakta korrekt här, men Classe övertog småningom namnet Skivfönstret och ägarskapet av butiken vid Ringen Centrum, och det blev min butik, främst geografiskt, men framför allt socialt. Så fort jag hade möjlighet passerade jag och upptäckte nya artister, bläddrade längtansfullt i det breda och kvalitativa sortimentet, eller bara njöt av kaffedoften, atmosfären och det som spelades i högtalarna. Classe, Kent, Willy och Jeppe var alltid på alerten för oss kunder med sina rekommendationer.

Kent berättade för mig en gång att dom hade smeknamn på alla oss stamkunder/nördar. Jag gick under aliaset ”Powerpopparen”, myntat under en period då jag kontinuerligt rände in och frågade efter allt från de senaste släppen på Rainbow Quartz till någon bra Dwight Twilley-samling. Classe importerade en återutgivning med 20/20 som jag än idag bugar för innan jag ska spela den.

En gång i djupaste december bad jag om att få lyssna på The Magnetic Fields-klassikern 69 Love Songs. Jag hade dock inte uppmärksammat att dom inte erbjöd provlyssning under julruschen på grund av tidsbrist. Men när Kent såg vilken skiva det gällde frångick
han reglerna för min skull. En skiva av den kalibern måste folk få höra. Och han sålde ett exemplar till mig den dagen.

När Skivfönstret inte gick runt längre fick dom lägga ner 2008. Det var snack om att öppna något nytt vid Hornstull istället, men jag hörde aldrig något mer och trodde jag sett det sista av herrarna. Ett par år senare stötte jag först ihop med Säkert!-Jens på Bengans på Drottninggatan, och samma dag även Willy på Record Hunter. Jag fick veta att Classe och Kent öppnat Fönstret på Ringvägen! Dagen därpå knappade jag ur min kontorstelefon för långlunch och åkte dit.

Allt var som förr fast ännu bättre! Kaffebryggaren hade sin givna plats på disken och dom båda skavda bruna skinnfåtöljerna tillsammans med de brunmålade trähyllorna gav intrycket att man verkligen kommit hem till någon. En kär gammal vän, eller två. En fritidsgård för vuxna, musikgalna män och kvinnor.

Jag har besökt skivaffärer som varit både större, billigare och kunnigare(fast inte mycket). Men aldrig upplevt samma kärlek. Och lik förbaskat sitter jag här med tårfylld blick och stirrar på mina spellistor i Spotify. Hur fan kunde det bli så här?

Ja, det är ju bara att rannsaka sig själv. En gång fick grabbarna importera Fountains Of Waynes Welcome Interstate Managers från U.S.A. Jag ville inte ha den europeiska utgåvan eftersom den var kopieringsskyddad och jag ville kunna rippa ner den till MP3 så det skulle vara lättare att bränna bland-CD. Snacka om att stå med ett ben i varje läger.

I ärlighetens namn hörde jag inte till den innersta kretsen av stamkunder, särskilt de senaste åren då ungkarlshobbies fått ge mer och mer vika för familjerutiner. Signifikativt, men föga överraskande, är att jag till och med kommer sent till Fönstret under deras sista dag i livet, eftersom jag först var tvungen att inhandla fotbollskläder till min son.

Livet går vidare, och världen anpassar sig alltid efter nya förutsättningar. Musik kommer alltid att vara viktigt och roligt, oavsett vilket format den kommer i, men det kommer inte att vara på samma sätt som förr. När en bergsbestigare nått toppen och njuter av utsikten så hade den inte varit lika vacker om han tagit linbanan upp. På samma sätt behöver man hela tiden göra ansträngningen för att söka efter ny musik att njuta av.

Och det är där som luckan kommer att uppstå efter Fönstret, Classe och Kent. Men vi glömmer aldrig, oavsett var vi letar vidare. Ikväll ska jag nog se om High Fidelity för femtielfte gången. Och kanske gråta en skvätt.

Love on ya!

/Powerpopparen