#421. Ben Folds Five “Best imitation of myself”, 1995

Lyssna på Spotify: Ben Folds Five “Best imitation of myself”
Som jag har längtat efter att skriva något om Ben Folds. Det är så med vissa artister. Dom har gjort så mycket bra att man har svårt att välja och istället
väljer man inte alls. Men nu är det dags.

Styrkan med Folds, om vi fokuserar primärt på hans texter, är hans osvikliga förmåga att hitta dom där egenskaperna och företeelserna hos människor som du och jag som gör att vi kan känna igen oss i praktiskt taget varje låt. Antingen förknippat med oss själva, någon vi känner, eller något vi varit med om. Gärna också med en rejäl nypa satir.

”Best imitation of myself” är inget undantag. Alla har vi nog – om man inte är den person som uppfann ordet integritet – i något sammanhang gjort oss till inför omgivningen, om inte annat under tonåren. Människan vill passa in, vara omtyckt, och lider i olika grad av dåligt självförtroende. Såvida man inte heter Ibrahimovic, Gallagher, eller Putin. Eller driver en skandalblogg och deltar i Big Brother. Då pratar vi inte heller integritet, utan något helt annat. Men det resonemanget tar vi en annan dag.

Själva kärnan i Ben Folds Five var, förutom hans texter, deras oerhörda samspel både live och på skiva, en dimension som försvann när dom gick skilda vägar 2000 efter The Unauthorized Biography of Reinhold Messner.

Soloåren började ganska bra med Rockin’ The Suburbs, men för varje påföljande album blev Folds mer och mer en…ja, en imitation av sig själv. I sann Folds-anda döpte han sin Best Of-skiva till samma som den här låten. Som givetvis inte fanns med. Han är nu återförenad med Robert Sledge och Darren Jessee som Ben Folds Five igen. Hoppas bara att dom försöker vara sig själva, för vi kommer att märka direkt om dom gör sig till.