R.I.P. Bill Doss(The Olivia Tremor Control, The Apples In Stereo)

I somras dog keyboardisten och gitarristen Bill Doss, och jag fattar inte hur det kan ha gått mig förbi. Ett tillfälligt lyssningsuppehåll och man missar något, hur någons död nu kan vara något att missa. Och precis som med de flesta dödsrunor handlar det om att hylla någon när allt är över. Orättvist, men ett av livets faktum.

Som en av grundarna av det mytomspunna Elephant Six Recording Company i början av 90-talet var Doss en av nyckelfigurerna för hur barockpop, psykedelia och sunshinepop återuppstod i en lo-fi-miljö där ingen vistats sedan The Beach Boys och Pink Floyd var där under första halvan av 70-talet.

Idag tar vi band som Arcade Fire, Animal Collective och Ariel’s Haunted Pink Graffiti för givna, men frågan är hur dom hade låtit om det inte varit för Elephant Six-kollektivet. I The Olivia Tremor Controls murriga sound ledde Doss styrkorna på gitarr och sång jämsides med skolkompisen Will Cullen Hart ackompanjerade av en hel del tapeloopar och ljudeffekter, en stor ingrediens i deras neo-psykedelia. Första albumet Dusk At Dubist Castle kunde ha varit ett borttappat The Beatles-album mellan Magical Mystery Tour och The White Album, och var ett soundtrack till en av dom själva påhittad film.

I kollektivet stod man aldrig långt ifrån varandra utan hoppade växelvis in i studion när plikten och vännerna kallade. När The Olivia Tremor Control lagt ner tog han i mitten av 2000-talet en plats som officiell medlem i The Apples In Stereo; han hade sedan länge turnerat med bandet. Där hjälpte han Robert Schneider att göra de två E.L.O.-album som Jeff Lynne endast kunnat drömma om att göra sedan Discovery 1979: New Magnetic Wonder 2007 och Travellers In Space And Time 2010.

Bill Doss inverkan på bägge albumen hörs tydligt och som vokalist var han en viktig kugge i arrangemangen av framför allt stämsång, inte sällan genom vocooders. Hans och klaviaturkollegan John Fergusons blippande syntar och keyboards är sprejmålade överallt och gav The Apples den glans av rymdrock som dom eftersträvade.

I en låt som förvisso skrevs av Schneider, ”Dream about the future”, har jag svårt att se hur varken han eller Doss drömde om att han skulle nå vägs ände redan ett par år senare. 31:a Juli gick han bort, 43 år gammal, och dödsorsaken är ännu okänd, åtminstone officiellt. Indierocken har blivit en viktig människa fattigare. Ska vi finna någon sorts tröst är det möjligen i att Bill Doss tagit hissen uppåt, förhoppningsvis till en plats där hans rymdrock för evigt skall ljuda mot oändligheten.

2009 återförenades The OTC och i nedanstående klipp uppträder bandet på Pitchfork Music Festival 13 Juli 2012, alltså inte ens tre veckor innan han dog. Bara hans look gör det omöjligt att inte älska karln(polisongerna!).

Hela The Apples sista album Travellers In Space And Time är fullproppat med oemotståndliga melodier och sånger man lockas att sjunga med i fast man inte ens kan texten. Videon till ”Dance floor” har ett minutlångt intro med skådespelaren Elijah Wood som både är ett stort fan samt även äger skivbolaget Simian som signade bandet.