Popaganda 2013, Stora Scenen: Hot Chip, Betyg 4/5

Jag bevakar Popaganda 2013 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats idag.

Rockens kanske första regel: döm inte hunden efter håren. Ett av de hippaste banden de senaste åren, Hot Chip, vandrar in på scenen. Paniken sprider sig till en början: några kommunalpolitiker på konferens i Stockholm måste ha gått fel och ramlat in på fel nattklubb. Men när Alexis Taylors karaktäristiska glasögon reflekterar en spotlight vet vi att både vi och dom har kommit rätt. De börjar bli äldre nu. Joe Goddard har nog inte kunnat knäppa kavajen på ett bra tag. Turnémusikern Rob Smoughtons skägg är gråsprängt, och hans ljusblå byxor så högt uppdragna att den som vill kan beundra hans anklar, om så önskas.

Elektronisk musik live är ju alltid lika motsägelsefullt. 80% av de artister jag sett under festivalens två dagar använder någon form av förinspelat material. Hot Chip, som egentligen bara skulle behöva ställa in sina sequencers på scengolvet och trycka på On-knapparna framstår som några av de mest levande. Eriksdalsbadet blir belägrat av en hårt arbetande dansarmé som skippar mellansnack och istället låter Moog-basgångarna göra jobbet. Jobbigt för oss, på ett bra sätt, eftersom ett hav av huvuden omgående guppar upp och ner av förmodat ryckande ben och höfter som vägrar hålla sig stilla. Jobbigast har trummisen Sarah Jones det, eftersom hon med minimala eller inga mellanrum får hamra på i låt efter låt tills hon halvvägs in får svepa en hel colaburk i en klunk när killarna skiftar positioner.

Allt är ett enda långt dansparty för ex-nördarna från södra London, numera nästan lika omtalade för sina beskaffenheter som DJ:s som för sin housiga syntdisco. Owen Clarke leder styrkorna som en gympaledare, medan han, Al Doyle samt nämnda Taylor och Smoughton bytlånar basar, gitarrer, trummor och syntar med varandra. Ingen frisk människa kan uppfatta detta som syntetiskt och konstgjort.

Halva konserten får jag tillbringa med ett kameraobjektiv under hakan, tillhörandes en 20-årig man vid min högra sida som inte är helt olik Tobey Maguires nördporträtt av Peter Parker i Spiderman. Vid min vänstra sida upptäcker jag vad som är i hans fokus: en utomjordligt söt tjej med fräknar och rött, skruvlockigt hår. Till råga på allt med en påklistrad guldstjärna på kinden, vilket inte gör hennes likhet med en älva mindre. Hon dansar oberört vidare, fullt medveten om uppmärksamheten. Jag tänker att jag borde ge honom kondomerna i min ficka som oförhappandes och obemärkt stacks i min hand vid entrén, men ändrar mig. Hon är, om sanningen ska fram, inte i hans division. Han är inte ens Peter Parker, såvida han inte söker upp en giftspindel på Skansens akvarium.

På märkliga vägar får det något slags koppling till Kirsten Dunst, föremålet för Jens Lekmans fokus i “Waiting For Kirsten”. Det betyder säkert något, jag är osäker på vad, men fint är det, på ett småsorgligt sätt. Hittar han inte någon lämplig giftspindel finns det i alla fall ett alternativ till för att kunna erövra den där älvans hjärta: starta ett band som förvandlar nördar till ultracoola hipsters som älskas av ultracoola hipsters. Som Hot Chip.