Popaganda 2013, Stora Scenen: Håkan Hellström, Betyg 5/5

Foto: Emma Andersson

Jag bevakar Popaganda 2013 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.

Allting var på förhand ganska enkelt: vi visste vad vi skulle få. Han visste vad han skulle ge. Men ändå. Vi kan dö nu.

Spänningen strax före klockan slår nio är påtaglig. Det är den sista av väldigt få Håkan Hellström-spelningar det här året, och något av slutsignalen för sommaren innan hösten tar vid. Diskussionerna går varma runt om framför scenen. Vilka låtar från nya albumet kommer att spelas? Kör han “Valborg”(det gjorde han)? Vad börjar/avslutar han med? Kickstartar spelningen med tredje låten “Ramlar”? Nej. Alla hoppar som galningar redan i andra numret “Det Kommer Aldrig Va Över För Mig”, trots att det nyss var så packat att man inte kunde röra sig. Ett yngre par förklarar för mig hur de bara måste få höra “Nu Kan Du Få Mig Så Lätt”.  “När Lyktorna Tänds” har blivit den stora, stora livefavorit vi anat. En snubbe i smäck utbrister i ett vilt “Jaaaa!” en halv takt in i trumintrot till “Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva”, som om han just vunnit VM-guld. Han ringer senare upp en kompis, som får äran att i ena örat höra Håkans berättelse om brevet från ett 15-årigt fan, till vilket slutnumret “Du Är Snart Där” tillägnas.

När “Kom Igen Lena” startas upp med de flankerande storbildsskärmarna visande klipp av Magnus, Brasse & Eva från Fem Myror i sina sjömanskostymer går Eriksdalsbadet fullständigt bananer. Jag påminner mig själv om att jag måste kolla bassängerna på vägen ut för att se om dom fortfarande kokar.

Egentligen är det nästan löjligt. Här ska jag sitta och skriva något begripligt om något som knappt är fattbart för oss som var där. Håkan Hellström fullkomligt ägde Stockholm. Publiken är med på allsången redan från början, och inte för en enda textrad som sjöngs från scenen uteblev fansens outtröttliga körande. Likheterna med en Bruce Springsteen-konsert är ganska markanta, sånär som på densiteten av läppglans och tuggummi längst fram vid staketet. Vem tar ett snack med Håkan om att boka Ullevi nästa sommar? Finns det en enda svensk soloartist som skulle fylla arenan så är det yrvädret i skinnpaj framför oss. Lanseringen är härmed startad.

Vi måste också nämna det fantastiska band Håkan har i Augustifamiljen, förstärkt med bl.a. gitarristen Mattias Hellberg. När det börjat bli lite för långa stunder av extas plockar de ner det hela innan det är dags att gasa på igen. Fingertoppskänslan gör att det måste ha slagits om inte världs- så åtminstone svenskt rekord i antal höjdpunkter under en konsert. Jag tänker inte rabbla några fler specifika låtar här, för då får jag rabbla allihopa. Och förresten hade jag fel i inledningen av den här texten. Jag kan inte dö än. Han spelade aldrig “Jag Vet Vilken Dy Hon Varit I”, så jag får nog leva några gånger till innan jag kan dö.

I första låten för kvällen, “Jag Har Varit I Alla Städer”, sjunger Håkan Hellström att “Stockholm blir aldrig min stad”. Han kunde inte ha mer fel. Han ägde den, som sagt, och ska bara till Stadshuset för att ta emot den guldinramade lagfarten innan han åker hem till GBG igen.