Låtrecension: First Aid Kit “My Silver Lining”
Ta det lugnt. Andas. Det är bara en ny låt från First Aid Kit, ändå. Men det är svårt då törsten efter nytt material i stort sett inte varit släckt hos världsbefolkningen sedan “The Lion’s Roar” och “Emmylou” klingade ut första gången.
Johanna och Klara Söderberg har åter spelat in med sin förebild Mike Mogis i dennes studio belägen i Omaha i den amerikanska Mellanvästern. Albumet Stay Gold landar i allas hörlurar den 10 juni, och fram till dess får man till att börja med hålla till godo med “My Silver Lining”, albumets första singel. Om någon alls hade en tillstymmelse till oro över hur det skulle låta lär den lilla krusningen på förväntningarnas yta vara helt stillad nu. Det finns förstås mycket som är häpnadsväckander när det gäller First Aid Kit, men bortsett från den änglalika stämsången och det briljanta musicerandet måste man imponeras allra mest över att de så fullt ut lyckas skapa pophit efter pophit av ett fundament rotat i en traditionell musikstil som för några år sedan framstod som en från topplistor alltmer främmande.
I “My Silver Lining” sjunger de med en än större pondus än tidigare, som att det överhuvudtaget inte ska gå att ifrågasätta orden som segelflyger in i mikrofonen. Jag älskar det skumpande kompet, de smekande stråkarna. Sången behöver jag inte ens nämna, men ändå: en så enkel sak som när de sjunger i oktaver i refrängen är en liten, men ack så viktig detalj som med all säkerhet är fullt genomtänkt. Mest skrämmande är ändå att man tar dess knivskarpa melodi och refräng för givna, som om vilken musiker som helst kunde harkla upp dem så fort de stigit ur sängen, och ändå är beståndsdelarna inte särdeles komplicerade. Allt handlar om finess och finish.
Hur mycket de än sjunger “I won’t take the easy road…” ter sig vägen inte annat än lika smidig och spikrak som en landsväg genom slätterna i USA:s mitt, en väg deras karriär redan färdats på sedan länge. Gudskelov är de inte i närheten av att gå i mål. Ingen vill ju att den här resan ska ta slut.