Skip to content

Intervju: The Pains Of Being Pure At Heart

8 september, 2014

Foto: Emma Andersson

Av Tommy Juto

I fredags spelade Kip Berman med sitt The Pains Of Being Pure At Heart på Popaganda-festivalen i Stockholm. Innan spelningen tog jag ett snack med honom om låtskrivande, sångröster, en bransch som stirrar sig blind på snabba, lättglömda hits och lite annat. Tack och lov var jag taktisk och sparade ämnet ”dina svenska favoritartister” till sist, annars hade vi nog aldrig hunnit prata om något annat. Bandet är i Sverige för andra svängen i år, och Berman förklarar att han hyser varma känslor för vårt land:

– Gud, ja! Sverige var typ det första stället vi spelade på utanför New York, det var helt galet. 2008 tog Richard och Patrik, tvillingarna som har Svenska Musikklubben, hit oss för ett par spelningar precis efter att vi släppt vår första EP. Då hade vi knappt ens turnerat i USA och nästan inga kände till oss där, och plötsligt åkte vi till Sverige där folk på klubbarna dansade till Orange Juice och andra band vi gillar, så det kändes som en bra grogrund för musik här. Det verkar som att folk här gillar oss också, eftersom vi får komma tillbaka och spela igen, såvida dom inte bokar in artister dom tycker synd om! Välgörenhet för popband, ha ha!

Ni släppte albumet Days Of Abandon tidigare i år, vad har hänt sedan dess?

– Det har varit som en dimma, vi började turnera redan i februari och jag hade en vecka ledigt i maj plus två veckor i juli. Annars har vi turnerat konstant. Vi hade inte släppt någon skiva sedan 2011, så jag tror det fanns en massa uppdämd energi som behövde få utlopp.

Albumet är betydligt mer polerat än era tidigare, var det en medveten riktning?

– Ja, varje gång vi gör något vill jag göra det lite annorlunda, och för varje nytt album har jag sökt känslan av att starta ett nytt band, på något underligt sätt. Det kommer alltid att finnas saker i vår musik som är oförändrade. Vi skulle kunna släppa skivor varje år bara för sakens skull, men det måste också kännas som att vi uttrycker något, och jag var väldigt mån om att Days of Abandon skulle låta renare och poppigare än den förra. Jag gillade utmaningen att göra något som var känslomässigt och kraftfullt utan att förlita sig på distade gitarrer. Det soundet tycker jag fortfarande om, men det var kul att visa en annan sida i låtar som ”Simple And Sure”, ”Kelly” och ”Masokissed”.

Apropå att prova nya inriktningar, remixerna på EP:n Higher Than The Stars, som släpptes 2009, var riktigt bra. Har du någon gång övervägt att prova den elektroniska vägen?

– Gärna tillsammans med någon som är mer bevandrad i den genren, men jag skulle inte vilja bli ett rockband som utropar ”hey, nu är vi elektroniska” och sedan gör det dåligt. Bara själva grejen att gitarrband tycker att det är revolutionärt att använda syntar. Det är så daterat, jag menar, elektronisk musik är 30-40 år gammal, ingen futurisk vision längre. Vissa band tror att det är att tänka framåt, men det är inte det. Kanske var det intressant med sånt i mitten av 90-talet då Radiohead gjorde det, men redan det är 20 år sedan.

Så det är inte vad du förknippar med att vara nyskapande, antar jag?

– Nej, nu är det nästan så att band som kör klassisk rock med elgitarrer känns nyskapande! Jag menar, det finns en massa bra elektroniska band, men dom är det för att dom har bra låtar, inte för att deras trummaskin har ett coolt sound. Det måste finnas en hook eller en melodi som gör en upprymd.

Din röst har lyfts fram i ljudbilden på albumet. Har du fått större självförtroende?

– Nej, jag tror inte att det har med det att göra. När jag började sjunga var jag väldigt medveten om hur min röst lät. Men nu har jag nog nått en acceptans av den och att jag inte sjunger som den typiske rocksångaren. Jag inser att jag inte behöver ha en ”bra” sångröst, utan bara att den låter lite annorlunda. Sångaren i Silver Jews, David Berman, sade en gång att ”alla mina favoritsångare kan inte sjunga”, och jag är förtjust i att saker kan låta malplacerade i vår tid när alla kan fixa till saker och ting tills det blir perfekt.

– Ta till exempel Edwyn Collins från Orange Juice, Darren Hayman från Hefner eller Jonathan Richman. Dom kan uttrycka sig väldigt levande men har inte typiska sångröster. Jag vore jätteglad om jag kunde sjunga lika bra som Brandon Flowers i The Killers, men jag kommer aldrig att klara det.

Vad är den perfekta hooken i en poplåt för dig?

– Någon frågade mig vilket som är världens bästa riff, och jag svarade ”Are You Gonna Go My Way?” av Lenny Kravitz. Så någonting i den stilen. Men våra hookar är inte ens hookar! Som Jess(Weiss), vår keyboardist, den svåraste slingan hon spelar är tre toner. Så använder du mer än tre toner i en hook gör du något fel, ha ha!

Har du någon gång ångrat en sångtext?

(Tänker länge) – Nej. Vad jag bryr mig mest om i min musik är texterna. Så jag lägger nog mycket mer fokus på dem än på själva musiken. Popsånger behöver inte vara originella för att vara bra, jag lägger inte en massa tid på att hitta rätt ljud på gitarren. Jag försöker bara placera ackorden i rätt ordning, men det som är unikt i vår musik, åtminstone för mig, är texterna.

Idag ligger mycket av musikbranschens fokus på snabba men korta framgångar, men ni har inte direkt gått den vägen. Hur ser du på det?

– Jag hade gärna haft femton minuter i rampljuset. Vem vet, det kanske händer? Min vän Connor(Hanwick) som spelade med oss ett tag var med i The Drums och hamnade på omslaget till NME och hade låtar som spelades i radio, och det var som en virvelvind när det hände för dom. Visst hade det varit häftigt att få vara med om det, men för oss har det gått mycket långsammare. En del av mig är förankrad i verkligheten och vi har kämpat hårdare, turnerat mer och gjort tre album vi är stolta över, men vi har aldrig varit ”nästa stora grej”. Det är helt okej, jag hade gärna varit berömd men vi får trots allt fortfarande vara ute och spela och göra musik.

Vilket råd skulle du ge till yngre, osignade artister?

(Funderar några sekunder) – Säg ja till allt. I början gjorde vi det svårt för oss själva för att vi tyckte att något var töntigt och var rädda för att folk skulle tycka att vi sålde ut oss. Man ska inte vara för rädda att prova på vissa saker, utan försöka låta det hända och se var det bär hän. Ett band som Pearl Jam har struntat i allt och gjort sin grej och blivit lite av ett Grateful Dead av idag. Så man ska inte tänka för mycket på exponering och sånt, utan säg ja till saker och se vad det blir av det.

Vilka svenska artister lyssnar du på?

– Makthaverskan är stora favoriter. Dom kommer från Göteborg, och dom är nog mitt favoritband för tillfället. Men när jag började med musik var jag ett stort fan av Labrador Records, med band som The Legends, Acid House Kings, Sambassadeur. Jag såg The Legends i New York en gång. Åh! Vad heter det där bandet som alla tycker är så arroganta? Som svingar runt med tennisracketar? Dom är superkända! Jag kommer inte på vad dom heter just nu…The Tough Alliance! Folk tyckte dom var arroganta, men det var ju en del av det roliga. Sedan dom som spelar pop rätt upp och ner, Melody Club. Vi gick och skulle se dem spela och någon sa att ”dom är inte coola…”. ”Och? Bryr väl inte vi oss om” sade vi, ”Electric” och alla deras videos var kanon.

Fotnot: Intervjun finns även publicerad på Kulturbloggen.

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: