Popaganda 2014, Debaser Strand: Basia Bulat, Betyg 4/5

Foto: Tommy Juto

Av Tommy Juto

Jag bevakar Popaganda 2014 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.

Från den ena ytterligheten till den andra. Direkt efter att Maggios sista ton lagt sig över folkhavet hastar jag som ett Jehu iväg till Popaganda-efterfest på ett inledningsvis glest befolkat Debaser Strand för att hinna se kanadensiska indiefolkien Basia Bulat som i sin tur ska hinna göra sitt före midnatt då tillståndet för livemusik tickar ut. Ironiskt i sig, med tanke på att det verkar vara hinderfritt att dra igång ett indiedisco i samma lokal efteråt.

Stressad hinner jag tänka både att ”jag kommer” och att ”jag är nästan där” innan jag faktiskt är där, en minut innan Bulat går upp på scenen. Puh. Den numera Montreal-baserade sångerskan som är på Nordenbesök för andra gången sedan albumet Tall, Tall Shadow förra hösten är denna gång solokvist, men ett av hennes främsta företräden är att hoppa mellan instrument, så det är inte tal om någon enformighet. Hennes sånger framstår än mer genomarbetade än på skiva när hon tvingas återuppfinna sig själv utan större ackompanjemang. Vare sig hon hanterar harpa, den lilla 10-strängade charangon, elpiano eller bygger loopar i realtid lotsar hennes formidabla röst alltid låtarna i rätt riktning. I Wires skruvar hon på rattar och trycker på knappar på någon — i brist på bättre ord och kännedom — elektrisk manick som utgör ett blippande och bloppande komp, mer eller mindre som om någon verkligen hade kortslutit kablarna hon sjunger om, och lik förbaskat hänger allt ihop.

Ju längre konserten löper desto mer folk tågar in, antagligen frukten av det tajta schemat som fick min egen kondition att bekänna färg, och trots att klickar av publiken ser spelningen exakt som just en efterfest med högljudda konversationer tystnar alla när Bulat avslutar med ett helt a cappella extranummer. Om något ett bevis på att rösten, av alla behärskade instrument, är hennes främsta.