#412. Badly Drawn Boy “Too many miracles”, 2010

Lyssna på Spotify: Badly Drawn Boy “Too many miracles”
Ett sångare-/låtskrivare-geni eller trulig trubbelmakare beroende på vem man frågar. Fast det första omdömet kan tillskrivas Damon Gough oavsett vad man anser om hans attityd(vid en turné i USA för något år sedan svor och fräste han åt publiken, till synes utan anledning).

Många upptäckte Badly Drawn Boy i filmatiseringen av Nick Hornbys roman Om En Pojke, där Gough stod för soundtracket(om man bortser från den pinsamma talangtävlingen där Hugh Grant försöker plocka upp spillrorna av Roberta Flacks ”Killing me softly” och rädda showen). Kanske var det lämpligt att en dåligt ritad pojke sjöng om en illa behandlad pojke(okej, den var krystad…).

I över ett decennium har jag själv levt med Badly Drawn Boy lite sådär på sidan om,
redo att plockas fram vid behov. Varje gång jag gör det upptäcker jag nya saker att gilla, så frågan är varför jag inte gör det oftare.

När jag lyssnade igenom en massa ny musik häromåret för att göra en spellista inför en semesterresa höll jag nästan inte på att komma vidare när jag hörde ”Too many miracles”. Man kan inte tro att en så riklig ljudbild är skapad av – förvisso långt bak i mixen –trummaskiner ihop med grandiosa syntstråkar, men det kanske är därför det ekar brittiskt 60-tal(mullrande timpanis!), Gene Pitney, Petula Clark, Cilla Black och banne mig Dusty Springfield. Goughs sorgsna filosoferande passar den inramningen perfekt.