#413. The Stone Roses “Waterfall”, 1989

Lyssna på Spotify: The Stone Roses “Waterfall”
I november 1988 sa Ian Brown ödmjukt ”…jag tror(detta är ordet som motiverar etiketten ”ödmjukt”) på allvar att vi blir jättestora. Man kan inte hålla tillbaka ett bra band”. Utanför Manchester hade knappt en människa hört talas om The Stone Roses, trots en stark men misslyckad singel året före med ”Sally Cinnamon”. På Top Gun-språk: hans ego skrev ut checkar som hans band inte kunde lösa in. Inte ännu i alla fall.

Ett år senare hade dom släppt sitt debutalbum, och Brown menade då att: ”Vi är världens viktigaste band och vi har dom bästa låtarna och vi har inte ens börjat visa vår potential än”. Oasis-vibbar, någon? Men den här gången kunde han backa upp orden lite bättre.

The Stone Roses valde John Leckie som producent utifrån hans lyckade resultat med XTC:s alter-egon The Dukes Of Stratosphear. Leckie lyckades inte sämre med sina
nya adepter, men menade själv att han ”bara städade upp dom lite”.

Den psykedeliska ”Waterfall” var albumets bästa låt i mitt tycke, med en bris av 60-tal i uppbyggnaden med versrefränger och stick istället för det traditionella vers-bridge-refräng-vers-bridge-refräng-stick-solo-refräng-refräng.