Skip to content

Backtrack of the day #542: Little Steven “Bitter Fruit”(från Freedom – No Compromise, 1987)

22 november, 2013


Lyssna via WiMP
Lyssna via rara.com

Under tidigt 70-tal hemma i New Jersey – när Bruce Springsteens tidtypiska yllemössa ännu ej var stickad, innan Clarence Clemons hade hunnit bygga upp Barry Whites kroppshydda, då E Street fortfarande bara var gatan i Belmar där keyboardisten David Sancious mamma både bodde och lät de unga musikerna repa – kallades Steven Van Zandt av sina kompisar för ”Miami Steve”. Smeknamnet var lika logiskt som självklart. Han hade ju varit till Miami hela en(1) gång. Föga anade någon i gänget att samtliga inom ett par decennier skulle vara världsmedborgare hela bunten.

Van Zandt gick redan tidigt sin egen väg, och spelade med flertalet band, inkl Southside Johnny & The Asbury Jukes och sitt eget löst sammansatta The Disciples Of Soul. Efter första svängen med Springsteen blev han i mitten av 80-talet allt mer mån om att förklara sin politiska ståndpunkt genom musiken på sina soloskivor, oftast med blickarna mot omvärlden och sitt hemlands sätt att hantera utrikesaffärerna.

1985 drog Van Zandt igång anti-apartheid-projektet Artists United Against Apartheid tillsammans med ett oräkneligt antal stjärnartister till stöd för sydafrikanska ANC. Med R&B-producenten Arthur Baker producerades protestsången ”Sun City”, en argare(och ännu mer produktionsdaterad) sorts ”We Are The World”. Ett par år senare fortsatte korståget för mänskliga rättigheter med hans tredje soloalbum Freedom – No Compromise, där hitsingeln ”Bitter Fruit” ingick. Den var en duett med den Panamafödde salsasångaren Rubén Blades, och förstås starkt kritisk mot krigmakten USA.

Legendariske rockkritikern Robert Christgau sablade skoningslöst ner albumet – sånär som på ”Bitter Fruit” där Van Zandt trots allt fick viss kredd för sin fallenhet för att skriva protestsånger – med orden ”One hell of an expensive demo”. Med facit i hand hade han väl ganska rätt i sak, men ”Bitter Fruit” står alltjämt som ett typexempel på Little Stevens mest älskvärda egenskap: han är som vackrast när han är arg.

Idag fyller han 63 år. Inte fullt lika arg som förr, men han har definitivt åldrats med större värdighet än apartheid.

PS. Något säger mig att det här playbackframträdandet från en italiensk TV-show inte är hans stoltaste stund. Inte minst som han missar att börja mima i första textraden, ca 1.11 in i klippet… DS.

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: