#440. Freedy Johnston “Evie’s tears”, 1994

Lyssna på Spotify: Freedy Johnston “Evie’s tears”
Nya personer blir offer för våldtäkt varje dag. Ett jävla samhällsproblem som bara vägrar att dö. Tyvärr har inte jag heller någon lösning. Allt jag har är en klen tröst och ännu en historia på ämnet.

En kväll när jag och några tidigare kollegor hade en After Work i stan för ett antal år sedan hade vi värmt upp hemma hos mig och var ganska ljumma i blodet när vi vandrade Östermalms gator fram med sikte på någon lokal kring Stureplan. Precis när vi når Birger Jarlsgatan blir en av tjejerna som förstenad och alldeles vit i ansiktet. Sedan bryter hon ihop och börjar storgråta, grabbar tag i mig hårt och vägrar släppa taget.

Oroliga som vi alla blev försökte vi få fram vad som var fatt. Efter många om och men hulkade hon fram att hon som tonåring blivit våldtagen på en av bakgatorna i närheten. Hon tog en taxi raka spåret hem. Vi andra fortsatte in på Sturecompagniet och försökte partaja vidare som om inget hänt, men den kvällen kom av sig helt, hur många lakritsshots vi än försökte svepa.

Där och då förstod jag att såren aldrig läker efter en våldtäkt. Jag tänker på den kvällen varje gång jag läser om det i tidningarna.

Jag tänker på den kvällen också varje gång jag hör ”Evie’s tears”. Förvisso blev ”Evie” utsatt för en katolsk präst(som numera också nästan har uppdagats som något av ett samhällsproblem) och hon har nu mardrömmar om hans tafsande. Något som
berättaren drabbas hårt och hjälplöst av vid sidan om.

Ett par ord beträffande musiken: ja, det är ingen mindre än Marshall Crenshaw vi hör i kören där bakom. Låten skulle lika gärna ha kunnat komma från hans gitarr. En dyster poppärla.