#470. Lou Reed “Street hassle”, 1978

Lyssna på Spotify: Lou Reed “Street hassle”
Underbart är oftast kort. Och skall så vara. Ibland kan kort bli långt, och ofta förstört. Exempelvis tycker jag om fyrverkerier, men skulle bli helt rabiat om det ständigt small och blixtrade utanför fönstret.

Apropå fyrverkerier lyckas Lou Reed bra med att hålla ens intresse uppe i ”Street hassle”, trots alla dess 11 minuter speltid. Låten klarar det tack vare tre saker: det hypnotiska stråkriffet, indelningen i tre faser(jfr Radioheads ”Paranoid android”), samt Reeds oförskönade skildring av hororna, torskarna och pundarna på New Yorks gator. Gator fyllda av sex, drugs & rock’n’roll. Eller åtminstone sex & drugs.

En förkortad version av låten man kan vara utan gjordes av Simple Minds på 1984 års Sparkle In The Rain, inte minst som den lider av Jim Kerrs patenterade
stadiumhojtande. ”Street hassle” ska inte gapas fram, den ska berättas i maklig takt i sin råa form. Något annat vore en förolämpning mot människorna den handlar om; på gatan och i rännstenen.

Kultfakta: den som hörs prata sig igenom den tredje delen av låten är ingen mindre än Bruce Springsteen, som vid den tiden låg i skyttegravskrig mot sitt skivbolag och därför inte omnämns på omslaget till Street Hassle.