Skip to content

Kom igen, Håkan! – Ett brandtal för världens alla falsksångare

30 januari, 2013

Artister som Håkan Hellström kan verkligen locka fram det sämsta hos människor. Jag har sett det själv. Alltför många gånger. Är det jantelagen, eller vad beror det på?

Facebook finns en rad intressegrupper av allehanda slag, inte minst musik. Jag är själv medlem i en där det tipsas och diskuteras hejvilt, i stort sett dagligen. Vi har alla olika bakgrund, ideologi och preferenser. Ofta gemensamma, ibland divergerande. Ibland bekänner vi guilty pleasures, om sådana nu existerar. Ibland debatterar vi artister, inte sällan Håkan Hellström. Många gillar honom. Många gillar honom inte. Men vi respekterar både varandra och honom. Precis som vi gör med Kent, Muse eller Frank Zappa. De känslor Sting rör upp ska vi bara inte prata om.

Alla resonerar inte riktigt så. Jag har som sagt sett det själv. Håkan aviserade härförleden på sin Facebook-sida att ett nytt album är på gång i april, en status som många fans uppskattade och således ”gillade” eller ”delade”. I kommentarsfälten dyker – som en oönskad diarré inför ditt livs viktigaste anställningsintervju – sporadiska men väl så negativa haranger upp. De Negativa spyr ut hånfulla ”åsikter”, sin egen ångest inför ny musik från deras(som det verkar) Public Enemy No. 1 och allmänna önskningar om olycka och ovälgång.

Jag frågar mig: varför?

Redan i mars kommer en singel, något Håkan allmängiltigt kallade för ett ”smakprov”. Att marknadsföra ett album på det viset är och har varit en högst normal företeelse hos vilken artist som helst, ända sedan skivindustrins begynnelse. De Negativa antyder att det här är bondfångeri, att smakprovet bara är ett sätt att försöka sälja fler album. Nähä? Stoppa pressarna…! Samma personer skulle förmodligen inte ens olagligt ladda ner en film utan att se trailern först. Men här ska minsann en hårt arbetande och framgångsrik artist kölhalas för att han har mage att försöka tjäna sitt levebröd som det vedertaget fungerar.

Varför?

Att framstående musiker lånat och lånar av andra musiker är inte heller något nytt fenomen. Elvis tog det bästa av gammal blues och hottade upp det till rock’n’roll. The Beatles lånade av Carl Perkins och stal av Chuck Berry(”Come together”!). Herregud, Led Zeppelin satte helt skamlöst sig själva som kompositörer av gamla blueslåtar(måhända av misstag, men ändå). Listan är oändlig och slutar inte ens här idag. Och utan att snegla bakåt, hur skulle någon kunna ta sig framåt? Viss skillnad finns mellan lån och ren stöld, men det behövs referenspunkter. Men De Negativa anser att just Håkan Hellström måste skärpa sig och sluta med det.

Varför skulle han det?

De flesta av mina favoritsångare skulle(gudskelov) inte få godkänt av en enda Idol-jury. En röstcoach skulle få tinnitus redan innan första icke-tonen är tagen. Håkan har fått i runda slängar en miljon anklagelser om att sjunga falskt. Skulle det vara värre än att vara falsksångare som korrigerar det i studion? De Negativa ryser av hans röst. Själv avskyr jag att lyssna på såväl Céline Dion som Carola, de renaste av röster. Jag tycker dom är helt gråa och inte förmedlar en enda känsla till mig, ingen friktion. Nada. Men inte fan går jag in och häver ur mig skit om dom på olika internetforum för det, framför allt inte deras egna. Spelas dom i radio byter jag kanal. Sjunger dom i TV går jag ut i köket. Det behöver inte vara svårare än så. Men De Negativa tror sig ha blivit satta på jorden för att tala om för folk att dom inte ska njuta så jävla mycket av det dom tycker om.

Återigen: varför?

Näthatet är inget nytt. Jag orkar inte skriva något specifikt om det, då sväller det här till ohanterliga proportioner. Egentligen skulle det här blogginlägget ha handlat om en fantastisk låt, ”Jag vet vilken dy hon varit i”, men det kom liksom av sig. Jag blir bara trött. Men låten ska komma i fokus någon dag ändå, puckona får inte vinna.

Jag vet inte vilken dy De Negativa varit i, men jag hoppas att de antingen dyker tillbaka ner i den igen eller duschar och tvättar av sig och blir som folk. Och uppskattar det som ligger dem närmast hjärtat. Om det nu finns något sådant. Sådant som de tycker om, alltså. Kom igen och ha lite skoj i livet, för bövelen!

For the record: jag lyssnar sällan på Håkan Hellström och är inte något stort fan, men redan första gången jag hörde och såg honom i SVT sjungandes ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” för full hals hemma i lägenheten visste jag att det skulle bli något stort. Så våga inte kröka ett enda hårstrå eller räta ut ett enda stämband hos honom eller världens övriga falsksångare. Då jävlar.

From → Krönikor

6 kommentarer
  1. Låt inte de jävlarna ta dig! Håller för övrigt med om precis allt du skriver här, enda skillnaden är väl att jag är ett ganska stort Håkan-fan. Hans två senaste skivor är nog de jag har allra starkast minnen av från de år de har släppts. Och ”Jag Vet Vilken Dy…” är kanske hans allra starkaste låt.

    • Tack för kommentaren, Niklas! Och du ska fortsätta vara ett stolt Håkan-fan, så får dom andra göra vad sjutton de vill!

  2. "Linda" permalink

    Det som jag tror, åtminstone i många fall, skiljer ”hatarna” gentemot oss andra är den genuina kärleken till musiken. Är den kärleken tillräckligt stark så bortser man från sådana triviala petitesser som genre och image. Någon sa en gång, och andra har sagt det flera gånger; en bra låt är en bra låt är en bra låt. Så sant! Och skulle det tvärtom råka gälla en dålig låt, ja då ”skippar” man fram till nästa. Eller också står man ut och kanske till sist mot all förmodan ändå hittar något som är bra i den dåliga låten? Själv gillar jag Håkan och många av hans låtar. Vad jag däremot aldrig har förstått är den enorma dyrkan som finns hos så många av hans fans. Men vem har sagt att jag måste förstå den? Jag är glad för deras skull. Och för Håkans såklart.

    • Tack för din kommentar, Linda!
      Väl uppmärksammat av dig. Utgångspunkten för hela det här inlägget var egentligen just att de som på riktigt är intresserade av musik inte ger uttryck för hat på det sättet. Det föll dock bort en smula på vägen. Sedan finns det alltid sånt vi har svårt för och ondgör oss över, men inte på ett sätt som liknar mobbing på en skolgård. Den dyrkan som du nämner beskrivs på ett utmärkt sätt av Fredrik Strage i boken ”Fans”, och den har funnits i alla tider, oavsett om det gällt fotbollslag, musiker, konstnärer, skådespelare eller kungligheter. Men det är en annan historia, och som sagt, man får vara glad för deras skull så länge det hålls på en rimlig nivå.

      Fortsätt njuta av den musik du tycker om, och titta gärna in här med jämna(eller ojämna) mellanrum så kanske du får nya uppslag!

  3. "Linda" permalink

    Det var snarare jag som uttryckte mig otydligt. Givetvis förstår jag det där med idoldyrkan. Jag har under min uppväxt, ja även som vuxen men betydligt mer hängivet som ung, mer eller mindre dyrkat skilda personer/artister som bl.a Muhammad Ali, The Clash och Steve Earle. Vad jag egentligen menade var att jag har svårt att lista ut vad det är som gör att folk går från att enbart gilla Håkan och hans musik till att fullkomligt avguda honom (vem minns inte Bjurmans ”kyss”?). Jag behöver vanligtvis inte ens uppskatta en artist för att ändå kunna förstå anledningen till att folk är galna i honom/henne, men det gör jag inte i fallet Håkan. Han är bra, men inte såå bra. Intressant det där. Men svaret är väl förmodligen det enklaste tänkbara; smaken är som baken. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: