Kom igen, Håkan! – Ett brandtal för världens alla falsksångare

Artister som Håkan Hellström kan verkligen locka fram det sämsta hos människor. Jag har sett det själv. Alltför många gånger. Är det jantelagen, eller vad beror det på?

På Facebook finns en rad intressegrupper av allehanda slag, inte minst musik. Jag är själv medlem i en där det tipsas och diskuteras hejvilt, i stort sett dagligen. Vi har alla olika bakgrund, ideologi och preferenser. Ofta gemensamma, ibland divergerande. Ibland bekänner vi guilty pleasures, om sådana nu existerar. Ibland debatterar vi artister, inte sällan Håkan Hellström. Många gillar honom. Många gillar honom inte. Men vi respekterar både varandra och honom. Precis som vi gör med Kent, Muse eller Frank Zappa. De känslor Sting rör upp ska vi bara inte prata om.

Alla resonerar inte riktigt så. Jag har som sagt sett det själv. Håkan aviserade härförleden på sin Facebook-sida att ett nytt album är på gång i april, en status som många fans uppskattade och således ”gillade” eller ”delade”. I kommentarsfälten dyker – som en oönskad diarré inför ditt livs viktigaste anställningsintervju – sporadiska men väl så negativa haranger upp. De Negativa spyr ut hånfulla ”åsikter”, sin egen ångest inför ny musik från deras(som det verkar) Public Enemy No. 1 och allmänna önskningar om olycka och ovälgång.

Jag frågar mig: varför?

Redan i mars kommer en singel, något Håkan allmängiltigt kallade för ett ”smakprov”. Att marknadsföra ett album på det viset är och har varit en högst normal företeelse hos vilken artist som helst, ända sedan skivindustrins begynnelse. De Negativa antyder att det här är bondfångeri, att smakprovet bara är ett sätt att försöka sälja fler album. Nähä? Stoppa pressarna…! Samma personer skulle förmodligen inte ens olagligt ladda ner en film utan att se trailern först. Men här ska minsann en hårt arbetande och framgångsrik artist kölhalas för att han har mage att försöka tjäna sitt levebröd som det vedertaget fungerar.

Varför?

Att framstående musiker lånat och lånar av andra musiker är inte heller något nytt fenomen. Elvis tog det bästa av gammal blues och hottade upp det till rock’n’roll. The Beatles lånade av Carl Perkins och stal av Chuck Berry(”Come together”!). Herregud, Led Zeppelin satte helt skamlöst sig själva som kompositörer av gamla blueslåtar(måhända av misstag, men ändå). Listan är oändlig och slutar inte ens här idag. Och utan att snegla bakåt, hur skulle någon kunna ta sig framåt? Viss skillnad finns mellan lån och ren stöld, men det behövs referenspunkter. Men De Negativa anser att just Håkan Hellström måste skärpa sig och sluta med det.

Varför skulle han det?

De flesta av mina favoritsångare skulle(gudskelov) inte få godkänt av en enda Idol-jury. En röstcoach skulle få tinnitus redan innan första icke-tonen är tagen. Håkan har fått i runda slängar en miljon anklagelser om att sjunga falskt. Skulle det vara värre än att vara falsksångare som korrigerar det i studion? De Negativa ryser av hans röst. Själv avskyr jag att lyssna på såväl Céline Dion som Carola, de renaste av röster. Jag tycker dom är helt gråa och inte förmedlar en enda känsla till mig, ingen friktion. Nada. Men inte fan går jag in och häver ur mig skit om dom på olika internetforum för det, framför allt inte deras egna. Spelas dom i radio byter jag kanal. Sjunger dom i TV går jag ut i köket. Det behöver inte vara svårare än så. Men De Negativa tror sig ha blivit satta på jorden för att tala om för folk att dom inte ska njuta så jävla mycket av det dom tycker om.

Återigen: varför?

Näthatet är inget nytt. Jag orkar inte skriva något specifikt om det, då sväller det här till ohanterliga proportioner. Egentligen skulle det här blogginlägget ha handlat om en fantastisk låt, ”Jag vet vilken dy hon varit i”, men det kom liksom av sig. Jag blir bara trött. Men låten ska komma i fokus någon dag ändå, puckona får inte vinna.

Jag vet inte vilken dy De Negativa varit i, men jag hoppas att de antingen dyker tillbaka ner i den igen eller duschar och tvättar av sig och blir som folk. Och uppskattar det som ligger dem närmast hjärtat. Om det nu finns något sådant. Sådant som de tycker om, alltså. Kom igen och ha lite skoj i livet, för bövelen!

For the record: jag lyssnar sällan på Håkan Hellström och är inte något stort fan, men redan första gången jag hörde och såg honom i SVT sjungandes “Känn ingen sorg för mig, Göteborg” för full hals hemma i lägenheten visste jag att det skulle bli något stort. Så våga inte kröka ett enda hårstrå eller räta ut ett enda stämband hos honom eller världens övriga falsksångare. Då jävlar.