#514. Crowded House “Into temptation”, 1988

Leave a Reply Cancel reply

Enter your comment here...

Fill in your details below or click an icon to log in:

Email (required) (Address never made public)

Name (required)

Website

You are commenting using your WordPress.com account. ( Log Out /  Change )

You are commenting using your Google account. ( Log Out /  Change )

You are commenting using your Twitter account. ( Log Out /  Change )

You are commenting using your Facebook account. ( Log Out /  Change )

Cancel

Connecting to %s

Notify me of new comments via email.

Notify me of new posts via email.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

• Songsforwhoever on Instagram

  Som långtida beundrare av Kent infinner sig känslan av den moderna tidens vingslag när man står utanför deras gamla studio och blickar upp mot byggnadens fasad. Ändå var Kent inte anledningen till att jag var där. Men ändå. Markus Mustonens tidningsurklipp som på en ingivelse 2004 blev studions namn - Psykbunkern - vid inspelningen av Du & Jag Döden sitter alltjämt uppe ovanför dörrposten in till stora rummet, om än numera inramad sedan en renovering. Men liststumpen den sitter fastklistrad på är den ursprungliga, lossbruten innan resten av den kasserades. - Lokalen fungerade som ett lager för ljudutrustning när jag och Sami Sirviö föreslog till de andra i bandet att vi skulle överta studion, berättar Stefan Boman inifrån kontrollrummet. Förvisso fanns ingen utrustning, men alla kablar var ju redan dragna. Utöver att han jobbat med en rad ytterligare Kent-utgåvor producerade Stefan deras tveklöst bästa album, Du & Jag Döden. Idag tar han emot och bjuder på sen eftermiddags-kaffe och som bonus även några minnen från inspelningen. - Tanken var att använda studion som replokal för Kent och för en del produktion, men sedan kom vi på att vi kunde använda albumets budget till att göra i ordning studion och spela in där. Du & Jag Döden tog nästan nio månader från ax till limpa. Jocke kom in med låtskisser och medan han och bandet repade ihop vad som skulle utgöra skivan kopplade jag in all teknik. Jag frågar Stefan om fans hängde omkring utanför under den tiden trots studions belägenhet ute i förorten, och jo, det förekom. Han minns särskilt tjejen som stod ensam en hel dag ute i hällregn i hopp om att få träffa sina idoler. - Vi såg henne där ute men behövde göra färdigt något som vi inte kunde avbryta. Sedan när hela bandet väl skulle åka från studion var hon inte kvar. Henne tyckte vi synd om. Hade hon bara stannat en timme till efter all denna väntan hade hon fått träffa dem. Snälla nån. Mitt hjärta. Runt om i lokalerna på väggar och hyllor skymtar jag memorabilia och skivor som spelats in här, av förklarliga skäl en hel del Kent, men tiden räcker inte till någon guidad tur. Det är inte därför jag är här idag. Men jag vill nog höra mer. En annan gång.

  - This one's for Tom, säger Ian Felice plötsligt i mikrofonen innan The Felice Brothers startar upp "Salvation Army Girl" och jag inser att det är jag som är Tom. Att en låt tillägnas mig hör inte till vanligheterna. Faktum är att det nog aldrig hänt förrän ikväll. Ian och jag har haft mailkontakt med varandra tidigare ikväll och före jul i samband med årsbästalistan på Songs for Whoever. Vi pratar lite kort efter spelningen - deras sista kväll på turnén - som de inte är helt nöjda med efter lite teknikstrul. Men han lovar att de är bättre när de kommer tillbaka igen i sommar. Hans berättelse om historien bakom låten var en av de jag gladde mig mest åt att läsa i årsbästalistan. Han tog mig rakt in i ett svunnet (?) New York som Woody Guthrie förmodligen gärna också hade berättat mer om. Läsvärt om så bara för Ians slutkläm i sin beskrivning av inspelningen: “The song ‘Salvation Army Girl’ belongs to a little known genre called soup kitchen songs. Like other songs populated by characters such as Bow-Legged Bill and Duckbill Betty, soup kitchen songs generally celebrate the simple pleasures of life like baked beans or Ovaltine. I was inspired to write the song after hearing Woody Guthrie’s beautiful tale ‘Union Maid’ ( which is not a soup kitchen song but rather belongs to the extinct sister genre of Union Hall Songs) and partly by a song called ‘Slum Goddess’, written by The Fugs, those bards of the lower east side. ‘Salvation Army Girl’ originally had many more verses. There was one verse about stock brokers brawling over the affections of the song’s main character, there was a verse about the Staten Island Ferry, the point of which escapes me now. We recorded the song very late one night, we cut it around 9 or 10 times. I think we chose a take somewhere in the middle. It was getting faster and faster with every take so by the end it was hardly discernible as a song, but rather a passing noise.” – Ian Felice

  Orchestral Manoeuvres In The Dark!

  Ibland, när lockarna tar överhand, får de tydligen för sig att jag är Lisa Stansfield och sjunger som hejsan på ett av de mest lysande exemplen på det brittiska åttiotalets korsning mellan pop och soul när hon var frontfigur i Blue Zöne. Och så hamnar den där enskilda skruvlocken i pannan utan att jag får en chans att värja mig.

  "There was a moment in the studio in Chicago with Mavis when she was singing 'Your Good Fortune'. I was standing next to her in the vocal booth, holding her hand and Mavis sang one of the lines in this brand new way and I watched the guys in the control room all all jump a little out of their seats, as i did the same. Not in a million years could I have written it the way she sang it. it was such a blessing to witness that kind of power. Mavis is the best, a treasure." Jag har varit ett stort fan av @sonlittlemusic ända sedan jag hörde hans första singel "Cross My Heart" 2013. Den där smakfulla, rootsiga mixen av soul, funk och blues som trots viss retrofaktor alltid känts fräsch och nydanande. Jag ringde därför upp honom i turnébussen som just rullat ut från San Francisco på väg hem till Los Angeles för att äntligen få höra om några grejer. Om vad som till slut fick honom att satsa på musiken först som 33-åring, men också hur i fridens namn han egentligen hittade kraft att fortsätta när alla hans detaljerade demos för nya skivan Aloha försvann i en hårddiskkrasch så att han fick börja om och skriva nya låtar från scratch ynka två veckor innan inspelning. Och så kunde jag förstås inte låta bli att fråga hur det var att producera Mavis Staples när de vann en Grammy tillsammans för några år sedan. Varpå han lämnade ovanstående, hjärtevärmande redogörelse. I nya numret av @gaffa_se. Såklart.

  Fortsätter att tjata om mig själv och oväsentligheter, men det känns ändå rätt hyggligt att självaste Rolling Stone citerat ett stycke ur min intervju för Tidal med Mick Grondahl 2014 i den här Jeff Buckley-specialen!

  På Nobeldagen var det. Den enda riktiga vinterdagen hittills. Inte ens en vecka efter Avicii-kvällen på Friends. Ni som orkar följa mina förehavanden vet att jag sällan förirrar mig in i topplistemarker, men nu, nu befann jag mig för ovanlighetens skull hos hitmakare. I två timmar hälsade jag på hos Salem Al Fakir och Vincent Pontare och drack kaffe i den nästan oförskämt mysiga studion där de tänt doftljus och vandrade fluffiga tofflor. Jag satt i soffan på samma plats där Katy Perry en gång satt och författade låttexter och ungefär där slutar väl likheterna oss emellan, slår det mig. På väg in hade jag mött en person i dörröppningen på väg ut som utan att stanna gav mig ett snabbt och artigt handslag medan han presenterade sig som ”Sebastian” och det var först när hans axel var i jämnhöjd med min som jag såg att det var han som heter Ingrosso i efternamn och mer än så behöver jag inte säga för att ni också ska börja associera till hits. Vi hade ett bra surr, Salem, Vincent och jag. De berättade öppenhjärtigt om traumat när vännen Tim dog. Vi hade intressanta diskussioner. Om branschen, om deras nya skiva som @vargasandlagola, om musik. De undrade vad jag lyssnar på och jag gav dem tips. Särskilt ett ämne fastnade hos mig som tyvärr inte fick plats i artikeln men som känns viktigt ändå. Det här med att som lyssnare bli skedmatad med viss musik utan att man egentligen bett om det. I spellistor, i radio, i teve. – Ja, det här med färdigtuggad mat är något som vi också pratat om, sade Pontare. – På ett sätt är man så trött på branschen. Sluta säg till alla det måste vara si eller så, folk vill inte ha färdigtuggad mat längre. Det får gärna vara en superstark låt, men ge mig något att processa, som får mig att känna det inte bara är ett måndagsexemplar av något skit som redan finns. Tiden vi befinner oss i nu, med all fast food-kommers och så mycket socker som möjligt på kortast möjliga tid, är mer mogen för det än någonsin. Jag hoppas innerligt att han har rätt. Och jag sätter mig gärna i den soffan när som helst igen och fortsätter de där hyperintressanta diskussionerna. I nya numret av @gaffa_se GAFFA läser ni om allt det övriga vi hann avhandla.

  "Is this what we fought all night to get back to?" Så många gånger jag tänkt utnyttja förmånen att leva och bo i samma stad som Filmhuset. Där Cinemateket gång efter annan visar film som inte visas på vanlig teve och knappt alls på streamingtjänsterna. Ikväll gjorde vi det så äntligen. Första gången jag såg en av mina favoritfilmer genom alla tider var tidigt åttiotal på Betamax med holländsk text. Den omvälvande upplevelsen gjorde New Yorks tunnelbana till den mest mytomspunna platsen i världen. Ikväll för första gången på bio. Adam var tveklöst yngst i publiken med sina sexton år, men lika begeistrad som sin ärevördige far varje gång vi ser den 41 år gamla men ändå hyggligt tidlösa filmen. Våldsromantiserande då. Inte fullt lika provokativ idag, trots "oklippt originalversion". Men fortfarande en anledning att besöka Coney Island.

  Hittade direkt ett favoritverk på Liljevalchs Vårsalong. Får nästan lite @delvis_presley vibbar.

• Songs for Whoever on Twitter

  My Tweets

• Songs for Whoever on Facebook

  Songs for Whoever on Facebook

• Sök i Songs For Whoever

• Recent Posts

  • Class of 2019 – The 100 Greatest Songs of the Year! 15 Dec, 2019
  • Frankie Lee “Downtown Lights” 7 Apr, 2019
  • In Memoriam: Kurt Cobain 1967-1994 5 Apr, 2019
  • Mariee Sioux “She Knows White” 3 Apr, 2019
  • Show Me The Body “Madonna Rocket” 3 Apr, 2019

• Categories

  • Årsbästalistor/Year End Lists (8)
  • Backtrack of the Day (565)
  • Intervjuer/Interviews (37)
  • Krönikor (10)
  • Live (25)
  • Musiktips (175)
  • Nyheter (151)
  • R.I.P. (5)
  • Recensioner/Reviews (94)
  • The Bucket List (70)

• 60-tal 80-tal Adrian Younge Alt-Country Alt-R&B Alternative Americana Blue Eyed Soul Bluesrock Britpop Christopher Sander Country Crowded House Depeche Mode Disco Electronica First Aid Kit Folkpop Folkrock Funk Garagerock Generalerna Goth Grunge Håkan Hellström Indie Indiefolk Jackson Browne Jangle-Pop Jessie Ware Josh Rouse Kendra Morris Lo-Fi Motown Neil Finn Neil Young Neko Case Neo-psykedelia Neo-soul New Wave Nirvana Paul McCartney Paul Simon Pernice Brothers Playlist Pop Popaganda Post-punk Powerpop Psykedelia Punk Punkpop R&B Retro-soul Rhythm & Blues Rock Ryan Adams She & Him Shoegaze Singer-Songwriter Soft Rock Son Volt Soul Soundtrack Southern Rock Sunshine Pop Svensk pop Syntpop The Beatles The House Of Love The New Pornographers The Smiths Vampire Weekend Whiskeytown Youtube

• Följ bloggen via E-post

  Ange din e-postadress för att följa Songs for Whoever-bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

  Följ

• 
  Toppblogg.se