Recension: Steve Earle & The Dukes(& Duchesses) ”The Low Highway”, Betyg 5/5

Spotify: Steve Earle & The Dukes(& Duchesses) “The Low Highway”
På 80-talet var Steve Earle den som plockade upp skärvorna av Gram Parsons krossade livsverk – den genetiskt perfekta fusionen av country- och rockmusik – och såg till att den fick både konstgjord andning, rehabilitering och en ny chans att leva. Ungefär som han själv. Därför är det också synnerligen glädjande att han gör en sådan styrkedemonstration som i The Low Highway, hans femtonde studioalbum på snart trettio år, det första med The Dukes sedan Exit O 1987. Inte för att visa var skåpet ska stå eller att gammal är äldst. Utan för att gammal är yngst. Åtminstone i grundmurad drivkraft.

Albumet är ett mästerverk, och den instrumentala paletten fylld av en mängd färger, alla använda i rätt nyanser. Americanan som bär upp allting varieras med boogie(”Pocket full of rain”), sydstatsrock(”Calico County”) och honky tonk(”That all you got?”). ”Warren Hellman’s banjo” är en hyllning till bortgångne eldsjälen Warren Hellman, som 2001 grundade den årliga festivalen Hardly Strictly Bluegrass i San Francisco med pengar från egen ficka. Låten skrevs av Earle ombord på flyget på väg till en minneskonsert i februari 2012, några veckor efter Hellman avlidit i leukemi.

Precis som förra albumet I’ll Never Get Out Of This World Alive finns här låtar som ursprungligen medverkat i TV-serien Treme, där Earle spelat en biroll som musiker; förutom nämnda ”That all you got?” även singer/songwriter-aktiga ”After Mardi Gras” och ”Love’s gonna blow my way”(vilka båda skrevs tillsammans med hans motspelerska Lucia Micarelli).

Det finns inte en röst i dagens Americana som utsöndrar så mycket självupplevd svärta eller ren och skär livserfarenhet som Steve Earles. Varje raspig ton i hans stämma är som fårorna i en pensionerad sjömans väderbitna ansikte. Han är dessutom i färd med att ge ut sina memoarer, och med den sortens livshistoria Hollywood suktar efter är det bara en tidsfråga innan vi får gå på bio också.

The Low Highway är, precis som Earle själv konstaterat, en riktig roadtrip till album, omgiven av ödemarker och avfarter till platser som aldrig besöks. Han och hans rastlösa själ är som lyckligast ute på vägarna, där bandet är hans familj. Steve Earle har hittat hem.

Bästa spår: ”21st century blues”, ”Love’s gonna blow my way”, ”The low highway”

Köp den här: CDON