Albumrecension: The Brand New Heavies ”Forward”, Betyg 3/5

Ryktet om att acidjazzen är död är inte överdrivet på något vis. Den är död. Till och med skaparna var med och sänkte kistan. Men The Brand New Heavies själva lever i allra högsta grad.

Uppriktigt sagt hade jag avpolletterat London-funkarna för länge sedan, någonstans i höjd med 1997 års Shelter, som förvisso var en hållbar platta utan att glänsa, men saknade lite glöd. Dom själva övergav acidjazzen mer och mer till förmån för klubbig R&B, soul och funk, vilket inte var ett felsteg, bara det att andra kom och gjorde det lika bra eller bättre. Här hemma hade Killinggänget fräckheten att våldta ”Dream Come True”, deras första stora hit, i vinjetten till Nilecity 105,6, så möjligen inverkade det negativt på åtminstone undertecknad ur uttjatandesynpunkt.

Nu är dom i alla fall här igen, med andra albumet sedan N’Dea Davenports återkomst inför Get Used To It 2006, och hon är kvar som leadsångerska tillsammans med brittiska nykomlingen Dawn Joseph, kompletterade av Jan Kincaid. Döm om min förvåning när jag lyssnar igenom Forward och hör…ett discoalbum! Jodå, här finns också kvar lite inslag av jazziga ackordbyten och funkiga rytmsektioner, men även en radda med dängor som skapta för dansgolvet: ”Sunlight”, ”So You Remember” och ”On The One” är en riktig boogietrio som sätter prägeln för hela skivan. Nile Rodgers bör sträcka på sig lite, likaså de The Jacksons-bröder som är kvar i livet, se dom står nämligen för en stor del av fundamenten i Forward. ”…ya never gonna…”-körerna i ”On The One” är förresten rena – medvetetna eller omedvetna – hyllningen till En Vogues ”My Lovin’(You’re Never Gonna Get it)”.

Frågan jag ändå måste ställa är varför man envisas med att ta med flertalet instrumentala låtar när man besitter sådana sångröster? Forward blir således för lång och man hade med fördel kunnat undvara exempelvis ”Forward” och ”Turn The Music Up”, hur mycket blåset än associerar till The Phenix Horns. Och vad var syftet med det blyfotade dancehallförsöket ”Spice Of Life”?

Jag kan inte sluta tänka på vilken fullträff det här albumet hade kunnat vara med färre låtar och exklusive instrumentaler, och hur alla skribenter som masshyllat Random Access Memories hade refererat till Daft Punk som upphovsmän till det blott näst bästa dansalbumet år 2013. Orden ”…feels like I’m in heaven, yeah…” över ett Daft Punk(!)-beat är likafullt bland det mest meningsfulla som sjungits på skiva i år.

Bästa spår: “Heaven”, “So You Remember”, “Sunlight”

Köp den här: CDON(CD, CD Ltd Ed), GINZA(CD, CD Ltd Ed)