Skip to content

Spellista: Ultimate Yacht Rock – Rock blir inte ostigare än så här…

18 juli, 2014

LYSSNA PÅ SPELLISTAN ULTIMATE YACHT ROCK VIA SPOTIFY

Det är inte ofta jag ägnar tid åt att lansera andras spellistor, det är ju liksom listskapandet jag själv tycker är roligt. Men när Stephen Thomas Erlewine, välkänd recensent och redaktör på AllMusic, blev utmanad att skapa en övergripande lista med låtar som representerar genren Yacht Rock var det så att man ville kika men ändå hade skämskudden i knät.

Så vad fasen är ”Yacht Rock” då? Som med all genreindelning är det givetvis föremål för hårklyverier. Somliga artister i listan skulle räknas till AOR, andra till västkust-, FM- eller mainstreamrock. Tidsperioden är företrädesvis 70-tal med någon enstaka tidig 80-talare. Grupperna bestod eller assisterades av studiomusiker och således var framförandet och produktionen oklanderlig. Andelen anhängare av artisterna i den här listan som numera är mor- och farföräldrar ökar stadigt för varje minut som går. De minns sina V-Jeans, Puch Dakotas och sina ungdomskärlekar varje gång de hör Herb Alpert böja en ton på saxofonen eller Jeff Porcaro slå oantastligt på sina hi-hats. De anser också att skäggrock var något som infördes av Kenny Loggins och Michael McDonald. Benämningen ”guilty pleasure” kan omöjligen ha uppstått någon annanstans än här.

Egentligen avskyr ju en del av mig Chicago, The Doobie Brothers, Dr. Hook och det mesta av ostigheterna de stod för. Deras enorma svulstighet. Deras självgoda perfektionism. Deras urbota tråkiga brorduktighet. Deras ibland onödigt krångliga arrangemang, inte för att det gjorde låtarna bättre, utan bara för att dom kunde.  En delad fetisch för Flanger- och Choruspedaler. Alla übersnygga solon, licks och twin lead guitars ihop med småjazziga flyglar. Keyboards så sliskiga att svenska dansband hade offrat sina polisonger hade de kommit ens i närheten. Congas var en minst lika viktig del av rytmsektionen som någonsin baskaggar och cymbaler. Så vad gör vi här då? Det vete fan. Kanske vill jag göra upp med mina demoner. Erkänna att jag faktiskt ägde 6 album av AOR:ens hovleverantörer Toto, införskaffade under period då jag sökte något nytt, men förmodligen hade dåliga förebilder. Eller så vill jag bara jävlas med mig själv lite, bara därför att.

Men en annan del av mig gillar ju också sånt här; flertalet artister hittar man i skivhyllan där hemma: Fleetwood Mac, Steely Dan, Todd Rundgren, Firefall, Paul Simon och Jackson Browne. Och vem kan ogilla Michael McDonalds, Peter Ceteras och Daryl Halls falsetter? Eller den blåögda soulen i Seals And Crofts ”Diamond Girl”? Underbart nog återfinns även ett par bortglömda favoriter från syrrans Poporama-kassetter, som Climax Blues Bands ”Couldn’t Get It Right” och George Bensons ”Give Me The Night”. Chicagos ”Hard To Say I’m Sorry” med David Fosters vattenstämpel hatar jag att älska, eller älskar att hata, beroende på dagsform. Roy Orbison-pastischen ”You’re Only Lonely” av ofta underskattade JD Souther blev en klassiker. Dessutom borde brittiska one-hit-wonder-bandet Toploader skänka samtliga av sina intäkter till Sherman Kelly, en kort period keyboardist i King Harvest, som tack för att hans svängiga ”Dancing In The Moonlight” gav dem en karriär vid millennieskiftet.

Till sist:”Africa” en av mina favoritlåtar. Där, nu var det sagt. Ska vi släppa detta och lyssna på något creddigt imorgon igen, kanske? Cheezus.

From → Krönikor, Musiktips

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: