Popaganda 2014, Stora Scenen: Lily Allen, Betyg 5/5

Foto: Emma Andersson

Av Tommy Juto

Jag bevakar Popaganda 2014 på uppdrag av Kulturbloggen.com, där nedanstående recension publicerats.

Få artister är så här och nu som Lily Allen. Allt hon sjunger är som taget ur ett sociala medier-flöde. Vilket det på sätt och vis är; hon tillhör själv de mest aktiva artisterna på Instagram och Twitter.

Allen bedriver en helt egen, kontrastfylld, feminism. Somliga skulle rent av kalla den provocerande. De personerna är inte på plats ikväll, såvida de inte hukar under ett träd långt bort på andra sidan festivalområdet, för allt eftersom hitsen och favoriterna radas upp sjunger folk allt intensivare med i dem tills ett klimax nås med Fuck You. En mäktig allsång som inte lämpar sig särdeles i TV-sänd allsång, om man så säger.

Att den brittiska sångerskan är helt med i samtiden tydliggörs av en selfie med publikhavet i bakgrunden som hon tvingas göra om, eftersom hon först råkar ta den i Snapchat. Och där andra artister ibland störs av mobilkameror sitter Allen på scenkanten och vinkar glatt till alla som sträcker fram sina och filmar över kravallstaketet. Inte underligt att många unga kvinnor identifierar sig med henne, icke desto mindre tack vare de rättframma sångtexterna om sopiga älskare, mens, åldersnoja och näthat. Texterna åsido har Allen en enorm känsla för hookfylld pop, och i mångt och mycket är hon en Madonna eller Kylie av idag. Scenen har dekorerats med nappflaskor – en småbarnsmammas association till något barnförbjudet? – som utgör en del av ljusshowen, och bildskärmarna på sidorna spelar upp ackompanjerande bilder och animationer av allehanda ekivokt slag.

I Lily Allens kamp för kvinnor i mansväldet handlar det knappast om lika lön för lika arbete eller kvotering i bolagsstyrelser, snarare om att tugga i sig mesiga pojkvänner till frukost om de inte utfört sin plikt i sängkammaren. Fyra utmanande kvinnliga dansare i alldeles för högt avklippta jeans kanske inte är det mest styrkande beviset för feminism, men jag är övertygad om att Lily Allen gör minst lika mycket för att stärka unga kvinnor som något annat. Att hon dessutom gör en fenomenalt medryckande liveshow av sin mission gör knappast saken sämre.