Konversation med The Posies: “Världen är en trivsam illusion”

Av Tommy Juto

Att intervjua två av de senaste decenniernas mest högaktade musiker innebär en hel del att prata om. Bandet har tvingats återuppfinna sig själva efter att deras trummis Darius Minwalla plötsligt dog förra året och nya albumet Solid States låter inte riktigt som deras tidigare skivor, men fingertoppskänslan för minnesvärda melodier är alltjämt intakt.

Det som däremot saknas den här dagen är tid. Resan från Köpenhamn till Stockholm blev drygare än beräknat och Jon Auer konstaterar att en bidragande orsak var de rigorösa passkontrollerna som införts vid Öresundsbron sedan förra gången han besökte Sverige.

Vi får riva av allt så gott det går och jag placeras mitt emellan Auer och radarpartnern Ken Stringfellow vid deras sällskaps stora runda bord i restaurangen på Södra Teatern allt medan Auers fru, sångerskan Tiz Aramini, imponerande nog slevar i sig en torskrygg på mindre än fem minuter. Inte blir jag lugnare av att Stringfellow inleder med en förvisso intressant, men flera minuter lång, utläggning om paranoian som präglar utmärkta singeln Squirrel Vs Snake:

– Den är politisk i ett bredare perspektiv. Ungefär som ”var passar vi in i det stora hela?”. På ett sätt är den lite av en existentiell låt. Som det är nuförtiden är det i många lägen vi måste ta ställning mot existentiella angelägenheter. Nu kommer det här att låta väldigt spejsat, men tekniken finns där ute, telefoner och alla möjliga prylar som gör att vi hela tiden kan observeras och spåras. Just nu är allting ganska öppet och lättsamt, man känner sig inte alltför påpassad, men allt det kan ändras på nolltid. Så det är en existentiell fråga.

Menar du ungefär som George Orwell beskrev det i 1984? Att vi är bevakade?

Ken: – Absolut, det kan definitivt bli så! En del saker de använder just nu är verkligen spejsiga. Så pass att folk inte ens tror att det kan fungera. En sådan sak är det koncept de kallar Sakernas Internet, när din mikro, ditt kylskåp, ditt larm, ditt lås i ytterdörren, allting kommunicerar med ett centralt nätverk. Inte bara åt det ena hållet, utan åt båda. Det övervakar vad du gör. Så om du någon gång kommer att ha fel åsikt om någonting kommer det att vara fullt möjligt att manipulera de sakerna. Och vad gör du då? Allt finns ju redan där. Vi människor åtnjuter en hel del frihet generellt sett i de flesta länder men i några länder har de ingen frihet alls. Här är vi överlag fria men allt är väldigt bräckligt. Det är som om allt som finns omkring oss driver oss åt motsatt håll. Många lagar, som anti-terrorlagarna har haft fritt fram att implementeras. Vad tog det, två dagar att ändra grundlagen i Frankrike efter attackerna mot Le Bataclán? Sådant ska inte underskattas och det går hela tiden i riktning mot mindre rörelsefrihet. Du vet, jag kliver upp på morgonen, jag går till skolan med min dotter, jag ägnar mig åt min musik, jag reser. Jag gör det jag känner för. I den låten menar jag att ”det där är en trivsam illusion jag tillåts vara en del av”.

Rent musikaliskt i låtuppbyggnaden påminner den om Squeeze.

Ken: – Menar du bandet Squeeze? Ja, vi älskar Squeeze. De är en jättestor influens på oss?

Jag menar lite i hur ackorden skiftar mellan dur och moll.

Ken: –Väldigt skarpt observerat av dig. Det bandet ligger djupt i vårt DNA. Redan innan vi hade bildat The Posies, i high school, var Squeeze väldigt viktiga för oss.

Jon: – Vi gillade till och med Squeeze-skivan som ingen annan verkade gilla, Cosi Fan Tutti Frutti. Hur konstigt det än kan låta blev det vår favoritskiva och när man hör den idag är produktionen väldigt daterad, men några av de där låtarna… Jag gjorde en spelning med Glenn Tilbrook en gång där han spelade låten No Place Like Home från den skivan och med bara honom och en akustisk gitarr märks det vilken enastående låt det är när man kan göra den så avskalat.

Ken: – Jag har inte koll på albumen som kom efter…vad heter det med timglaset på?

Jon: – Babylon and On.

Ken: – Just det. De som kom efter den har jag inte koll på.

Oftast handlar det om East Side Story och de tidiga albumen.

Jon: – I början av vår karriär brukade vi göra Separate Beds från den, en kanonlåt.

Hur jobbade ni i studion med Solid States?

Ken: – Inte alls. Det är det som är det sköna. Vi spelade in hemma. Jag jobbar med så många album i studion hemma och Jon pysslar hemma hos sig, så vi använde mer eller mindre samma sorts teknik. Jag har lärt mig att använda all utrustning på rätt sätt och applicerade det på vårt eget material. Meningen med albumet och ändringen av musikalisk inriktning var att när vi nu båda på var sitt håll hade utvecklat det sättet att jobba med andras musik, varför inte dra nytta av det själva? Särskilt trumprogrammering, syntar och sånt som aldrig riktigt har varit någon riktig del av våra album tidigare.

Jon: – Egentligen var det lite lustigt hur vi jobbade med skivan och skickade saker fram och tillbaka till varandra. En av oss påbörjade en låt, exempelvis Squirrel vs Snake som Ken hade och när jag fick den fanns det ingen stämsång på den. Bara en dubblerad leadsång, så all körsång på den är min, jag pratade inte ens med honom om det utan skickade bara tillbaka den så. Och så vice versa, låtarna jag påbörjade fick han göra vad han ville med.

Ken: – Att vi lämnade mycket utrymme åt varandra var fullt naturligt, för om jag sjunger en av mina låtar är det självklart att stämsången ska komma från Jon och vice versa.

Jon: – Samma med kontrapunkterna, Rollercoaster Zen kom till genom dem, eller Scattered med sitt call-and-response (sjunger) “Any time you want me (any time you want)…”, det fanns inte med förrän han skickade mig låten och jag hittade på det. Det är så vi bidrar till varandra.

Men om man som ni och många med er har studion hemma nuförtiden, är det inte väldigt frestande att gå in och lägga på lite för mycket? Inte för att ni har gjort det på Solid States, men generellt sett?

Ken: – Tja, jag tror att all vår erfarenhet från att producera andra har gett oss ganska bra instinkter. Men en sak kan jag säga dig, om du vill höra ett studioalbum med för mycket på så kan du lyssna på Dear 23. Det albumet har 48 kanaler med en massa skit som gjordes i en riktig inspelningsstudio på analoga band med en engelsk producent. Engelska producenter är alltid lite väl hängivna…

Det var John Leckie, eller hur?

Ken: – Ja.

Jon: – Men visst är det möjligt att man lägger på för mycket med all teknik som finns. Om man går tillbaka till Failure så är den gjort med åtta kanaler, väldigt begränsad, men det har också sin charm. Så jag antar att man kan gå för långt men jag vet inte riktigt om vi har gjort det?

Jag tycker att man i viss mån kan höra lite av det okomplicerade i Failure även på Solid States. Inte textmässigt, förstås, men att det är lite glatt och har den där gör-det-själv-atmosfären.

Jon: – Det är verkligen ingen mörk skiva, den har en del glada sidor.

Ken: – Trots att vår trummis Darius bortgång är en stor del av texterna. Det hände mitt i arbetet med albumet. Du har rätt, den är inte särskilt mörk.

Jon: – Det var dock ett medvetet val vi gjorde, vi ville inte vara för melankoliska. Tveklöst är den mest melankoliska låten på skivan The Sound Of Clouds. Den slank liksom igenom ändå och den är supercool.

Jag tyckte direkt när jag hörde den att den lät lite som Rufus Wainwright.

Jon: – Det kan jag köpa, helt klart.

Ken: – Någon annan var också inne på det.

Förra året släppte The Charlatans ett album och de hade också gått igenom en tuff period då även deras trummis gick bort. När jag pratade med Tim Burgess om det berättade han att de kände en sorts lättnad över att Jon var på ett bättre ställe efter åratal av lidande och de kunde se framåt igen precis som han förmodligen hade velat. Var det så för er också?

Jon: – Darius var en obevekligt positiv kille och en av våra bästa vänner. Han var bara bäst. När jag träffade honom var han 21 och spelade på mina soloskivor innan han kom med i The Posies, en naiv ung grabb och om jag ska vara ärlig var hans trumspel ganska naivt också. Men han hade en sorts entusiasm i hjärtat som genomsyrade allt han gjorde. Han hade inte velat att vi skulle gå runt och deppa. Nu kanske det låter lite fånigt att säga det, men han hade velat att vi skulle fortsätta och ha roligt eftersom han själv älskade att ha roligt.

Vi pratar lite om The Posies backkatalog som bara delvis går att streama och jag undrar om det inte är frustrerande när majorbolagen, i deras fall Universal, fortfarande har rättigheterna till deras material och inte ser till att allt blir tillgängligt igen:

Ken: – Dom är inte snabba, det är dom inte. Problemet är att man inte längre har någon personlig relation med någon. Vår publicist från vår tid på BMG hamnade på Universal när de köpte BMG. De äger rättigheterna till hela vår katalog från Failure till och med Success och de ordnade en jättestor TV-exponering åt oss förra året. Det var suveränt. En bra affär ekonomiskt också, vi fick 75% av pengarna efter att deras omkostnader dragits av. Så vi hade en person vi kunde prata med och tänkte att ”det här var ju bra, hoppas det här leder till mera sådant” och så fick den personen plötsligt sparken.

Jon: – Så kan det vara med det skivbolag man ligger på också. Vi låg på Ryko en period och när vi gav ut första skivan hade killen som signade oss åkt ut. Sedan när vi gjorde andra skivan var vi halvvägs genom en USA-turné då vi fick veta att hälften av medarbetarna var uppsagda och de var bara åtta personer eller nåt.  Två år senare försökte vi ta reda på om vi hade rättigheterna att släppa någonting och när Ken provade att ringa Ryko fick han veta att bolaget inte längre fanns.

Så många artister har hamnat i konflikt med skivbolag, som praktexemplet XTC och tusentals andra.

Jon: – Grymt band.

Ken: – Men XTC gick vidare och startade sin egen etikett efter Virgin. Jag vet inte, finns deras album tillgängliga?

Nej, inte de två sista, Wasp Star och Apple Venus, åtminstone inte för streaming. Så för mig som konsument är det väldigt tråkigt.

Jon: – Ja, det är det.

Ken: – Jag vet att Skylarking släpptes i en deluxeutgåva.

Jon: – Det var för att Andy [Partridge, red:s anm.] själv var lite företagsam och gav ut den på hans egna etikett. Ape heter den, va’?

Ja, den heter Ape.

Jon: – Och den där killen från Porcupine Tree mixade om den i 5.1-ljud eller nåt.

Ken: – Det vore intressant.

Jon: – Han skeppade verkligen iväg en hel del där, sålde sina demos och allt…

Fuzzy Warbles-volymerna.

Jon: – Just det, Fuzzy Warbles.

Ken, jag måste bara pratat om Skellefteå innan vi avslutar. En vän nämnde något rykte om en rejäl fest med The Drowners när du var där för många år sedan och producerade Backfish… Ligger det någon sanning i det?

Ken: – Ärligt talat är det nog lite av en myt, de inspelningarna skedde under ganska nyktra omständigheter. Utöver den bra musiken och studion var det för mig intressantast med vinternätterna. Det var dagsljus i kanske en timme om dagen och jag var där under en månad i november-december. I studion fanns en liten lägenhet där jag bodde, så det var nästan som att vara ute i rymden, jag lämnade nästan aldrig studion.

– En rolig grej hände, däremot. Vi skulle äta en trevlig familjemiddag hemma hos Katherines (Bergström, sångerska i Backfish, red:s anm.) mamma och hon var jättenervös eftersom en amerikan hade kommit hela vägen för att jobba där och nu var hemma hos henne. Hon ville verkligen laga en god middag. Så där satt vi, hela bandet runt bordet och mamman skulle servera. Första rätten var en jättefin morotssoppa. När hon extremt nervös så går mot bordet för att servera tappar hon ut hela jävla kastrullen med skållhet soppa över min rygg! Du vet, först ”vad vill du ha att…” och sedan skriker jag ”Aaaaarrrgh!” när jag blir skållad av 9000 grader! Ha ha! Det var hysteriskt roligt. Men mycket mer röj än så blev det inte när jag var där.

Och ryggen är okej?

Ken: – Ja, den är okej. Vi festade inte så mycket direkt, men jag minns en sylta där, typ en vodkabar. Jag minns att den låg vid ett stort torg och att där fanns en hög fristående byggnad där. Vi kanske gick dit en gång och jag svär på att en vodkadrink gick på 20 dollar eller nåt redan på den tiden, helt sanslöst dyrt. Jag tror jag beställde en enda.

Solid States släpps 29 April på Lojinx.