Skip to content

Intervju: Joshua Radin – ”Snubbar med akustiska gitarrer och mjuka röster, folk klumpar ihop oss…”

12 april, 2016

joshradinphoto3

Stockholm var och är ett andra hem för den mjukt sjungande Joshua Radin, även om han numera flyttat åter till USA. Men han trivs här, inte minst accentuerat av välbesökta spelningar två kvällar i rad på Södra Teatern för några veckor sedan då jag träffade honom strax innan spelning nummer två. Första kvällen hade han också sin svenska familj och en rad vänner i publiken:

– De fyllde en hel rad. Men min fru uppskattade inte när jag pratade med henne från scenen, hon tycker det är lite pinsamt.

Radin spelar ofta och gärna live och nyligen förevigade han den atmosfären på en ny skiva som släpps senare i april:

– Jag sitter bokstavligen och lyssnar på masteringen här och nu! [Pekar uppspelt på iMac-datorn på bordet framför honom] Det är upp till mig att godkänna dem, men när det handlar om att mastra förstår jag mig egentligen inte på det. Mixa, det fattar jag, men mastering för mig är att låt två har samma volym som låt tre bara så att det hänger ihop. I och med att det är ett livealbum måste man även säkerställa att applåderna från publiken inte är för höga.

– Titeln är Live from The Village, efter studion i Los Angeles där det spelades in. Riktigt coolt, vi spelade in det i ett rum som byggdes för Fleetwood Mac när de skulle spela in albumet Tusk. Rumours spelades också in där, åtminstone delar av det. Vi ställde in 50 stolar så att publiken kunde sitta runt omkring oss. Jättehäftigt. Har någon gjort något sådant förut? Tack och lov var det i alla fall ingen i publiken som sade något dumt med tanke på att det var helt live som under en konsert.

Under din nuvarande turné har du spelat en ny låt också?

– Ja, det finns två nya låtar på livealbumet. Den jag spelar på turnén heter ”Song For You” och jag skrev den faktiskt här i Stockholm i somras. Vad heter kyrkan som ligger mitt emot saluhallen? [Gissningsvis Hedvig Eleonora Kyrka vid Östermalmstorg, red:s anm] Runt den kyrkan finns några trevliga bänkar att sitta på, nästan som en liten park. Precis där satt jag och skrev den.

Inför ditt senaste album Onward and Sideways spelade du in låten “Beautiful Day” på nytt. Varför?

– Jag har hela tiden känt att den inte kom till sin rätt på albumet innan så vi tänkte att den kanske kunde bli en radiosingel eller något, för den är lite glad. Sedan hörde Subaru av sig och frågade om de fick lov att använda låten i en av sina reklamfilmer, så jag sade ja. De visade den hela året så jag tänkte ”hur skapas en radiosingel nuförtiden?”. Om en låt är med i en reklamfilm för bilar borde den ha en hygglig chans att spelas i radio utan att jag behöver betala en massa pengar till musikläggarna för att de ska spela den! Jag vet inte hur det fungerar här i Sverige, men i USA hävdar man att Payola inte längre existerar, men det gör det visst. Man lär knappast höra en icke-major-artist i radio. Jag tänkte ”varför inte göra om låten som en duett?” eftersom den inte var sådan ursprungligen, så jag frågade Sheryl Crow om hon ville sjunga den med mig och lyckligtvis svarade hon ja och jag tycker att den blev bra. Idag är det som om allt handlar om singlar och jag är mer av en albumartist. Ett par gånger nu har jag tagit en låt som funnits på en skiva och sedan försökt väcka nytt liv i den.

Att göra ett livealbum är en sak, men att spela in ett helt album med låtar man tidigare gett ut är att gå lite för långt, om du frågar mig. Räcker det inte att man redan gjort dem en gång? Hur ser du på det?

– Vet inte, jag har aldrig gjort det på ett helt album. På den här liveskivan har jag dock gjort om tre låtar från mitt första album genom att använda piano istället för gitarr, vilket jag aldrig brukar göra. Jag tänkte väl ”varför inte ge ut dem?”. Folk köper ändå inte album längre på samma sätt. Antingen lyssnar de på Spotify och skippar igenom det eller så köper de låten de vill ha på iTunes. Så visst, vill du inte ha det så vill du inte ha det. Vinyl är förvisso på väg tillbaka men inte som det brukade vara. Naturligtvis planerar man inte sitt skivsläpp utifrån hur många vinyl som kommer att säljas, åtminstone inte jag, för nästan allt jag säljer är digitalt. Hur mycket jag än vill säga att jag tänker göra precis som de gjorde på sjuttiotalet så finns det ingen anledning att göra det längre och affärsmässigt skjuter du dig i foten om du gör på det viset. Sedan kommer det alltid att finnas puritaner som hävdar att ”så har det varit och så ska det alltid vara!”. Okej, låt bli att lyssna på den nya låten då! Det är upp till dig.

Jag är ett stort fan av Michael Penn och hans album March och på Onward and Sideways bidrar både Tony Berg och Patrick Warren som även medverkade på March. Hur kom det sig?

– Det stämmer, Tony Berg producerade och Patrick Warren spelade på det. Jag hade träffat [Berg] genom några vänner som också hade anlitat honom som producent och jag har alltid gillat det han gjort. Edie Brickell, Aimee Mann och så att han spelade med Peter Gabriel. Du vet, han är lite av en guru och jag tror att jag var i en fas i livet där jag sökte efter en musikalisk mentor. Inte bara en producent alltså, utan någon att kunna tala med om livet och han var den personen. Hans studio ligger på baksidan av hans hus i Kalifornien och man får inte ringa och säga ”jag kommer över en sväng”, han vill att man bara ska dyka upp. Du kan föreställa dig en inspelning i en vacker omgivning och någon kliver in genom dörren och plötsligt sitter med och spelar eftersom man ändå hänger tillsammans och snackar ett par timmar. Dörren är alltid öppen så man vet aldrig vem som stiger in genom den. Det är så häftigt, jag älskar den sortens atmosfär. Baksidan av det är förstås att det tar längre att göra ett album än med andra producenter men fördelarna överväger allt sådant. Han är en av mina favoritpersoner.

Du har också arbetat med Roger Joseph Manning från ett av mina favoritband, Jellyfish.

– Ja, han spelade på de två skivorna innan min senaste samt på “Beautiful Day”. Han är ett geni. Stämsången i Jellyfish! Han är en av de där personerna som kan… Jag tänker inte säga Brian Wilson här, för ingen är som Brian Wilson när det handlar om stämsång, men Roger har lite av det där i sig. Han kan tala om exakt hur vi ska sjunga, han är som ett galet geni.

När du spelar live, har det någon gång hänt att någon i publiken av misstag har önskat en låt som de trodde var din men i själva verket var någon annan artists?

– Det har hänt inträffat ett par gånger men inte under en konsert. En gång när jag var i London satt jag i hotellobbyn med en massa folk och vi började snacka och tog några glas ihop när någon fick veta att jag var musiker och undrade om jag kunde ta fram gitarren och spela. Klockan var väl runt tre på natten och vi var de enda där, så jag sa ”visst, jag går upp på rummet och hämtar den”. Sedan när jag kom ner ville de att jag skulle spela min mest välkända låt eftersom de inte kände till mig. Jag började spela ”I’d Rather Be With You” eftersom den hördes mycket i radio i Europa då och de kanske skulle känna igen den. När jag hade spelat den sade de ”ja, den låten gillar vi, men det är Jack Johnson” och jag svarade ”ehm, nej…det är faktiskt jag, det är min låt”. ”Nej, nej, nej, det är ju Jack Johnson!”, envisades de. Jag fick verkligen insistera, ”jo, jag lovar, det är min!”. Till slut gav de med sig: ”åh, är det din låt? Jag lyssnar på den i bilen hela tiden!”.

– Om Jack Johnson hade gjort en cover på den hade jag säkert tjänat en massa mer pengar! Snubbar med akustiska gitarrer och mjuka röster, folk klumpar ihop oss till en enda person. Men vad ska man göra? Det är okej med mig så länge de lyssnar.

Och streamar…

– Jag föredrar att de köper den! Men här i Sverige streamar man. Kanske de fem personer här i Stockholm som fortfarande köper skivor går ner till Pet Sounds! Men det är som det är. Jag äger inte ens en CD-spelare och även fast jag har en gammal bil funkar Bluetooth. Jag kör Spotify eller någon app i min iPhone och hemma lyssnar jag på vinyl. Om jag ska sitta ner och lyssna på ett av mina favoritalbum gör jag det helst på vinyl.

Okej, innan vi rundar av: man kan konstatera att du är en artist med många kvinnliga fans…

– Jo, mina låtar handlar ju mycket om kärlek.

Men varför är det så, tror du? Är det bara det?

– Jag vet inte. Kanske är det lite genant att uttrycka det så här, men om man gör en analogi med mig bredvid en filmgenre så skulle jag vara en romantisk komedi. Förstår du vad jag menar? Jag skulle vara den där filmen som maken eller pojkvännen följer med på. Men jag gillar romantiska komedier om de är välgjorda, Annie Hall är min favoritfilm genom alla tider. Jag älskar kärlek! Det är vad jag tänker på. Jag har aldrig varit ute i krig och jag är inte extremt politisk av mig. Jag försöker se saker och ting från andras synvinkel och försöker att inte vara alltför dömande, så det blir vad som oftast snurrar i skallen, vilket är kärlek och annat jag går igenom. Sedan är det nog för att jag har en ganska mjuk, viskande röst. Det är så oerhört långt ifrån metal. Det kunde inte vara längre ifrån metal! På min Facebook-sida är säkert 75% av mina följare kvinnor.

Live from The Village släpps 22 April

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: