Recension: M. Ward “A Wasteland Companion”, 3/5

Lyssna på Spotify: M. Ward “A Wasteland Companion”
När jag 2009 var på Debaser Medis och såg Matt Ward minns jag att jag förvånades över hur hårt han rockade live. Jag förväntade mig en folksångare med jesusknäppare och lite avvägt komp, inte alls road house-rock’n’roll. Möjligen var jag lite naiv, för lyssnar man på hans tidigare skivor finns dock tendenserna.

Men på skiva är det en annan sak, energin som utsöndras från scengolvet går inte alltid att omsätta i tvådimensionellt. Ward skiter dock i det även på sitt nya album A Wasteland Companion, han slänger in en och annan rocker mellan varven, och resultatet blir lika halvspretigt som det brukar vara. Det kan vara bra att variera ett album för dynamikens skull, annars flyter allting ihop till en enda stor kaksmet, men hans försök till rawk’n’roll tar bort en del av charmen.

M. Ward har så mycket att komma med på egen hand att han inte behöver leka Jack White(”Me and my shadow”) för att visa sin mångsidighet, det räcker så bra ändå om han bara kunde tygla ett par spår som tillåts vara lite för yviga. Faktum är att tankarna leder till Dennis Wilson, som kunde göra så vacker musik men som bröt förtrollningen rätt vad det var med valhänta försök att dra en rocklåt(både på Pacific Ocean Blue och med The Beach Boys), men som istället kunde låta ansträngt och klumpigt.

Det mesta på A Wasteland Companion är dock oklanderligt. Han fingerplockar på sin
akustiska som en annan Paul Simon, och den vackra inledande ”Clean slate” dekorerar
han med en rostig dobro. På ”Crawl after you” får man intrycket att han sitter ensam vid pianot på en mörk scen i den enda tända spotlighten, med resten av kompet pålagt i efterhand. Musikerna som deltar i studion(egentligen pluralis, då skivan är inspelad i sex olika städer) är förstås kompetenta och inkluderar Howe Gelb(Giant Sand) samt Monsters Of Folk-kompisen Mike Mogis(My Morning Jacket). På ”Sweetheart” får vi en bonuslåt med She & Him då Zooey Deschanel är Wards duettpartner. Poppiga ”Primitive girl” hade för övrigt kunnat ha ingått på något av det sidoprojektets album, medan avslutande ”Pure
joy” är precis vad den heter.

Lyssnar man igenom Wards samtliga skivor så kan det vara svårt att skilja dom från varandra, och lite är det nog det som är hans problem. Det är så stabilt och bra att man nästan önskar att han ibland gjorde något crazy(förutom rawk) och rätt vad det var gjorde ett elektroniskt, eller ett countryalbum, eller nåt. Men då skulle vi väl hacka på det också. Kraven blir höga när intelligensen är hög.

För allt mitt gnäll här ovan så är ändå de lite lugnare låtarna så gudomliga att vi måste komma ihåg att dom utgör lejonparten av både det här albumet och Matt Wards repertoar i stort. Man ska inte låta en liten klick förstöra helhetsintrycket, lite som den där högljudda snubben i publiken som hojtar och önskar det givna extranumret redan när ridån går upp.

Jag avslutar med en enda uppmaning: var som folk, Matt. Det är då du är som bäst.