Badfinger “No matter what”, 1970

Lyssna på Spotify: Badfinger “No matter what”
27 Club Week, part 3

När två medlemmar i samma band begår självmord så är det något generalknas. Det var det också.

Beatles-bolaget Apple Records’ längsta inneboende var naturligt nog McCartney-popparna i Badfinger. Dom gav ut några album under de första åren på sjuttiotalet tills kaoset på Apple blev för mycket och dom gick vidare till Warner. Inte blev det mycket bättre där när bandets manager stämdes av Warner, som anklagade honom för förskingring. Hela den juridiska soppan påverkade bandet som stod inte hade gjort något alls, mer än möjligtvis att ha blivit bedragna av sin manager.

Deras andra album på Warner, Wish you were here, blev indraget direkt efter utgivningen,
samtidigt som deras nyinspelade album, Head first, inte var i närheten att släppas(det kom ut till slut 2000) då bolaget inte ville göra ett skvatt förrän rättvisa skipats i rättegången. Detta ledde till utblottning i bandet, något som till slut drev Pete Ham till
självmord när han inte kunde försörja sig. Hans mentala hälsa hade sviktat under en period dessförinnan. Ham skulle fylla 28 år endast tre dagar efter att han band upp snaran i sitt garage i april 1975.

Som om det inte räckte med tragedier ändå, begick Tom Evans självmord åtta år senare, i november 1983, även han genom att hänga sig. Indirekt var hans motiv också depression orsakad av situationen med uteblivna pengar från karriären, samt att han aldrig kunde komma över Hams självmord.

”No matter what” skrevs och sjöngs in av Pete Ham på bästa McCartney-manér.