Recension: Jack White “Blunderbuss”, 5/5

Lyssna på Spotify: Jack White “Blunderbuss”
På omslaget må han se ut som en tonåring på väg till replokalen, men Jack White har mognat. Många bandledare som övergår till solokarriär har haft en benägenhet att bara låta som nästa album från sin
tidigare konstellation. Naturligt, visst, men ibland känns en sådan utgåva nästan onödig.

Efter alla år av projekt med alla möjliga och omöjliga står nu White till slut här med sitt första album i eget namn. Han har haft så många olika saker för sig de senaste åren att The White Stripes har framstått mer och mer som ett sidoprojekt som till slut inte längre var ens det, vilket gör ett soloalbum helt logiskt. Med tanke på innehållet så märks det också att han samlat på sig många olika influenser på vägen. Här får vi tolv små rätter. Lite blues, lite garage, country, soul och folk. Ehm…White Stripes. Och Tom Jones! Jag kan inte låta bli att le åt ”Rock lobster”-vibratot i ”Freedom at 21” och ”Delilah”-melodin i ”Weep themselves to sleep”.

När man döper ett album till ”muskedunder” kan man ana en viss läggning mot det som är gammeldags. Detta skiner igenom i musiken också, lite som Robert Plants Raising Sand(med Alison Krauss 2007) och Band Of Joy(2010). Stora delar av Blunderbuss kan misstas för outtakes från Led Zeppelins III:a och IV:a. Skillnaden mot Plants utgrävningar i det bortglömda är att White skrivit alla klassiker själv, sånär som på Little Willie Johns ”I’m shakin’”.

Finessen är att kunna kombinera de bästa ingredienserna för att receptet ska funka. Hur mycket man än älskar gräddglass och vitlök så blir det inget vidare i samma anrättning. Men som separata delar i en middag kan det bli hur bra som helst, och här finns det inte ett skvatt som faller ur smaken.

Hade Blunderbuss varit en krog hade frågan varit hur många stjärnor den skulle tilldelas i Guide Michelin. Av mig får den alla jag har. Låt dig väl smaka.

Bästa spår: Hip(Eponymous) Poor Boy, Sixteen Saltines, I’m Shakin’, Freedom At 21