The La’s “I can’t sleep”, 1990

Lyssna på Spotify: The La’s “I can’t sleep”
Lee Mavers hjärna var fånge i en kropp som levde två årtionden för sent. Åtminstone var det så han genomled sin korta, men fascinerande karriär. Förutsättningarna var nästan för bra. Dom kom från Liverpool, spelade Merseybeat, och skivbolagen slogs om dom. Till och med deras image var 60-tal. Men en lite för besatt bandledare såg till att det gick åt helvete med alltihop. Eller såg till, han tyckte själv att det redan gått åt helvete med deras enda album innan det ens gavs ut.

Innan hundra och en Beatles/Kinks/Who-pastischer skvalade ut i radio i början av 90-talet startade hela britpopen med The La’s. Problemet för bandet själva var att dom gick in i olika studios med olika producenter hela sju gånger innar för att spela in skivan. Och ändå ansåg Mavers inte att det fanns något av värde alls att ge ut. Hans vision var att återskapa deras opolerade demos, men han kunde inte förstå varför ingen producent lyckades. Hur mycket damm han än lät vara kvar på instrumenten och hur gamla och hederliga mixerborden från Abbey Road än var.

”There she goes” har blivit en sån albatross att många ovetande betraktar The La’s som
one-hit-wonders, vilket är långt från verkligheten. Hela The La’s var fullt med borttappade Merseybeat-pärlor som Lee Mavers avfärdade som skit. Tack och lov såg skivbolaget Go! Discs till att skivan slutligen gavs ut, hur mycket han än hatade dom för det. Han själv lämnade rampljuset och blev närmast en Syd Barrett-figur som någon ser vart femte år och då startar ännu ett rykte om en The La’s-återförening. Skulle inte tro det.