#385. Tomas Andersson Wij ”Du skulle ha tagit det helt fel”, 2000

Lyssna på Spotify: Tomas Andersson Wij “Du skulle ha tagit det helt fel”
Han ser ut som genomsnittet av de personer jag stöter ihop med på olika skivbörsar och konsertlokaler. Mig själv inräknad. Kanske är det därför vi dras till varandra, eller rättare sagt jag till honom. Det blir lätt att man ser saker som man själv vill se dom.

Den svenska sångare-låtskrivare-traditionen har haft ett bra liv under 2000-talet med framför allt en Lars Winnerbäck som vuxit ut till något som vuxna män lärt sig dyrka lika troget(och ibland ännu trognare) som Ulf Lundell. Där bakom har också andra fått sin del av rampljuset, som exempelvis Tomas Andersson Wij.

Sättet på vilket Lundell och Winnerbäck dyrkas, gör ibland att man får för sig att inga andra gudar skall havas, helt enligt Bruce Springsteen-fansens första bud. Tack och lov har ändå Andersson Wij fått en egen publik som älskar honom för hans truliga söderförortssnack och smått ironiska men kärleksfulla betraktelser av livets skiftningar. Hans cover av Carolas ”Evighet” skulle ta honom ända till folks TV-soffor via Melodifestivalen och Allsång på Skansen och väl där ville han aldrig lämna(egentligen hatar jag det avklippta uttrycket ”lämna”. Lämna vad? Men skit samma, jag gör det lika enkelt för mig som kvällstidningarna).

Jag har inte varit honom trogen på det sätt jag skulle ha velat, särskilt som ”Du skulle ha tagit det helt fel” tog sig in på diverse bland-CD:s när Ett Slag För Dig kom ut år 2000. Men det är aldrig för sent att återgälda min nonchalans. Jag börjar idag och fortsätter på fredag med att se honom spela på Gainesville-festivalen på Kungliga Djurgården. Den vers jag längtar efter och hoppas på mest är den här:

Du var en flygkrasch, jag var blöt som snö
Du kom från Mars, jag kom från Fruängen
Först en taxi, sen en tunn madrass
Bara en natt, vi hördes aldrig igen
Jag ville säga nåt till tröst
Du skulle tagit det helt fel