#392. Anna Ternheim “To be gone”, 2004

Lyssna på Spotify: Anna Ternheim “To be gone”
Jag kan bli helt galen när artister slösar bort fantastisk musik genom att sjunga på en bedrövlig engelska. Mitt resonemang är att om man som icke-engelskspråkig väljer att sjunga på det så får man anstränga sig så uttalet sitter ordentligt. Trovärdigheten försvinner annars.

Jag ska ta ett exempel: Niclas Frisk. Hade hans uttal varit lika bra som hans 70-talsrock hade Atomic Swing gjort utlandskarriär och spelat på Way Out West i år. Men när man uttrycker sig som en medelsvensk charterturist och tycker att ”ajm sviiidisch” duger, då räcker det liksom inte. Sedan gillar jag ändå Frisk på något sätt, men det är helt klart ett störningsmoment.

Enligt The Rolling Stone Encyclopedia of Rock & Roll fick rockfarfar…förlåt,
flygplanspassageraren Mikael Rickfors 1973 sparken från The Hollies för att han var för risig på engelska. Och jag kan förstå Tony Hicks och grabbarna. César Vidal i Caesars Palace gränsar också till icke-trovärdig men räddas enbart av Jocke Åhlunds utomordentliga sinne för garagepop.

Numera har hon tagit engelskan i kragen och ryckt upp den, men när Anna Ternheim visade upp sig första gången med ”To be gone” blev jag direkt skeptisk och hennes svengelska lade sig som en rökridå framför musiken. Efter några pluggningar i radio
började röken faktiskt skingra sig och en formidabel låt kunde skönjas där bakom. Med sin bossa nova-takt och sitt vackra arrangemang besegrade ”To be gone” de onda krafterna i språkmissbruket på knock.

Även jag knockades till slut, men det krävdes några ronder innan hon sänkte mig med en sorgsen uppercut. Jag tar fortfarande räkning när låten spelas.