Konsert: Lee Fields på Göta Källare, Stockholm 15/11 2012

Kanske är det för att Dr Phil spelar trummor. Eller också är det inte det. Dr Phil, alltså. Men som den här kvällen utvecklar sig kommer ord som sinnessjukt, galet och vansinnigt upp, så någon sorts logik måste det innebära.

Lee Fields är en av soulens borttappade hjältar vars karriär fick sig en armbåge i sidan någonstans på 70-talet men som pånyttföddes under 90-talet tack vare vinylnördar och DJ:s på jakt efter udda samplingar. Hans likheter med en viss James Brown gav honom smeknamnet “Little J.B.”, och dragen finns där än idag, även om de senaste skivorna snarare kunde komma från Willie Mitchells Hi Records(där Al Green skapade sina höjdpunkter).

En förartist som kallar sig Natanael försöker värma upp stämningen med Chris Brown-ig R&B men han och bandet låter mest som ett stabbigt Maroon 5 influerat av Mike & The Mechanics. Räddningen är en DJ som smakfullt varvar Sly Stone med New Orleans-esset Eddie Bo och Nina Simone.

The Expressions går på scenen först och drar igång utan frontman. Dom ser så uttryckslösa ut att jag kisar efter kasperdockstrådar upp till taket. Om någon tryckt på muteknappen hade man undrat om dom var vaxdockor. Men vi serveras ett makalöst instrumentalsväng, trots att dom inte ens ser ut att ta i.

En som tar i desto mer när han kliver upp är Lee Fields, som kompenserar med energi för hela bandet, ja för oss alla. Han dansar, han skuttar runt, han flirtar och snackar med publiken. Framför allt: han sjunger. Så in i helvete bra. Med höfterna, med skrevet och – framför allt – med hjärtat. Vi oroar oss över att det ska hoppa ur hans korta kropp och springa tillbaks till logen för att det blir generat av att blottas så här brutalt. Det är uppenbart vem som är huvudpersonen, vilket säkert också är anledningen till bandets återhållsamhet.

Kvällens tema är, föga överraskande, kärlek. Åt alla håll och kanter. Kärlek till alla världens kvinnor(“Ladies”). Kärlek till hans avlidne far(“Wish you were here”). Kärlek till pengar(“Money is king”). Kärlek till alla tjejer i lokalen(“You’re the kind of girl”). Kärlek till en älskarinna(“Faithful man”). Detta gör också att vi i församlingen känner villkorslös kärlek till mannen som övertygar oss om att det är den enda lag vi bör leva efter.

Alla hedersbetygelser här ovan till trots är det ändå en sak ytterligare som gör Lee Fields unik: trots att han har haft en karriär i mer än 40 år är det enda folk vill höra hans senaste skivor. Jämför det med flertalet av hans jämnåriga som bara åker runt som ett hyllningsband till sig själva, hur mycket dom än betonar att deras senaste alster är “det bästa vi gjort”. Det kan kanske kallas Daptone-effekten.

När han illustrerar sitt bultande hjärta genom att lyfta det guldfärgade kavajtyget på bröstet upp och ner har vi redan sett det göra så av sig självt för länge sedan. När han frågar “Are you happy?” svarar vi unisont “YEAH!”, och hade frågan varit “Will you marry me?” hade svaret varit detsamma, fast ännu högre.

Hans avgrundsvrål hade slitit dina och mina stämband i stycken, men som den belter han är blir rösten åter len som honung i nästa versrad. När ljuset tänds vänder jag mig om och ser alla i publiken ligga som fiskar på land, kippandes efter andan. Nej, det gör dom såklart inte, men det hade inte förvånat mig. Det är skamligt att inte fler än 300 personer låter sig frälsas av denna dynamitgubbe och showman. För vilken uppvisning.